Vid högskolan (från början en lärarhögskola med en för en sådan extremt pedagogiskt orienterad organisationskultur som länge klamrade sig kvar i väggarna) i min hemstad utnämns det återkommande nya professorer.
Från den ekonomiska institutionen, som jag själv tillhörde, känner jag igen ett namn.
Mannen var min student en gång i tiden. Utan att göra något större väsen av sig. Ingen vars intellektuella styrka jag imponerades av. Till skillnad från flera av hans studiekamrater. Ett professorsämne? Definitivt ingenting som tydde på det.
I varje fall inte efter vad jag och de flesta (?) inom den akademiska världen lägger in i begreppet ”professor”.
Den mannen professor? Nja, rättare sagt ”befordringsprofessor”. Högskolorna, inte bara den i min hemstad, har rätt att utse sådana. Och det har gått inflation i utnämningarna. Var och varannan kan förses med den flotta titeln. Ett belöningssystem bortom traditionella meriteringskrav.
Du kan även befordras till ”universitetslektor”, utan att uppfylla traditionella krav. Till exempel om du varit flitig i samverkan med ”omvärlden”, förr hette det ”tredje uppgiften” och som ålades högskolorna. Vad nu detta har med vetenskaplighet att göra.
Jag minns att det förklenande sades ”dricka kaffe och äta smörgås med avnämarna”. Det var ”tredje uppgiften”, det. Med ”avnämare” avsågs kommunalpampar och näringslivsdirektörer.
Mannen jag kan identifiera skulle aldrig, det är min övertygelse, kunna bli professor vid ett ”riktigt” universitet, typ Uppsala eller Lund. Han är vad som borde kallas en ”tjugofemöresprofessor” vid en regional högskola.
Han befordras bortom hård konkurrens. Annars det vanliga och som det bör vara när professorer tillsätts – sker efter utlysning av tjänsten. Detta är, naturligtvis, en kvalitetsfråga.
En tjugofemöresdocent kan den ekonomiska institutionen redan stoltsera, för att vara sarkastisk, med.
Efter ett sakkunnighetsutlåtande som var så svagt att man rodnade när man läste det. Det luktade mygel och vänskapskorruption. Den sakkunnige kunde heller inte låta bli att inskjuta, att endast vid en högskola med svaga forskningstraditioner var docentutnämningen möjlig.
Har människan, och högskolans ledning, ingen skam i kroppen? Men kanske det spelade in att det var en kvinna, särskilda genuskriterier skall tillämpas. Kvinnor skall särbehandlas. Genus framför kompetens.
Hur det är med etnicitet är mig obekant, men skulle inte förvåna mig. Det har ju slagits fast i centralmaktens boningar att landet numera är ”mångkulturellt”. I linje med detta torde det räcka med att tillhöra en minoritet för att komma ifråga.
Som vid polishögskolorna. Med (ö)känt resultat när det gäller intagningen av nya elever. De särbehandlade sökande klarar inte ens minimikrav.
Mer än en gång har det varnats, av professorn (!) i Lund Mats Alvesson och andra initierade, för att vi, genom den pågående dekvalificeringen, får en uppdelning i A- och B-högskolor. Lägre krav ställs vid B-högskolorna. (Läs även akrtikel i SvD från 2016 av Mats Alvesson och Erik J Olsson ”Begreppet professor devalveras”. )
Ur det perspektivet borde högskolorna vara försiktiga med dessa professorsutnämningar. Om man är rädd om sitt anseende.
Men högskolorna verkar inte bry sig. Det viktiga för ledningarna är att få fram så många professorer som möjligt. Titeln i sig räcker för att man ska vara nöjd. Statistiken förbättras.
Men vad man ”glömmer”, eller medvetet bortser ifrån, är att man ingår i ett nationellt, även internationellt, akademiskt sammanhang. Det kan inte vara några speciella undantagsregler som gäller för högskolan.
Konstateras kan hursomhelst att detta med befordringsprofessorer är ett galopperande oskick.
Vinjettbild: IT-pedagogen vid Högskolan i Gävle
I byggnaden på bilden huserade en gång i tiden regementsledningen för Kungliga Hälsinge regemente. Där fanns en Gåsste, en Smedler och på lite lägre nivå den fruktade kaptenen Urban Gjerulf. På den allra lägsta pinnen fanns en vpl Strandberg och en dito Salming. Jag minns hur tf chefen övl Gåsste skulle hålla förhör med en kompis från min pluton. Han hade i fyllan i villan kommit för sent till uppställningen och dessförinnan levt rövare. Han förväntade sig minst 10 dagar i buren. ”Hur gick det?” frågade jag när han kom tillbaka till luckan. ”Gåsste var bra och snäll. Han bad mig sitta ned på en stol.” ”Jamen hur gick det?” ”Jo, det blev tolv dar.”
