VLADIMIR PUTINS TAL den 21 februari var märkligt att läsa – och att se, som Mats Larsson påpekade. En till synes plågad och sliten man, som gjorde märkliga uttalanden, och tycktes leva i sin egen tankevärld.
Jag avstår från att bedöma Vladimir Putins uttalanden om den aktuella politiska situationen. I stället vill jag, for arguments sake, utgå från att de analyser är rimliga som Knut Lindelöf, Bertil Carlman, Henrik Linde med flera plägar publicera i denna tidning, alltså att Ryssland och Vladimir Putin i stort sett har fog för sin politik. Jag säger inte att de skribenterna tycker lika i allt, eller att jag tycker som de; jag intager den utgångspunkten för att styra bort från diskussionen om den aktuella konflikten.
Om man sålunda skalar bort det dagsaktuella framträder en besynnerlig världsbild hos Rysslands president. Det mest framträdande draget är en tro på något slags naturgiven (gudagiven?) geografisk utsträckning för Ryssland, som i stort sett sammanfaller med de yttersta gränser till vilka kejsardömet Ryssland med krig och kolonialt övervåld utsträckte sin makt. Många folk har måst vänja sig vid smärtsamma amputationer: Sydtyrolen är för alltid förlorat, liksom Viborg och Kexholm och Trastfältet; Ungern är krympt; Immanuel Kants grav ligger femti mil öster om nya gränsen; Greklands egentliga huvudstad Konstantinopel är tömd på greker. Och så vidare.
Föregående meningar är inte menade som en orgie i nationalism; jag vill blott illustrera att Vladimir Putin synes vara fången i ett synsätt vars orimlighet folk i allmänhet har insett. Polacker och litauer i gemen inser väl att de inte kan grunda sin tillvaro och sin strävan på att de egentligen borde utsträcka sina domäner hundra mil mot sydöst. Men, frågar man sig, finns det någon minskning av det från Moskva eller Sankt Petersburg historiskt styrda territoriet som Vladimir Putin kan taga med jämnmod? Jag gissar att han förstår att Polen oundvikligen måste existera, på grund av sin storlek och årtusendelånga historia, och möjligen kan Finland avvaras, men alla små och sydliga och östliga folk tycker Vladimir Putin tydligen hör hemma i Ryssland.
I stället för att exemplifiera med citat uppmanar jag den värderade läsaren att läsa och se talet i sin helhet. Av talet framgår att presidenten är övertygad om att Ukraina inte finns på riktigt. Som jag sade ovan är det mest upplysande sättet att studera talet att inte invända mot presidentens dagspolitiska analys och åtgärder, utan godtaga dem rakt av. Då kvarstår en obegriplig kverulans om att denna grannstat till Ryssland egentligen bara är en onödig uppfinning, ett bolsjevikiskt hugskott, och resten av talet utgörs av en massa ovidkommande tjafs om hur dåligt paraden av politiska ledare i den historiska olyckshändelsen Ukraina har skött det slumpvis hopkomna territoriet – en nation är det ju inte – till förfång för de människor som har haft oturen att leva där, skilda från Ryssland.
Mest befängd i klagolåten fann jag denna mening i presidentens tal, på sätt och vis beundransvärd som ett mästerstycke i svart komik: ”Där finns helt enkelt inte någon oberoende domstol i Ukraina”.
En engelsktolkad version
Jag tolkar talet annorlunda än Jan Arvid Götesson. Har vi lyssnat på samma tal? Jag tror att du läser in mer i Putins tal än vad han faktiskt säger. Han kritiserar bolsjevikernas nationalitetspolitik efter oktoberrevolutionen och påpekar också att det fanns meningsskiljaktigheter mellan Lenin och Stalin. Men var säger han att han vill återställa tsarväldets geografiska gränser? Ingenstans. Tvärtom säger han att fakta är som de är.
