Följande artikel av Glenn Diesen (Substack 23 december 2024) bygger på ett kapitel i hans bok The Ukraine War and the Eurasian World Order. Den reder ut begreppet ”regelbaserad internationell ordning”, som blivit den samlade Västvärldens älsklingsbegrepp. Denna ”ordning” bygger på att ”liberal demokrati” övertrumfar statssuveräniteten när Västvärlden så vill. Artikeln är översatt till svenska av Henry Söderström.
Den så kallade ”regelbaserade internationella ordningen” syftar till att främja en hegemonisk värld, vilket innebär att folkrätten trängs undan. Medan den senare bygger på lika suveränitetför alla stater, upprätthåller den regelbaserade internationella ordningen det hegemoniska systemet med principen om suverän ojämlikhet.
Den regelbaserade internationella ordningen framställs vanligen som internationell rätt i kombination med det internationella regelverket kring mänskliga rättigheter, något som framstår som något gott och progressivt. Detta innebär dock att man behöver införa vissa motstridiga principer och regler. Konsekvensen blir ett system som saknar enhetliga regler, ett system där ”den starkes rätt” råder. Med FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter infördes en uppsättning regler för att stärka individens rättigheter, men det är ofta fallet att mänsklig säkerhet strider mot statssäkerhet som grund för internationell rätt.
USA – den hegemoniska staten – kan då välja mellan mänskligt centrerad säkerhet och statscentrerad säkerhet, under det att dess motståndare måste följa den strikt statscentrerade säkerheten på grund av deras påstådda underskott av liberala och demokratiska värden. Den statscentrerade säkerheten som grund för internationell rätt insisterar på staternas territoriella integritet, medan den mänskligt centrerade säkerheten tillåter utträde enligt principen om självbestämmande. USA kommer alltså att insistera på territoriell integritet i allierade länder som Ukraina, Georgien eller Spanien, samtidigt som man stöder självbestämmande inom motsträviga stater som Serbien, Kina, Ryssland och Syrien. USA kan på så sätt blanda sig i motståndarnas inre angelägenheter för att främja liberala demokratiska värden, samtidigt som USA:s motståndare inte har rätt att blanda sig i USA:s inrikes angelägenheter. För att upprätthålla en hegemonisk internationell ordning kan det därför inte finnas plats för likvärdig suveränitet för alla stater.
Uppkomsten av den hegemoniska regelbaserade internationella ordningen
Processen att konstruera alternativa legitimitetskällor för att främja principen om suverän ojämlikhet inleddes i och med Natos olagliga invasion av Jugoslavien 1999, vilket skedde utan FN-mandat. Brottet mot internationell rätt rättfärdigades här med med hänsyn till liberala värden. Till och med FN:s säkerhetsråds legitimitet ifrågasattes med argumentet att det kunde kringgås, eftersom Ryssland och Kina hotade att lägga in sina veton mot humanitär interventionism eftersom de inte delade Västvärldens liberala och demokratiska värderingar.
Ansträngningarna att etablera ett alternativt juridiskt ramverk fortsatte under 2003 med syfte att vinna legitimitet för den illegala invasionen av Irak. USA:s före detta NATO-ambassadör, Ivo Daalder, krävde att en ”Allians av demokratier” (Alliance of Democracies) skulle upprättas som ett nyckelelement i USA:s utrikespolitik.[1] Ett liknande förslag gick ut på att man skulle etablera ”Demokratier i samverkan” (Concert of Democracies) där liberala demokratier kunde agera i FN:s anda utan att behöva begränsas av auktoritära staters vetorätt.[2] Under presidentvalet 2008 argumenterade den republikanske presidentkandidaten, senator John McCain, för etablerandet av ett ”Demokratiernas förbund” (League of Democracies). Så i december 2021 organiserade USA det första ”Demokrati-toppmötet” (Summit for Democracy) för att indela världen i liberala demokratier och auktoritära stater. Vita huset beskrev den suveräna ojämlikheten med demokratins språkbruk: Washingtons inblandning i andra staters inrikes angelägenheter framställdes som ”demokratistöd” och upprätthållandet av Västs suveränitet beskrevs som ett försvar av demokratin som sådan.[3] Det var dessa initiativ som utgjorde grunden för den ”regelbaserade internationella ordningen”. Med ett imperialistiskt tänkesätt skulle det sålunda finnas en uppsättning regler för ”trädgården” och en annan för ”djungeln”.
