…Ja, då skulle vi naturligtvis sätta Sverige på krigsfot omedelbart. Allt borde snabbt inriktas på att bygga befästningar, vägar för tunga transporter, anställa och utbilda soldater och officerare samt rusta upp våra vapenarsenaler med senaste teknik. Pengar finge då inte vara en bromsfaktor, vi är ju ett rikt land! Att inte göra allt detta vore att sticka huvudet i sanden och nonchalera svenska medborgares skydd och säkerhet.
Det gäller – som vi nu alla vet – det stora svarta Putinmolnet som allt mer tornar upp sig i öster i form av förgörande slavisk eldkraft. Ju mer ukrainarna tvingas dra sig tillbaka, desto mer växer hotet mot den fria världen, alltså oss. Ja, dessa horder från öster skyr inga medel för att kuva vår civilisation till underkastelse.
Och det är bråttom, mycket bråttom! När USA:s kongress stoppar det ekonomiska stödet till de tappra ukrainarna och Trump åter blir USA:s president, hänger det just på EU och på oss. Visserligen har vi kanske Nato på vår sida, men vad hjälper det när/om USA kroknar och drar sig tillbaka.
Den store patrioten Mikael Oscarsson (KD) i försvarsutskottet har länge agiterat för att snabbt sätta landet på krigsfot. Att inte vara hysterisk är att svika sin plikt mot landet och dess medborgare. Idag varnar också den vasse Arvid Åhlund i DN för den svenska senfärdigheten och att vi nu måste gå förbi all hindrande byråkrati och äntligen komma till skott.
Ja, vore det så här så skulle vi alla jobba som en enda stor familj och omedelbart sätta oss själva och landet i högsta beredskap. Eller hur? Inga medel finge då sparas för vårt lands överlevnad som en fri demokratisk nation.
Ankdammen!
Hit läser de flesta och känner igen sig, så här har det nu låtit uppifrån i snart två år. Och man tycker det är läskigt, men hukar och tänker att: om höga herrar och damer i politiken och i de stora medierna är så samstämmiga kan ju inte ”lilla jag” vädra mina ynkliga små tvivel. Vad kan de vara värda? Jag har ju ingen hemlig underrättelsetjänst att fråga till råds.
Men kära läsare. Jag vågar påstå att vi i Sverige lever i en ankdamm. Runt Ukraina-Nato–DCA-avtal m m snurrar allt kring myten att Putinryssland är imperialistiskt och när Ukraina är krossat står de forna Sovjetrepublikerna på tur och sedan resten av Europa. Målet är att marschera vidare och återupprätta det stora ryska (och sovjetiska) imperiet. Och, när det gäller Gazakriget blir vi medskyldiga till folkmord på palestinierna.
Det här borde svenska folkvalda politiker ha undvikit. Nato-ansökan, DCA-avtalet, vapenflödet till Ukraina, ambivalensen till Israel och all repressiv lagstiftning (nu senast visitationszoner), allt detta är grenar och kvistar på samma träd. En krigsaktivistisk och djupt reaktionär politik (i USA:s ledband) som splittrar vårt land och gör det otydligt var gränsen går. Ska svenska militära krafter nu skickas till Röda havet för att hjälpa USA (Israel) att bekämpa Hamas via Houthis i Jemen? Nej kära läsare, det är Israel som begår folkmord i Gaza! Det vore synnerligen oförnuftigt och skulle bidra till eskaleringen av Gazakriget till en ännu större katastrof i Mellanöstern, där Iran kan blandas in – och där ingen vet hur något sådant kan sluta.
Åkesson, Kristersson, Billström, Jonsson, Bush, Andersson, Hultqvist & Co (nämnda i politisk inflytandeordning) är en mycket ansvarslös samling politiker, ja rent vilseförda enligt min uppfattning. De är desorienterade i världen. Dags för lite uppfriskande motkrafter till deras underdåniga Nato-narrativ för en mer förnuftig analys av Sveriges aktuella läge – och om Rysslands mytiska aggressivitet.
Tillägg kl 11.20
Citat ur dagens DN, huvudledaren:
”I Ukrainakriget har den starka parten gått till oprovocerat angrepp mot den svagare. Kriget inleddes inte med att tusentals ukrainska terrorister tog sig över gränsen till Ryssland och slaktade, torterade och våldtog civilbefolkningen.”