Jag tolkar hans beskrivning av den ukrainska tragedin, som att han lider med ett broderfolk, inte att han vill erövra landet. Ukraina har lurats in i EU- och Nato-fållan, men till priset av en förstörd ekonomi och emigration av stora delar av sin befolkning.
Västmakterna har övergivit större delen av Ukraina och inbjuder tydligen Ryssland att ta över konkursboet. Vilken oerhörd cynism. Och om Ryssland skulle se sig tvunget att rädda allt öster om Lvov, så kommer skriket om invasion att stegras till ett crescendo.
Om man har svårigheter med att sätta sig in i hur andra, i detta fall närmare bestämt motståndaren, tänker, då blir det lämpligt att börja med att titta ner på denne motståndare. ”En till synes plågad och sliten man, som gjorde märkliga uttalanden, och tycktes leva i sin egen tankevärld.”
Under hela den tid som gått sedan USA bjöd in kineserna till möte i Anchorage i mars 2021, har jag försökt hänga med i vad som präglat dessa möten mellan ledare för den sjunkande gamla unipolära världsordningen, USA, Nato och EU, och den nya multipolära, som främst representeras av Kina och Ryssland. Den ”gamla sidan” har i stort sett vid samtliga dessa möten kommit med skarpa uttalanden om den ”nya sidans” påstått interna brister. De har huvudsakligen gått ut på att stater som inte sköts likadant som den ”gamla sidan” sköter sina, ja de måste kritiseras.
”Till synes plågad och sliten” för vem såg han så ut? Inte för mig. För mig såg han trött men koncentrerad ut. Trött efter att under dagar varit oerhört koncentrerad på de samtal som ledare från den ”gamla sidan” velat ha med honom, och speciellt efter det mycket långa möte som han ledde med sitt kabinett den gångna helgen innan beslutet att erkänna de självutnämnda folkrepublikerna i Donbas togs.
”Märkliga uttalanden” vad är det? I den ”gamla sidans” stater är det kanske märkligt att en statschef håller ett längre anförande som refererar till historiska händelser långt tillbaka, som citerar författare och poeter, från både det egna och andra länder, som för sitt folk försöker förklara vad kommande beslut kan få för konsekvenser långt framöver, och som vet att beslutet kan uppfattas som mycket dåligt av den allierade, staten Kina.
”I sin egen tankevärld” är till stora delar den tankevärld som folken i Ryssland delar med honom. Putins föregångare, som t ex Stalin, höll också sådana tal som kan synas märkliga för oss i Väst, särskilt nu då våra ledare så illa har kvalitetsförsämrats. Storbritanniens utrikesminister Liz Truss gör bort sig genom oerhört dåliga kunskaper i geografi, Storbritanniens premiärminister Boris Johnson gör bort sig genom att tala om Rysslands angrepp på det fredliga(?) Ukraina, Tysklands nye kansler Olaf Scholz gör bort sig genom att inte (vilja?) minnas det olagliga kriget mot Jugoslavien från Natos sida och kriget mot Cypern från Turkiets sida, och den svenska statsledningen har gjort bort sig genom att helt utgå från USA:s ställningstaganden och analyser, samtidigt som detta USA med Danmarks hjälp spionerat på bland annat svenska politiker, precis som USA under Obama gjorde mot Tysklands dåvarande kansler Angela Merkel.
Jag gissar att även vi svenskar inom en inte så avlägsen framtid kommer att drabbas rent ekonomisk av att USA, EU och Nato inte alls velat tillmötesgå ryska krav på att hänsyn måste tas även till ryska säkerhetsintressen. De sanktioner som nu skall dras igång mot Ryssland, visar också på den ”gamla sidans” bristande kunskapsinhämtning om ”den nya sidans” ekonomiska, militära, politiska och andra styrke-positioner. Läget sedan Maidankuppen 2014 har kraftigt förändrats, motståndskraften är en helt annan, och sanktionerna kommer att träffa, ja, men de kommer även att slå bakut. Hur kommer det t ex att gå med Tysklands konkurrenskraft nu när man sagt nej till kol- och kärnkraft, samtidigt som man genom hårt tryck från USA tvingats avstå från en affärsuppgörelse som USA inte har något som helst att göra med, Nord Stream 2?
