Vår första bil var en begagnad Volvo PV 444. Eftersom den var en familjemedlem fick den ett namn. Hon kom att heta Johanna och spann som en katt när pappa sjöng ”Kan du vissla Johanna?” Till färgen var hon grå och kanske hade ”Grålle” varit ett mer passande namn, för hon var egentligen en liten traktor.
Så här var det.
Vi bodde på mejeriet i Tierp, en stor trevåningsbyggnad med källare och ett underjordiskt transportband till ett annat hus där ostarna lagrades. Mejeriet var en del av en kooperativ mejerirörelse som grundats 1933 och uppgick i Gefleortens mejeriförening. Nu var det i början av 1960-talet och jag älskade att vakna till slamret av lastbilar, och en och annan hästkärra, som kom med morgonens mjölk i krukor av lite olika storlekar; 50 liters krukor var vanligast men det fanns även en mindre variant som var hälften så stor. Krukorna var oftast gjorda av stål, därav slamret.
Vid tiden för den här berättelsen tilläts en ko producera hälften så mycket mjölk i november som under gröna och soliga sommarveckor. Det var också på den här tiden som lastbilschaufförerna stannade kvar en god stund på den stora mejerigården efter fullgjord leverans. De drack kaffe ur medhavda termosar och inväntade de rengjorda krukorna, vissa med skummjölk som skulle tillbaka till djuren på gården.
På mejeriet i Tierp tillverkades fyra ostar i olika storlekar och former: Cheddar, en liten stubbe i linneduk, Svecia, ett stort och tungt bildäck, Port Salut, en platt och färgglad kartong, Tilci, ett fyrkantigt block.
Även ur en sådan produktion blev det en restprodukt, vassle, som blev föda till grisar. Detta faktum, att det tillverkades och lagrades ost kommer att spela roll i min berättelse.
Förutom de vanliga sysslorna med invägning, pastörisering och separering av mjölk samt osttillverkning åkte pappa runt till alla bönder som levererade mjölk för att utveckla det som nuförtiden heter logistik. Det var på en av dessa resor han kom i kontakt med en bonde i Sikhjälma som ägde skog på ett berg vid havet. När pappa kom hem efter det besöket var han uppspelt
– Ederyd har styckat av åtta små tomter på berget i Västerskogen. Han frågar om vi vill arrendera en? Jag har faktiskt sagt ja.
Ett sådant snabbt beslut föll inte min mamma på läppen. Och en ganska uppslitande diskussion, som mer handlade om beslutsprocess än om sakfrågan, följde. Men, bakom det kritiska sinnet var även mamma eld och lågor för möjligheten att kunna skaffa oss en sommarstuga. En sådan stuga var en del av en dröm som började med en personbil, och den fanns ju redan på plats. Det var viktigt. En bil var nödvändig för en stuga. Utan bil, ingen stuga. Det fanns en viss logistik där också.
På kvällarna den hösten kunde jag skymta hur pappa satt böjd över sina millimeterpapper och med hjälp av vässade blyertspennor, passare och linjaler av trä mejslade han fram ett så kallat fritidshus, fem gånger fem meter. En bild av ett litet hus som snart kanske kunde bli verklighet, och bli vårt, och stå på en arrenderad tomt i en skog, på ett berg, vid ett hav. Sådant var tecknet, som var på väg att bli kött.
Förutom det finstilta ritandet anade jag att pappa även satt med den gamla räknemaskinen, den som vevades, och räknade och räknade. Jag förstod att han försökte räkna ut om vi egentligen skulle ha råd. Nu när vi hade köpt bil, och allt.
Han räknade, veven snurrade och snurrade, kväll efter kväll. Det var till slut som att kalkylerna inte höll, för veven tystnade. Men runt omkring oss spirade en rörelse. Fler och fler ur vår umgängeskrets av icke-förmögna grannar slog till med både bil och sommarstuga. Det öppnades till och med en liten nisch för flitiga barn att tjäna en slant genom att dra spik ur gamla bräder och knacka bruk av gammalt tegel. Skrot förvandlades till byggnadsmaterial. Detta spikdragande och tegelstensknackande var en rörelse, det var ett löfte, det var en impuls, att kan dom, så kan vi…
I den vevan lades mejeriet ned. Vi bodde kvar i lägenheten på övervåningen ett tag, men nu kom inga slamrande krukor mer. För mig förvandlades det tomma mejeriet till ett gigantiskt lekland, med en underjordisk räls som bar till ett ostlager. En kväll när jag liggandes på vagnen, låtit mig färdas i den mörka tunneln mellan ett nedlagt mejeri och ett före detta ostlager såg jag att pappa också var där. Han såg mig inte först, men jag såg att han gick omkring med en tumstock och ett litet anteckningsblock, att han skrev ned saker, att han mätte och räknade. Sen såg han mig.
