Senegalesiska trupper som stred för fransmännen som krigsfångar i Europa.
Bengt Svensson i San Francisco sände mig tips om dessa händelser och denna artikel. Här följer ett sammandrag. Tänk att det var så viktigt även för de allierade att det var vita européer som vann andra världskriget. Rasismen fanns i alla läger denna tid.
I augusti 1944 vacklade den tyska ockupationsmakten i norra Frankrike. I spetsen för återtagandet av Paris ställde sig general de Gaulle och de fria franska styrkorna som opererat och rekryterat många soldater i Afrika.
För att undvika att motståndsrörelsen, som till stor del bestod av kommunister, tog makten, var generalen mycket angelägen om att hävda sin auktoritet i det kommande postnazistiska Frankrike. Och det manifesterade han genom att hans ”fria franska styrkor (FFI)” fick leda och dominera återtagandet av Paris. Själva intåget med generalen i spetsen var en viktig manifestation i detta politiska spel. Det hela arrangerades i samarbete med de allierade (USA och Storbritannien).
Men där fanns ett problem!
De allierades överkommando gick med på de Gaulles krav, men det fanns ett villkor. BBC har publicerat ett dokument som avslöjar att svarta kolonialsoldater, som utgjorde majoriteten av general De Gaulles fria franska armé, avlägsnades från den enhet som ledde intåget i Paris.
Eisenhowers stabschef, generalmajor Walter Bedell Smith, skrev i ett konfidentiellt memo: ”Det vore mer önskvärt att den ovan nämnda divisionen består av vit personal.”
Det var nämligen så att den enda franska division som var 100 procent vit var den i Marocko. Alla andra franska divisioner var olyckligtvis bara 40 procent ”vit”. Så det blev problem.
Mike Thompson på BBC rapporterade: ”De allierades kommando insisterade ändå på att alla svarta soldater skulle tas ut och ersättas av vita från andra enheter. När det stod klart att det inte fanns tillräckligt med vita soldater fick man ta in soldater från Nordafrika och Mellanöstern.”
Bristen på vita franska soldater gjorde att man t o m tvingades blanda in 9:e kompaniet, som bestod av spanska anarkister och republikanska flyktingar.
Svarta krigare fick över huvud taget inte delta i själva befrielsefirandet.
Det sorgliga slutet blev att efter att 17.000 av Frankrikes svarta soldater stupat i motståndet mot nazisterna samt blivit utestängda från själva befrielsefirandet, tvingades många att bara lämna tillbaka sina uniformer och bli hemskickade under förnedrande former.
I slutet av november 1944 protesterade omkring 1.300 före detta senegalesiska soldater efter förnedrande behandling och med usel lön. Protesten slogs ner av franska trupper och dussintals dödades. De överlevande fick 10 års fängelse. Som sten på bördan frystes alla överlevande afrikanska soldaters pensioner 1959.
En före detta fransk kolonialsoldat, Issa Cisse från Senegal, sa till BBC: ”Vi senegaleser beordrades av de vita franska hövdingarna. Vi koloniserades av fransmännen. Vi var tvungna att kriga deras krig och följa deras order. Gör det, gör det – och det gjorde vi. Frankrike har inte visat någon tacksamhet.”
Bengt S!
Det är ungefär som alla, med några få undantag, Västernfilmer där ”Kopojkarna” är vita men i verkligheten där var tredje var svart. Historieförfalskningen om WW2 är inte avslöjad till 100 procent.
Såg en uppgift att bara 5 procent av Tysklands industrier var bombade och ur funktion efter WW2. Det är ju inte den allmänna bilden av det Tyska undret.
Påståendet att ”krigets första offer är sanningen” är ju brukbart än.
Bengt S!
Har i dag varit på ett Folkbibliotek och lånat När bojorna brast – historien om tredje världens segrar och nederlag” Av Vijay Prashad på Leopard Förlag.
Där kan man läsa att Förenta Staterna bidrog med 2/3-delar av uppbyggnaden av Frankrikes försvar som var kraftigt försvagat efter WW2. Frankrike fortsatte sina koloniala äventyr direkt efter WW2.