På den tiden var reglementet entydigt och ej förhandlingsbart.
Att denna och övriga byggnader en dag skulle bli en högskola var otänkbart då 1970. Men som kom ju fredstiderna (?) och helt plötsligt sitter det en professor (eller motsvarande?) på mässen. Intressant.
Historieprofessor Dick Harrison skrev den 25 januari 2016 en debattartikel i SvD; ”Högre utbildning är ett haveri”, där han beskriver hur studenter som skrivit undermåliga uppsatser ändå får sin examen. Detta beror på att universiteten och högskolorna får betalt för varje student som tar sin examen. Hög genomströmningshastighet lönar sig för våra akademiska lärosäten. Föga överraskande möttes han av ett kompakt motstånd från akademierna, studentkårer med mera.
En avart av professorer är de så kallade adjungerade professorerna, de som betalas av organisationer, näringsliv med flera. Till exempel har förre detta ekonomichefen för Svenskt Näringsliv, gnällspiken Stefan Fölster, varit adjungerad professor i nationalekonomi vid Högskolan Dalarna och senare adjungerad professor i nationalekonomi vid Kungliga Tekniska högskolan, Stackars studenter.
Kenneth Lundgren!
Jag skrev för ett antal år sedan en satir på kultursidan i Gefle Dagblad över genomströmningssystemet som ger betalt per student. ”För att få det hela att gå ihop och slippa uppsägningar tvingas jag godkända studenternas svärmödrar och deras hundar.” Fritt återgivet. Grov satir, som synes. Mycket grov. Dåvarande rektorn gick i taket, beordrade utredning om misstänkt tjänstefel. (Allvarligt.) Jag visste förstås, att utredaren inte skulle finna något. Men undrade varför rektorn, som nog förstod det också, ÄNDÅ tillsatte en utredning.
Händelsen spreds över landet, kommenterades i Expressen, undrar om den inte dök upp i riksdagen också, massor med mejl nådde mig från kolleger vid olika lärosäten runt om i Sverige (tyvärr har jag dem inte kvar), alla lämnade sitt helhjärtade stöd, berättade om egna erfarenheter, men bad om att få vara anonyma. Likaså på min arbetsplats härskade den räddhågade tystnadens kultur. Ingen trädde fram och gav sitt stöd. Jo, när ingen i ledningen hörde.
Från min ungdom minns jag ett uttalande från professorn i botanik, Bertil Lindquist född 1904 död 1963. Han var god vän med min far, och han tyckte om att komma med skarpa uttalanden. Om en professorskollega sade han en gång ”Att han fick sin professur är inte konstigt. Men hur fan han klarade sin kandidatexamen förstår jag inte.”
Vi äldre har alltid haft en tendens att tycka att många ting var bättre förr. Både som förälder och lärare har jag fått höra, att barnen var artigare förr, och att eleverna var duktigare förr. Men både jag och bloggredaktören har faktiskt kunnat följa hur den svenska skolan urartat. Vi har precis som Lasse E kunnat se hur penningen och marknadsidealen alltmer kommit att prägla ALL utbildning i Sverige. Skolbarnen skall ses som ’kunder’ inte elever, och detsamma gäller naturligtvis för studenterna. Det är en del av den allmänna urartning som det kapitalistiska Väst nu så tydligt genomgår. Konsekvenserna av det ser vi överallt i samhället även inom vården, polisen m fl verksamheter.
Noam Chomsky, professor i Lingvistik på MIT (Massachusetts Institute of Technology) sa att professorer är att likna vid vanliga kontorsarbetare. Yrken han är imponerad av är bilmekaniker.
Bertil C!
När jag arbetade på bibliotek så beslutades att låntagarna skulle kallas KUNDER. Problemet som jag såg det var att när besökarna anlände till huset så först passerade man MEDBORGARKONTORET och 10 meter senare var man KUND när man gick in i biblioteket. Sådana logiska kullerbyttor biter inte på opportunister.
Ett land som definitivt bestämt sig för att sluta med ”tjugofemöresprofessorer” är Kina. Och, bäste artikelförfattare, dit har man kommit genom många reformer. Men tror du, att man hade kunnat komma dit utan ett parti, som först ledde landet ur ett halvfeodalt/halvkolonialt tillstånd fram till revolutionen 1949? Tror du man hade kommit dit om inte KKP haft ett stadigt grepp om statsapparaten?
