lindelof.nu är ett forum för kommentarer och analyser och Malou von Sivers intervju med Navid Modiri förtjänar att analyseras. Den faller i ett mönster vi känner från ”Röda Rummet” där ”Gråkappan” ska ändra kurs och kallar in murveln Struve (se slutet av kapitel 10).
I modern tid har vi president Lukasjenko och Vitryssland, som utsattes för en intensiv demoniseringskampanj (Europas sista diktatur, stalinistisk regim, Sovjet i miniatyr osv). Men plötsligt en dag var allt glömt och borta, utan att något ändrats i landet eller Lukasjenko gjort självkritik. Uppenbarligen hade ”någon” eller ”några” någonstans kommit fram till att politiken borde läggas om – varför vet vi inte.
På samma sätt med SD och Jimmi Åkesson. Efter en långvarig demoniseringskampanj reser plötsligt Jan Björklund med Åkesson på turné, som om de var gamla polare. Och Navid Modiri förs fram i rampljuset för att beskriva Åkesson som en ”vanlig kille”. Någon annan än en ”invandrare” hade inte passat i den rollen.
Varför?
Helt säkra kan vi aldrig vara, men det mesta talar för att Lukasjenkos inställning till Ukrainakonflikten var skälet till att han togs till nåder. Demokrati eller diktatur avgör inte Västs ställningstaganden utan på vems sida landet/politikern står. Ecuador har haft en vänsterregering som bland annat givit Assange skydd. Efter Rafael Correa avgick tillträdde Lenin Moreno i mars 2017. Moreno har successivt vridit politiken åt höger och kommer snart att belönas av västmakterna.
SvD:s serie där Stina Oskarsson, i Modiris efterföljd, ska låta de som normalt inte kommer till tals i MSM få yttra sig. Är det några som verkligen inte får höras i den svenska debatten är det vänstermänniskor som inte delar Hultqvists syn på Ryssland eller Wallströms syn på Syrien. De som Oskarsson låtit komma till tals är inte tystade, men att ta in en fredsaktivist blev för mycket för SvD. Så mycket för den yttrandefriheten!
Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!Avbryt svar
lindelof.nu är ett forum för kommentarer och analyser och Malou von Sivers intervju med Navid Modiri förtjänar att analyseras. Den faller i ett mönster vi känner från ”Röda Rummet” där ”Gråkappan” ska ändra kurs och kallar in murveln Struve (se slutet av kapitel 10).
I modern tid har vi president Lukasjenko och Vitryssland, som utsattes för en intensiv demoniseringskampanj (Europas sista diktatur, stalinistisk regim, Sovjet i miniatyr osv). Men plötsligt en dag var allt glömt och borta, utan att något ändrats i landet eller Lukasjenko gjort självkritik. Uppenbarligen hade ”någon” eller ”några” någonstans kommit fram till att politiken borde läggas om – varför vet vi inte.
På samma sätt med SD och Jimmi Åkesson. Efter en långvarig demoniseringskampanj reser plötsligt Jan Björklund med Åkesson på turné, som om de var gamla polare. Och Navid Modiri förs fram i rampljuset för att beskriva Åkesson som en ”vanlig kille”. Någon annan än en ”invandrare” hade inte passat i den rollen.
Varför?
Helt säkra kan vi aldrig vara, men det mesta talar för att Lukasjenkos inställning till Ukrainakonflikten var skälet till att han togs till nåder. Demokrati eller diktatur avgör inte Västs ställningstaganden utan på vems sida landet/politikern står. Ecuador har haft en vänsterregering som bland annat givit Assange skydd. Efter Rafael Correa avgick tillträdde Lenin Moreno i mars 2017. Moreno har successivt vridit politiken åt höger och kommer snart att belönas av västmakterna.
SvD:s serie där Stina Oskarsson, i Modiris efterföljd, ska låta de som normalt inte kommer till tals i MSM få yttra sig. Är det några som verkligen inte får höras i den svenska debatten är det vänstermänniskor som inte delar Hultqvists syn på Ryssland eller Wallströms syn på Syrien. De som Oskarsson låtit komma till tals är inte tystade, men att ta in en fredsaktivist blev för mycket för SvD. Så mycket för den yttrandefriheten!