Men så är det när den ”gamla sidans” stater, på grund av dåliga kunskaper, högfärd och till och med brist på respekt för motståndaren, också skjuter sig själv i foten.
Hela Europa står inför stora ekonomiska förändringar och ett geopolitiskt skifte, om jag nu har tolkat de informationskällor som jag förlitar mig på, på rätt sätt.
Pepe Escobar har en artikel som berör Putins tal och konsekvenserna för relationerna mellan Ryssland och Nato på Information Clearing House. Bl a skriver han att Ryssland kommer att kunna använda Natos R2P (Respnsibility to Protect) för att gå in i utbrytarrepublikerna.
Den pensionerade militärexperten från USA, Scott Ritter, skriver: ”Den 21 februari, framförde Rysslands president Vladimir Putin, vad som med största sannolikhet kommer att gå till historien som ett av de viktigaste talen i modern historia. Det var ett brutalt ärligt exempel på hur aktuella händelser formas av historiens krafter.”
Bertil C!
Du får gärna ge exempel på ett Stalins tal som skulle uppfattas som märkligt. Jag vet att Alexander Mercouris uttryckte något åt det hållet i sin senaste videoblogg, vilket fick mig att undra om han faktiskt lyssnat till Stalin överhuvudtaget.
Ta talet 7 november, 1941. Givetvis gör Stalin historiska tillbakablickar i den närmast desperata situation som Sovjetunionen befann sig i. Han jämför med situation 1918, då situationen var om möjligt än mer desperat.
I sitt tal i samband med firandet av segern den 24 juni, 1945, anslår han en annan ton. Talet i samband med den efterföljande banketten filmades inte, såvitt jag vet, med finns i dramatiserad form i första avsnittet av TV-serien ”Zhukov” (tillgänglig textad på YouTube). I talet står den vanliga ryska (inte sovjetiska) människan i centrum. När Stalin sedan ska fotograferas med sina generaler dristar sig Pavel Rybalko, två gånger Sovjetunionens hjälte och Röda armén främsta pansargeneral, att fråga hur Stalin som georgier kan hålla ett så fint tal om den ryska människan, varvid Stalin svarar: ”Jag är ryss, med georgiska rötter” (alla skrattar).
Så Bertil C, länka gärna ett Stalins tal som enligt din uppfattning liknar Putins tal, eller som jag av någon anledning skulle uppfatta som märkligt.
Här handlar det om säkerhetspolitik för ett land som ser sig omringat och hotad av en militärpakt som borde vara upplöst vid det här laget. Eftersom ingen i väst tagit Rysslands rädsla på allvar är vi där vi är idag. Det som säger att Ryssland brutit Minsk 2 är rena hycklare Ryssland har tjatat om erkännande och implemetering av Minsk 2 men bara mötts av hånfulla propagandakampanjer från västs hejdukar med Nato som skällande bandhund.
Spekulativ amatörpsykologi som Götesson ägnar sig åt är knappast konstruktiv. En titt på verkligheten hjälper oss bättre tror jag.
Efter kommunismens fall sökte sig Ryssland fredligt västerut. Både Jeltsin och Putin pratade om eventuellt ryskt medlemskap i Nato.
Där uppstod sannolikt världshistoriens bästa tillfälle för varaktig fred och stabilitet i Europa.
Då ”erbjöd” väst den fantastiska chockterapin, som gick ut på att låta oligarker och andra gangstertyper plundra all statlig egendom i Ryssland.
När sedan Putin satte stopp för plundrarna blev västledarna förbannade. Det som sedan hände är kanske det mest vanvettiga och folkfientliga sedan andra världskriget. Dörren till väst stängdes mitt i ansiktet på Ryssland och det fredliga försöket till närmande möttes av 30 år av militär expansion österut av Nato!