Här kommer en film av Ousame Sembene från 1988 om vad som hände dom afrikaner som slogs med fransmännen när dom återvände hem. Lite information om filmen: https://en.wikipedia.org/wiki/Camp_de_Thiaroye
Här kommer länken till filmen: https://blackfilmarchive.com/Camp-de-Thiaroye
Tal: franska
Text: engelsk
För Frankrike kan vi ju då minnas Indokina som låg under franskt kolonialstyre men gick förlorat till Japan i WW2. En av kolonialmaktens skyldigheter är ju att försvara området mot främmande makt. Protektorat står ju för beskydd. Detta klarade man inte, men efter Japans kapitulation krävde Frankrike åter överhöghet över Indokina. Man hade ingen kapacitet för detta, utan Storbritannien ombads att ta sig an beskyddet för Frankrikes räkning. Men dom hade inte heller full kapacitet så lösningen blev att de japanska styrkorna ombads stanna kvar, men under brittiskt befäl. Vi kan ju förstå att Indokinas befolkning tyckte det var besynnerligt.
För att vidga sina referensramar om Frankrikes koloniala historia kan man läsa (De bortglömda-Andra världskriget i Afrika, Asien, Oceanien och Latinamerika av Folke Schimanski på Leopards Förlag 2017).
På sidorna 65-80 behandlas den franska kolonialarmen i Afrika. Kanonmaten i Senegal värvades av infödda makthavare under parollen (genom att ge samma blod vinner vi samma rättigheter). Kolonialsoldaternas andel av franska armen var 13 % 1914 och 36 % 1930. En viktig orsak för att ta
värvning var att om skörden blev dålig så blev det militära en räddning för familjeförsörjningen. Fransmännens syn på afrikanerna som speciellt krigiska hämtades från en sorts bibel från 1910 (La Force Noire-Den svarta kraften).
Oftast skickades afrikanerna fram i första ledet vid anfall. 1940 vid Tysklands angrepp på Frankrike stod 500.000 afrikanska soldater på fransk mark. Tyskarna var speciellt grymma mot afrikanerna p g a att under tidigt 1920-tal ockuperade Frankrike delar av Tyskland (Ruhrområdet) med 10.000-tals afrikaner.
Vietnameseen Ho Chi Minh kommenterade:
(Imperialismen använder vita proletärer för att erövra koloniernas proletariat. Sedan kastar de proletärer från en koloni mot dem i en annan. Slutligen tar de hjälp av proletärer från kolonierna för att härska över vita proletärer).
2006 kom filmen Infödd soldat Frankrike, Algeriet, Marocko, Belgien 128min IMDb
Berättelsen om soldaterna som kallades ”Indigènes” (de inhemska), och utgjorde en betydande roll i kriget mot nazisterna under ockupationen, har länge lyst med sin frånvaro. Det var med en dröm om en bättre framtid som tusentals människor, från främst det franska kolonialafrika men också fransmän som flytt landet, tog till vapen. Och med den första franska armé som rekryterats i Afrika lyckades man frigöra bland annat Italien, Provence, Alperna och Vogeserna från nazisterna.
Originaltitel Indigènes
Alternativ titel Days of Glory
Regissör Rachid Bouchareb
Manus Rachid Bouchareb, Olivier Lorelle
Genre Drama, Krig, 2000-tal
Skådespelare Samy Nacéri, Roschdy Zem, Philippe Beglia, Sami Bouajila, Bernard Blancan, Thibault de Montalembert, Benoît Giros, Antoine Chappey, Jamel Debbouze, Mélanie Laurent, Diouc Koma, Assaad Bouab, Thomas Langmann, Mathieu Simonet, Aurélie Eltvedt
Här kommer länken: https://ok.ru/video/2479111604934
Tal: Franska, Arabiska
Text: Engelsk
I mitt tidigare inlägg lade jag ut filmen Camp-de Thiaroye. Även i Folke Schimanskis bok finns ett kapitel om Hemkomsten – den franska massakern i Thiaroye.