– Jaså, är du här. Jag har en idé om de här osthyllorna, sa pappa.
Den kvällen började räkneapparaten snurra igen och på morgonen var det klart. Pappa hade räknat ut allt: Om han för en rimlig penning fick köpa loss osthyllor från mejeriföreningen skulle drömmen om fritidshuset komma närmare. Köpet gick i lås och han var noga med att få papper på att han betalt en icke orimlig summa för hyllorna. Han ville inte bli en del av en skum transportkedja som på kvällar och nätter forslade begagnat, möjligen stulet, byggmaterial från köpingen ut till sommarstugetomter nära havet längst ut på Hållnäshalvön.
Hyllorna var stadiga saker; två tum tjocka, en halvmeter breda och nästan två meter långa. I ändarna var de genomborrade med armeringsjärn, för att inte bågna. Och de luktade paraffin och ost. Djupt inne i dessa hyllor hade pappa funnit dolda mönster och egenskaper; här fanns golv, väggar och tak. Med räknesnurran hade pappa vevat fram vad fem gånger fem meter, plus ett dass på två gånger två meter blev – omräknat i osthyllor.
Arrendet skrevs under, jag vill minnas att det var 200 kronor per år och den hösten göt vi plintar, pappa och jag. Formarna snickrades med hjälp av de tunna hyllorna som hade använts för de lättare Port Salutostarna. De hyllorna var brandgula, luktade starkt, och var faktiskt tjuvgods. De luktade därför starkt och inte så gott. Men de skulle å andra sidan befinna sig dolda under huset, och kunde även knackas loss, om man så ville, när de gjort sitt; format plintar. Att få denna husgrund i våg var inte så lätt. En del stora stenar var i vägen. Men det hade kommit en granne på tomten bredvid. Det var en familj från köpingen, de också, och det säregna med dem var att de var som gjorda för att baxa stenar. Det var deras konstitution på något sätt, det var deras hobby, ja kanske det till och med var deras jobb. Som krumma troll tog de sig an de allra bamsigaste stenarna, bände loss, baxade upp och rullade tonvis med stenar från den ena sidan av sin tomt till den andra. När pappa bad om hjälp dröjde det därför inte länge förrän plintar, syllar och osthyllor omvandlade moränen till ett plant dansgolv.
Många hyllor blev det. Men transportfrågan var ju redan ordnad, för en Volvo PV 444 var, enligt reklamen, bäddbar. Men det var inte som bäddbar husbil den kom att bli betydelsefull för oss. Det var som traktor. När ryggstödet i baksätet fälldes ned fick vi plats med osthyllor, typ åtta-tio stycken vid varje resa. Mamma i framsätet, pappa bakom ratten och jag och min syster halvliggandes ovanpå de feta hyllorna. På den sista sträckan mot skogstomten guppade det förskräckligt och min syster och jag slog hela tiden huvudena i biltaket. Många sådana resor blev det. Det var förvisso nästan tre mil till stugtomten, men bensinen var billig och räkneapparaten hade nog snurrat fram en kalkyl som visades att detta var prisvärda transporter.
Vid den blivande stugan skapades en speciell produktionslinje. Mamma och min syster skurade hyllorna rena, med förhoppning att lukten från ost och paraffin skulle försvinna (det gjorde den aldrig), pappa som spikade och jag som sprang mellan spiklådor och pappa. Takstolarna gjordes av nytt virke och restes med hjälp av de starka stenbaxande grannarna och även av några vänner från köpingen. Det gick ganska fort att få upp allt. Varje hylla täckte ju var och en i sig en stor yta. Det fanns förstås ingen elektricitet på berget och det som skulle sågas, sågades för hand. Men ändå, ganska snart stod vårt lilla osthus klart, åtminstone som skal. Det yttersta skalet bestod av nyinköpt fjällpanel som målades röd. När tjärpappen på taket skulle läggas var det vinter och jag fick till uppgift att sitta på marken med ett litet spritkök och värma tjära. Det var en syssla helt i min smak: vinter, spritkök och tjära.