Den regelbaserade internationella ordningen har skapat ett tudelat system med legitima respektive illegitima stater. Den liberala internationalismens paradox består i att liberala demokratier ofta kräver att de själva måste dominera internationella institutioner för att kunna försvara demokratiska värden från att underkastas majoritetens kontroll. Icke desto mindre är ett hållbart och motståndskraftigt internationellt system, som är i stånd att utveckla gemensamma regler, något absolut nödvändigt för internationell styrning och för att lösa tvister mellan stater.
Folkrätten i enlighet med FN-stadgan bygger på den westfaliska fredens princip om suverän jämlikhet utifrån konceptet att ”alla stater är lika”. Den regelbaserade internationella ordningen är däremot ett hegemoniskt system baserat på suverän ojämlikhet. Ett sådant system av suverän ojämlikhet följer principen från George Orwells Djurfarmen om att ”alla djur [stater] är jämlika, men vissa djur [stater] är mer jämlika än andra”. I Kosovo främjade Västvärlden självbestämmande som en normativ rätt till utträde, vilket måste prioriteras framför principen territoriell integritet. Ifråga om Sydossetien och Krim insisterade Väst däremot på att den territoriella integriteten måste prioriteras, i enlighet med FN-stadgan, framför självbestämmande.
Enhetliga regler har ersatts med en åsiktsdomstol
Istället för att lösa konflikter genom diplomati och enhetliga regler finns det incitament att manipulera, moralisera och bedriva propaganda när internationella tvister, som är föremål för konkurrerande principer, avgörs av en åsiktsdomstol. Vilseledning och värdeladdat språk hör numera till vardagen. År 1999 presenterade USA och Storbritannien falska anklagelser om krigsförbrytelser i Jugoslavien för att legitimera interventionismen. Den brittiske premiärministern Tony Blair berättade för världen att de jugoslaviska myndigheterna var ”inställlda på att begå ett folkmord i Hitler-stil motsvarande utrotningen av judarna under andra världskriget. Det är ingen överdrift att säga att det som pågår är ett rasistiskt folkmord”.[4]
Den regelbaserade internationella ordningen har misslyckats med att upprätta gemensamma och enande regler för hur internationella relationer ska hanteras, vilket ju är världsordningens grundläggande funktion. Både Kina och Ryssland har fördömt den regelbaserade internationella ordningen som ett dualistiskt system som främjar dubbelmoral. Kinas vice utrikesminister, Xie Feng, hävdade att den regelbaserade internationella ordningen introducerar en ”djungelns lag” i och med att universellt erkänd internationell rätt ersätts av unilateralism.[5] Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov var inne på samma spår när han kritiserade den regelbaserade internationella ordningen för att skapa ett parallellt rättsligt ramverk i syfte att legitimera unilateralism:
”Västvärlden har tagit fram flera format som till exempel den fransk-tyska alliansen för multilateralism, det internationella partnerskapet mot straffrihet för användning av kemiska vapen, det globala partnerskapet för skydd av mediafriheten, det globala partnerskapet om artificiell intelligens och uppmaningen till handling för att stärka respekten för internationell humanitär rätt. Samtliga dessa initiativ handlar om ämnen som redan finns på FN:s och dess fackorgans dagordning. Dessa partnerskap existerar utanför de universellt erkända strukturerna för att stämma överens med vad Väst vill uppnå i en begränsad krets utan att stöta på något motstånd. Därefter tar de sina beslut till FN och presenterar dem på ett sätt som i praktiken motsvarar ett ultimatum: Om FN inte går med på det, för det är ju aldrig lätt att påtvinga något på länder som inte delar samma ’värderingar’, kommer man att vidta unilaterala åtgärder”.[6]
Den regelbaserade internationella ordningen består inte av några specifika regler, accepteras inte internationellt och utfärdar inga order. Den bör snarare betraktas som ett misslyckat experiment från den unipolära världsordningen, som måste avvecklas för att återställa folkrätten som är en förutsättning för stabilitet och fred.