Reformer är mycket bra, men emellanåt år också revolutioner nödvändiga.
Kenneth L med flera, nedanstående kan sannolikt betecknas som ”anekdotisk bevisföring”. Men likafullt i F-n kan det vara värt ett försök. Åren 2009-13 genomgick jag i 60-årsåldern kandidat- och masterutbildningar vid dåvarande Högskolan på Gotland (numera Uppsala Universitet Campus Gotland) och i Frankrike. Studierna gick bra, en gammal fibbare med stort privatbibliotek har ett visst försteg framför 40 år yngre medstudenter och sådär 20 år yngre docenter och professorer. Man blir – kanske omedvetet – respekterad på ett annat sätt.
Märkliga saker timade, lite som Strindberg skrev om sina gymnasieår i Tjänstekvinnans son. Här ett urval sådana ting. En är den bristande förmågan att skriva svenska plus den låga matte-nivån. Väldigt många fick gå kompletterande kurser under första terminshösten, somliga även på vårterminen. Hade hört ryktas om saken, men att det var så illa ställt var en överraskning. För att inte tala om deras engelska-kunskaper!
Anledningen till dessa extrakurser är, som Kenneth Lundgren påpekar, att en stor del av universitetens inkomster är beroende av ”genomströmning” d v s så stor andel av studenterna som möjligt måste behållas och bli godkända efter tre år. Blir man underkänd på t ex en tenta i statistik blir omtentan väsentligt lättare. Något jag fick erfara vid en annan omtenta. Kul att bli godkänd men den lägre nivån kändes obehaglig, lite som fusk.
En annan sak jag lade märke till är att akademiska lärare möjligen, med något enda undantag här i Visby, hade en så snäv referensram, de var fackidioter med var sin käpphäst. Mycket jagande efter hänvisningar/citat i specialiserade facktidskrifter var det. Akademiska stuprör med liten eller ingen förbindelse med omgivande discipliner som historia och sociologi. Marx’ och Engels’ förhållningssätt var dem främmande, liksom även Habermas’ och Bourdieus.
Försvaret av min kandidatuppsats om hur offentlig politisk diskurs om svartföretag kan påverka vita företag 2012 var en märklig upplevelse. Två proffar och tre docenter närvarande plus ett antal medstudenter. Konstiga repliker från lärarna, t ex ”Din gammaldags brittiska engelska är besvärlig, vi måste använda uppslagsverk.” ”Du tycks vara en sån som vill göra det svårt för sig, skriva ensam (normen var att det skulle vara två-tre författare) och dessutom på engelska.” ”Du är onödigt beläst för att vara på den här nivån, texten är på doktorandnivå!” ”Referenslistan är omfattande, men rätt många av referenserna är okända för oss. Dessutom är en hel del av dem på franska och tyska”. ”Varför gör du din presentation på whiteboard, vi är vana vid Power-point?”.
Lite av en chock, är nivån i akademin så låg och okunnig? Höll så klart masken så som man gör i sådana kretsar. Klottrade vidare på tavlan och höll låda på the Queens English. Även om jag fnissade inombords. Visste ju att alstret höll.
Högskolan såg sig tvungen att kalla in en handledare (ej examinator) utifrån för att hantera mitt arbete. Han var lite rörligare i huvudet, mer beläst, även om han klagade på min ”tyska” (?) meningsbyggnad. Hur det gick? Ett dundrande VG i alla tio delkategorierna – även om jag tror att en av proffarna skar tänder…
Uppsatsens titel är: ”White goes Black?” Undertitel: ´Grey/black´ enterprise impact on ’white’ enterprises in Swedish public discourse.” Finns tillgänglig på DiVA (Digitalt Vetenskapligt Arkiv). Är fortfarande stolt över den. Tyvärr ännu obehagligt aktuell, vilket smärtar rejält.
Ett litet tillägg. Min far Carl Olof, framstående forskare i organisk kemi, varnade redan som sakkunnig i 1963 års statliga Forskarutredning för strömlinjeformade forskarutbildningar som riskerade producera ”fackidioter med skygglappar gentemot omgivande discipliner och forskningstraditioner” (framfört i TV samma höst). Han blev så klart överkörd vilket manifesterades fem år senare i regeringen Erlanders ”reform” av universitetsutbildningen, UKAS. Jag minns än idag hans dystra kommentar: ”Sic transit gloria Mundi” (Så förgås all världens härlighet). Fader Olle såg den gången klarare och längre än de flesta konsekvenserna för vårt högre utbildningssystem…