Johanna kämpade på i sin roll som traktor men när stugan var klar var hon åldrad och skröplig men tack vare de billiga osthyllorna fanns det marginal för en ny Volvo PV, begagnad förstås, men denna gång en PV 544.
Epilog
Det här är en berättelse om folkets kultur. Den tilldrar sig i ett litet land i norra Europa där man kan bygga en bil, där vi som bor här ännu kan bestämma själva hur det ska vara i landet, där små byar har egna mejerier som tar hand om mjölk och tillverkar ost, där en ko är en ko, där mjölkens restprodukter går tillbaka till djuren på gårdarna, där andra restprodukter blir byggnadsmaterial till små stugor, där återvinning inte omnämns med ord men är själva luften som människorna andas, där män kan vara både millimeterpapper och muskler, där en son lär av sin far, där skorna står stadigt i balanserad hushållsekonomi, vilket inte hindrar att det spirar rörelser med drömmar om det omöjliga. Det är en berättelse om människor som sköter ett arbete, den nödvändiga ämnesomsättningen med naturen (Karl Marx) för att sedan i frihetens rike ta sig tid att tänka och rita och skapa något eget: ”jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten”, eller som i mitt exempel bygga sig ett litet sommarhus i skogen.
Det här är inte en berättelse som säger särskilt mycket om vad mammor och döttrar gör. Det är synd, någon annan får skriva om det. Jag passar ändå på att informera om att min egen mamma under den här tiden var fullt upptagen med sin del av den nödvändiga ämnesomsättningen med naturen; tvätta, skrubba, skura, damma, borsta, lappa, laga, sy och sticka, baka, koka, steka, torka, laga mat och diska. När det var klart ordnade hon bokcirklar tillsammans med tanterna i köpingen. Nu var det 1960 och Per Anders Fogelström hade precis kommit ut med sitt mästerverk Mina drömmars stad.
Det var en utmärkt bok för tanterna när farbröderna baxade sten och byggde ett hus av osthyllor.
En mycket fin berättelse! De som byggde landet. Så många av oss lite äldre som känner igen sig! Vilken känsla att flytta in i ett hus man byggt själv! I områden kring Stockholm byggdes många enkla sommarhus av lådvirke från den amerikanska bilimporten som de som monterade bilarna kunde komma över billigt. Har för mig att Vega var ett sånt område.
Så fantastisk fint berättat och därtill blev det ett minnesvärt historiskt dokument om en annan tid som är välkänd för mig men med annat innehåll samt något annorlunda yttre inramning, upplevd från barn och ungdomens dagar i industriorten Landskrona.
Ja tänk vad vår föräldrageneration varit med om i en tidsrymd då optimismen tillsammans med den strävsamma viljan spirade utifrån ett annat bakre perspektiv där upplevd fattigdom fanns nära inpå som verklig påminnelse.
Dessa unga män och kvinnor som tillhörde en tidig nittonhundratalsgeneration vill jag mena tog ett ännu större kliv in mot livets moderniteter än min egen och dagens unga generation trots att vi med dom upplevt så mycket mer att ta del av, vad gäller utveckling av välfärd än deras föräldrar kunde tänka sig utifrån sina ungdoms dagar.
Olle och Leif S!
Tack för vänliga kommentarer.
Idag verkar det vara omodernt att ta hand om saker och ting. Det är vanligare att köpa dyr våning, riva ut gammalt (cirka fem år), bläddra i en designtidning (som det finns tretton på dussinet av), ringa snickare, peka, stoppa in sprillans nytt från golv till tak och hoppas på att räntan är 0.005 procent och kravet på amortering obefintlig.
På fredag kan samma personer ty sig till Gretas ”Fridays för Future”, eller värna vårmark med Gudrun, eller bara prata fint om Sustainability med sina vänner över ett glas Chablis.