[1] I. Daalder and J. Lindsay, ‘An Alliance of Democracies’, The Washington Post, 23 May 2004.
[2] G.J. Ikenberry and A.M. Slaughter, ‘Forging a World of Liberty Under Law: U.S. National Security in the
21st Century’, Princeton, The Princeton Project on National Security, 2006.
[3] White House, ‘Summit for Democracy Summary of Proceedings’, The White House, 23 December 2021.[4] N. Clark, ‘Fools no more’, The Guardian, 19 April 2008.
[5] Global Times, ‘US ‘rules-based intl order’ is ‘law of the jungle’ to contain others: Chinese vice FM tells US envoy’, Global Times, 26 July 2021.
[6] S. Lavrov, ‘Foreign Minister Sergey Lavrov’s remarks at the 29th Assembly of the Council on Foreign and Defence Policy (CFDP)’, The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation, 2 October 2021.
Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, konventionen antagen av FN:s generalförsamling 1966. Min fråga är om folkrätten i världen kommer trängas undan och ett avvecklande av regelbaserade ordningen verkställs så småningom?
Som Diesen säger så: ”den regelbaserade internationella ordningen består inte av några specifika regler”. Ändå sägs det att den måste avvecklas. Kan man avveckla något som inte existerar?
Diesen anför en rad citat från personer som gör att man skulle kunna tolka den ”regelbaserade internationella ordningen” så som han gör, men jag saknar ändå en tydlig definition från de som ständigt upprepar sin tro på densamma. Påminner mig lite om de i Sverige debatterade gummiparagraferna. Det finns ju givetvis en konflikt mellan staters suveränitet och mänskliga rättigheter. För mig är den viktiga frågan vem som agerar i det ena eller andra fallet. Mellan stater och dess regeringar gäller suveränitet men samtidigt har partier, organisationer och individer rätt – och närmast en skyldighet – att stödja demokratiska krafter i solidaritet.
Jag som individ kan samtidigt anse att regeringar skall respektera Venezuelas, Kubas och Nicaraguas nationella oberoende och samtidigt uttrycka mitt stöd till de som kämpar för demokrati i dessa länder.
Att motivera invasioner p g a påstådda brister när det gäller mänskliga rättigheter har för det första lett till motsatsen i alla fall jag kan minnas och är dessutom ett argument som alltid använts som svepskäl för invasioner.
Exemplet Hitler-Tyskland är en annan fråga, inget av de länder som invaderade Tyskland 1945 gjorde det p g a bristande mänskliga rättigheter utan p g a Tysklands brott mot de invaderande ländernas rätt till suveränitet.
Hej Sven Andersson!
Precis som du tänker även jag; kan man avveckla något som inte existerar?
Ett samhälle utan regler och lagar skulle vara både farligt och otrevligt att leva i. Lagar sätter ramar och är en förutsättning för att vi ska kunna fungera tillsammans.
Det är nästan så man tror att lagar redan stiftats, så att man tagit bort beslutsfattare på viktiga positioner i samhället, eftersom det är så mycket som är eftersatt i vår värld, vad gäller rättvisa människor emellan.
”regelbaserad internationell ordning”. Vi kommer och se stora förändringar i ”regelbaserad internationell ordning” som Biden och väst har predikat. USA börjar en ny ekonomisk politik med tullar m m, ny utrikespolitik. Nato-land som har anspråk på ett annat Nato-lands territorium. Våra inhemska ledarskribenter är ”Mix up confused” vad är det som händer?