Nato visade med all önskvärd tydlighet att dom inte hade det minsta intresse av fred och stabilitet. Istället avslöjade dom sig som krigsindustrins europeiska försäljningsavdelning, med hela sin udd riktad mot Ryssland.
Sedan har vi den USA-finansierade statskuppen i Kiev och installationen av en nazistinfluerad Nato-vänlig regim. Plötsligt blev t o m Sevastopol hotat av Nato.
Ständiga sanktioner. Häpnadsväckande lögnaktiga propagandakampanjer i Pentagonstyrda media och nu USA/Natos försök att hetsa Ukraina till krig i Donbass för att provocera fram ett svar från Ryssland tog galenskapen ett steg till.
Putins självkontroll under allt detta är oerhörd och ingenting tyder på några gudagivna stormaktsdrömmar.
Nu kände han sig tvingad till en kraftfull reaktion. Vart det leder är svårt att säga, men initialt fick USA vatten på sin kvarn och kanske lyckades dom till slut med att döda Nord Stream 2. I förlängningen ökar dock pressen på Europas energiförsörjning och annat. Många kommer sannolikt att förlora stora pengar på det, speciellt i Tyskland och kanske sådde Putin här ett frö till europeisk frigörelse från USA:s diktat.
Alla initierade ser nog att hela det här eländet är regisserat i den amerikanska krigsindustrins styrelserum.
Satte mig ned i eftermiddag och lyssnade på Putins tal för att så att säga från hans egen mun få höra det som kommenterats, analyserats och dragits slutsatser från i våra massmedia. Med vissa förbehåll för i vilken utsträckning översättningen av talet är korrekt är det ett intressant tal som lyfter fram ”den andra sidan” (d v s den ryska) och hur den sidan tänker – vi får oss alltså till livs den världsbild som styr de handlingar som i väst uppfattas som aggression och ett hot.
Det jag tycker tonar fram som en av de viktigare delarna i Putins tal är den rädsla han uttrycker vad avser att Nato under de senaste 20 åren gradvis har flyttat fram sina positioner och kommit allt närmare Rysslands gränser. Om denna rädsla talas det ingenting i våra västerländska massmedier som är helt upptagna med sin egen världsbild som talar om ett ryskt hot, den ryska befolkningen ”marinerad i desinformation” (från dagens SvD) och en mörk framtid med ytterligare ryska framstötar mot väst att vänta sig. Det är svårt att för egen del helt frigöra sig från denna mer eller mindre ”hjärntvätt” som möter oss från i stort sett alla våra massmedia idag och där ”problemformuleringsprivilegiet” helt tagits över av de USA- och Nato-vänliga krafterna.
För att använda formuleringen här ovan från SvD så har vi tvärtom under de senaste månaderna (alltsedan den senaste Ukraina-krisen startade) varit ”marinerade i desinformation” från framförallt amerikansk sida (och Nato-chefen Stoltenberg inte minst) och här har amerikansk underrättelseinformation tagits som förstahandsinformation av bästa märke. Det är faktiskt en lättnad att höra från ”skurkens” (d v s Putins) egen mun hans version av vad som ligger bakom det ryska agerandet.
Jag läste för övrigt i Global times (kinesisk nättidskrift) igår något som verkar vara det närmaste man kan komma en balanserad hållning i den pågående krisen:
”The Russia-Ukraine crisis is a dual crisis, in which bilateral conflicts between Russia and Ukraine are intertwined with the strategic suppression that NATO’s eastward expansion has brought to Russia. All relevant parties have put forward their own security demands before. Although no consensus was reached, that doesn’t necessarily mean a complete breakup of negotiations. It hasn’t reached the point that the issue must be solved by war. Whether the situation will further escalate next mainly depends on the scale of the US sanctions imposed on Russia and whether Russia will be provoked to take more aggressive measures”.
Polen 1939, Ukraina 2022.