Såvitt jag kan minnas var det någon gång mellan klockan 17:30 och 17:40, lokal tid, som en svartvit Ford kolliderade med en silverfärgad Porsche av märket Spyder 550 just på den plats där Highway nr 466 korsas av väg 41 ett par mil norr om Los Angeles.
Porschen hade inskriptionen ”Little Bastard” i eldröda bokstäver på ena sidan, vilket möjligen gav en antydan om bilens prestanda. Dess förare, som var tävlingsbilist, förolyckades – tyvärr – i en ålder av 24 år, 7 månader och 22 dagar eller, mera precist, exakt på det 9000:e dygnet efter sin födelsedag.
Året var 1955, och den omkomne tävlingsbilisten lystrade till namnet James Byron Dean – ”Byron” efter moderns älsklingsskald – och var på god väg att etablera sig som stentuff tonårsidol och publikmagnet av sällan skådat slag i Hollywood. I Elia Kazans kritikersuccé East of Eden – Öster om Eden – hade den trulige och fåmälde gossen blivit Oscars-nominerad och hyllats i alla tonarter. I rask takt spelade han sedan in ytterligare två filmer under perioden mars-september 1955: dels Rebel without a cause – Ung rebell – som gick till filmhistorien på nästan ingen tid alls, dels det tvivelaktiga megaprojektet Giant – Jätten – som i praktiken räddades, inte av Elizabeth Taylor, men väl av ”Jimmy” Deans magnifika insats på celluloidremsan.
När James Dean körde ihjäl sig var han redan kontrakterad av MGM för rollen som Billy the Kid i The Left-Handed Gun…
Själv har jag sett Ung rebell hela fem gånger. Alla tyckte vi om James Dean på 50-talet. Men i mitt speciella fall handlade nog det frekventa Ung rebell-intresset mera om ”Jimmys” motspelerska, Natalie Wood. Dessvärre ändades även hennes liv alltför tidigt: i oktober 1981 föll Natalie Wood överbord från sin yacht utanför Santa Catalina Island i Californien under omständigheter som ännu är höljda i dunkel. Hon var bara 43 vid sitt frånfälle.
Sal Mineo, som spelade Plato i Ung rebell, blev liksom Natalie Wood Oscars-nominerad för sin insats. Den 12 februari 1976 dräptes Sal Mineo, 37 år gammal, av en knivmördare på öppen gata.
Idag – onsdagen den 8 februari anno 2017 – skulle James Dean ha fyllt 86, om det inte varit för ”Little Bastards” framfart. Onekligen svårt att tänka sig…
Många Hollywoodstjärnor är ju inte riktigt de helylleamerikaner de spelar på film.
Natalia Nikolaevna Zakharenko föddes av ryska invandrare i San Francisco 1938. Pappan var arkitekt och mamman ballerina. Hon talade flytande ryska och döptes om till Natalie Wood av sin Hollywoodstudio.
För en del år sedan levererade jag ett paket till en vänlig gammal dam med rysk accent några kvarter från där vi bor. Hon hette Olga och visade sig vara Natalies tio år äldre halvsyster, född i Kina. Numera är bara lillasyster (Svet)lana (som också blev Wood) vid liv, känd från ett antal Bond-filmer. Natalie Wood såg jag ffg i West Side Story, där hon spelade Maria.
Bengt Svensson – Afrika och Amerika-expert!
Jag känner förstås till Natalie ”Nikolaevna Zakharenko” Woods ryska härstamning men visste platt intet om hennes båda halvsystrar, vare sig den alltjämt levande eller den redan döda. Värdefull info för en boren kalenderbitare! Efter ”rebellen” blev Natalie Wood Oscars-nominerad ytterligare två gånger, nu under 1960-talet, men 1981 föll hon som sagt, och tyvärr, överbord. Min alldeles bestämda känsla är att hon så att säga drunknade för gott där utanför Santa Catalina Island. Högst svårsmält, om du frågar mig.
James Dean blev en av 1950-talets stora kultfigurer, fullt i klass med en tidigare epoks Rudolph Valentino. På tröskeln till 60-talet, fyra år efter Porsche-kraschen, hade ”Jimmy” Deans amerikanska fan-klubbar totalt 3.800.000 medlemmar, alla betalande sådana. Tänk dig själv: nästan fyra miljoner!
Trogen sin natur spelade Dean med gränslös inlevelse i ”Rebel without a cause”. Till exempel krävde han att riktiga knivar – ”real knives” – skulle användas i hans (dvs. i ”Jimmy Starks”) duell med gängledaren ”Buzz”. Begäran tillgodosågs. Men vid inspelningen blev Dean rispad i halsen av sin väpnade fiende och blödde allt ymnigare med påföljd att Nicholas Ray, manusförfattaren och regissören, smått panikslagen hojtade sitt obligatoriska ”cut” (avbryt!)
”Don’t you ever say fucking ’cut’, man!” löd den omedelbara repliken.
James Dean hade rest till Hollywood för att filma, inte för att bli omplåstrad.
Händelsevis var jag på väg från San Luis Obispo till Hanford med buss i helgen. Svårt för bussföraren att ta sig ur stan, eftersom där pågick ett ”slo marathon”. Jag trodde först det var ett långsamt maraton, kanske för folk som mig, men insåg sedan att det var SLO=San Luis Obispo. Vid Paso Robles vek vi av motorvägen 101 och österut på State Route 46, tidigare 466. Efter fyra mil flimrade skylten förbi: James Dean Memorial Junction. SR46 fortsätter rakt fram i trevägskorsningen medan SR41 går åt nordost, Hanford och Fresno. Jag gissar att James D kom österifrån på väg ut till 101:an. Då hade han just kommit upp ur San Andreas Fault. Han tycks ha avlidit nästan omedelbart (bruten nacke bl a) men togs i ambulans till sjukhuset i Paso Robles (”Ekarnas pass”). Han (och en mekaniker från Tyskland samt följebil) var på väg till John Steinbecks hemstad Salinas, där delar av ”Öster om Eden” spelats in, för att delta i en biltävling. Någon kilometer väster om korsningen invigdes ett minnesmärke 2005 till 50-årsminnet. Han borde förstås liksom jag ha tagit bussen. Men det var väl inte hans stil. Trulig är rätta ordet. Han sa något i stil med att en rebell kunde inte gå omkring och le. Det sägs att han hade en androgyn framtoning som gjorde honom populär hos båda könen. Tydligen hade han experimenterat en del med sin sexualitet.