(Because something is happening here
But you don’t know what it is
Do you, Mister Jones?) /Bob Dylan
När skall de vakna upp och förstå vilken som är Europas fiende Ryssland eller USA som spränger NordStream och skadar Europa. (Europa skadar sig själv med sina sanktion. Stockholmssyndrom)
Jag har tidigare ställt följande fråga till Knut L och Jan F, men ej fått svar: Efter Donald Trumps tillträde har den regelbaserade internationella ordningen avvecklats. Det borde väl ni tycka vore ett framsteg?
Leder den regelbaserade internationella ordningens avvecklande till att folkrätten återställs? Glenn D skrev, att den regelbaserade internationella ordningen ”måste avvecklas för att återställa folkrätten”. Avvecklandet är enligt GD en förutsättning, men det är oklart huruvida han menar, att den ”undanträngda” folkrätten nu skulle expandera igen, likt en ihoptryckt tvättsvamp? Jag tror inte att folkrätten repar sig när den regelbaserade internationella ordningen avvecklas. Vi får ett tillstånd, varest alla stormakter begår brott, som Förenta staterna gjort i sina sämsta stunder. Vad tror ni andra?
Väststaternas medborgare måste göra upp med Förenta staternas och västländers begångna brott. Eftersom västerlänningar sopar historien under mattan, får de svårt att samarbeta med människor i syd och öst för en bättre värld. Glenn D:s text har nyttiga detaljer. Men Glenn D (och Knut L, Jan F med flera) gör felet att bortse från de brott som icke-västliga länder begår. Apologeter för det nya östblockets bortser från den växande imperialismen hos öststaterna, som troligen kommer att accelerera, och ersätta den regelbaserade internationella ordningen med stormaktsrivalitetens nävrätt, i stället för folkrätt.
Tag exemplet Sydkinesiska sjön! Folkrepubliken Kina hittar på, och skapar land, där land icke finns. FR Kina stjäl territorium från världssamfundet, inklusive från Sverige genom att minska det fria hav som Sverige kan segla på. FR Kina är i detta fall ensamt skyldigt, BÅDE folkrättsligt OCH ifrån en moralisk, multipolär-vänlig, icke-västlig, globala-syd-vänlig synpunkt. Jag säger ”både-och” för att förekomma invändningen att ”västvärlden skrev folkrätten”; FR Kina är i fallet Sydkinesiska sjön ensamt brottsligt, även ur ett asiatiskt eller afrikanskt perspektiv.
När jag försökt diskutera detta i lindelof.nu, har jag mottagit två felaktiga genmälen: dels att det skulle röra sig om en territoriell konflikt, varest olika sidor har rimliga argument för sin sak, och dels att västliga stater skulle göra fel, när de seglar och flyger på fria öppna havet, eftersom västländers farkosters blotta existens i närheten av Kina skulle vara aggression.
Jag byter nu ämne.
Det förefaller som om Glenn D arbetar med tre regelsystem i sin analys, inte två. För det första statscentrerad folkrätt, för det andra mänskliga rättigheter, och för det tredje rätten till självbestämmande för etniska minoriteter inom existerande stater. GD blandar ihop de två sistnämnda i denna konstiga mening: ”Den statscentrerade säkerheten som grund för internationell rätt insisterar på staternas territoriella integritet, medan den mänskligt centrerade säkerheten tillåter utträde enligt principen om självbestämmande.” GD:s analys skulle fungera bättre om han angåve både ”mänskliga rättigheter” och ”självbestãmmande” som västliga svepskäl för västlig selektiv intervention. Konstig stringensbrist hos Glenn D.
Till slut: fallet Kosovo är en katastrof, eftersom väst bröt Helsingforsprincipen, att inte bryta sönder andra stater och inte ändra gränser med tvång. Ett första steg i Europas självförsvar i det nya världsläget vore att rulla tillbaka Kosovoprejudikatet. Erkännanden av stater kan tagas tillbaka.
Torgny F!
Hur vet du med säkerhet att Förenta staterna sprängde Nord Stream?
Ja om man inte nöjer sig med Bidens tal, se länk eller Seymour Hersh detaljerade artikel så förblir Nordstream-attaken i mörker. Men en sak är nu obestridlig, att sprängningen som orsakade miljarder i skador och drev energipriserna till svindlande höjder, kom inte från Ryssland, utan från Ukraina och Nato självt och då också med USA:s godkännande. Detta proxy-krig, på vilket sätt hjälper sprängningen att försvara Ukraina? Nä krigets mål är att försvaga Ryssland och en uppdelning av Rysslands enorma resurser, fast Ukraina blir pulveriserat och förstört som land.
Torgny F!
Bidens prat är inget bevis. Jag utgick också från, att sannolikheten för att Förenta staterna låge bakom Nord Stream-sabotaget, vore hög. Men Hersh-Tunander-hypotesen vilar bara på Seymour Hershs anonyma vittne, och på Ola T:s utredningar om indicier. Jag har påvisat, att Seymour H:s och Ola T:s trovärdighet som journalister och intellektuella är signifikant skadad av deras egna ord och handlingar. I det läget är det fel att uttrycka sig tvärsäkert, både om att Förenta staterna skulle ha utfört sprängdådet, eller ens godkänt det, tycker jag. Jag håller inte med om din inställning, som är vanlig på lindelof.nu, att säga att en viss utsaga är sann, för att man önskar, att den vore sann.
När jag ställer frågor om en avgränsad fråga, som frågan om vem som beslöt och fysiskt utförde sprängningen, får jag här på lindelof.nu ofta svar som glider över i något annat. Du gled över i att tala om hela Ukraina-kriget. Det är irrelevant.
For argument’s sake kan vi säga, att du har rätt om kriget och jag har fel, och att kriget är ett ”proxy-krig” med målet ”att försvaga Ryssland och en uppdelning av Rysslands enorma resurser”. Denna ”big picture” säger INGENTING om Nord Stream. Nord Stream kan vara en separat ukrainsk-beslutad konstighet.
Om det vore så enkelt som att sopa undan all ondska under mattan från flertalet skurkstater – skulle det krävas en otrolig stor matta, som skulle täcka hela jordklotet nästan. Kanske något överdrivet? Vågar vi hoppas på att det stora ledarna i världen, läser vad som skrivs på lindelof.nu – och att det hjälper. Förhoppningsvis, eftersom ingenting är omöjligt.
Jan Arvid Götesson skriver: ”Du gled över i att tala om hela Ukraina-kriget. Det är irrelevant.”
Delar inte att det är irrelevant, tvärtom är det ett måste för att förstå det specifika med detta proxykrig och att se den underliga karaktären av det krig som Nato för mot Ryssland i Ukraina. Krigets metoder motsvarar dess mål. Det handlar inte om frihet och demokrati för Ukraina, vars unga män blir dödade i hundratusental och ett förstört land av kriget.
Jan Arvid Götesson!
”Denna ’big picture’ säger INGENTING om Nord Stream.”
Det gör det visst. Du måste lämna ditt ”banala myrpespektiv” på frågan och se det stora för att förstå att västs och Natos mål är att krossa/försvaga Ryssland och då faller en sprängning av Nord Stream väl in i det målet. USA och Pentagon vet mycket väl att Ukraina aldrig kunde vinna mot Ryssland, men väl försvaga.
Torgny F!
Nej, du har fel, att man måste ”se det stora”, eller mera exakt ”sin eget stora bild” för att förstå varje enskild händelse. Att ”se det stora” är en av orsakerna till konspirationsteoretiskt tänkande, men jag kallar inte dig konspirationsteoretiker.
Om man alltid ”ser det stora” måste Olof Palme ha mördats av organiserade högerpolitiska krafter, rättsväsendet måste ha konspirerat för att få Julian Assange överlämnad till Förenta staterna, och så vidare, för att det ”faller … väl in i det målet” som ens personliga favoritskurkar har.