Att kalla Rysslands anfall oprovocerat är ett av DN&Co:s kardinalbluffar. Det har upprepats oändligt många gånger sedan 24 februari 2022, och är omistligt för att återuppehålla myten om Rysslands aggressiva karaktär. Det kan inte överges. Det ryska militära angreppet på Ukraina hade inget förspel, det slog ner som en blixt från klar himmel.
Men, sanningen kommer så småningom att smyga sig fram.
Knut L!
Som vanligt klumpar du ihop alla som inte tycker som du till en enda grupp, och ställer dem i motsättning till din klokskap, i stället för att tänka efter, huruvida där finns något ytterligare sätt att analysera läget.
Jag tror liksom du inte, att Sverige kommer att hamna i militärt krig mot det nya östblockets stater. Bara hybridkrig, tror jag. Men Förenta staterna är militärt starka, och Ryska federationen kommer att vinna kriget, menar du, eftersom Ryska federationen kan och vill bli militärt starka, liksom andra östblocksländer. Då måste Sverige, menar jag, bli en oberoende regional militär stormakt. Sverige kan bara vara oberoende om Sverige kan ”slå fienden”, som militärer säger.
Avtal som minskar Sveriges oberoende kan Sverige säga upp under upprustningens gång. Även om Sverige bleve medlem av OTAN (Nato), kunde Sverige deklarera, att Sverige icke komme att deltaga i utrikes militära operationer, förutom att deltaga i försvaret av andra medlemsstater, som anfölles av främmande makt.
Du vill inte ha ett svenskt försvar som är starkt på riktigt, utan du gömmer dig bakom fraserna om värnplikt och territorialförsvar under svensk ledning. De tre sakerna är självklarheter, men utöver det vill du inte ha riktig svensk militär styrka. Du skrev att mina förslag om Sveriges och Finlands önskvärda styrka vore provocerande löjligt överdrivna. Med sådant ordval har du förpliktat dig, att skriva, vilken föreslagen nivå på styrka hos ett sant oberoende försvar, som icke vore provocerande löjlig.
Dessutom blandar du ihop två begrepp: ”sätta på krigsfot” och ”upprusta”. ”Sätta på krigsfot” är en synonym till ”mobilisera”, oberoende av försvarets storlek. Den förnuftiga politiken vore, att upprusta Sverige till en regional militär stormakt, som snabbt kan ställas på krigsfot, inte att ”sätta Sverige på krigsfot omedelbart”.
Jan Arvid G!
Vi verkar vara nästan helt överens i sak. Men i ordval skiljer vi oss. Att sträva mot att bli en regional militär stormakt är inte mitt språk. Jag menar att vi ska rusta oss så vi blir svåra att erövra. Vi ska inrikta oss på luftförsvar och på att kunna mota bort främmande trupp (stormakters) från vårt territorium. Alltså motsatsen till det som nu sker.
Som läget nu blivit finns mycket lite utrymme för ”ytterligare sätt att analysera läget”. I samband med Rysslands diplomatiska utspel i december 2021 efterlyste jag en tredje ståndpunkt. Men nu när kriget är ett faktum sedan snart två år och USA-världen svikit alla sina löften och hindrat alla fredstrevare och den ena sidan (Ryssland) i klart och tydligt militärt överläge, är det svårt att finna den där fredsgläntan.
Jag tror också att du överskattar USA/Natos styrka. De har mycket vapen, men deras förmåga att kriga konventionellt om landområden med infanteri har de förlorat efter det kalla krigets slut. Ryssland har både mycket vapen och förmåga att kriga konventionellt på marken. Jag är ingen expert på detta, men det som sker i Ukraina pekar klart mot detta. Dessutom vet vi att till sist är det den industriella kapaciteten i respektive läger som avgör. Även här är det Ryssland som nu verkar starkast. USA:s ekonomi vacklar, medan Rysslands stärks.
Knut L!
Jag vill kommentera ditt sista stycke. Du skrev att ”USA/Nato … har mycket vapen, men deras förmåga att kriga konventionellt om landområden med infanteri har de förlorat efter det kalla krigets slut”. Men om vi skall tala om infanteri, är det till syvende og sidst en fråga om antalet soldater. Västeuropéerna är tre gånger fler än Ryska federationens medborgare, och fyra gånger fler än de etniska ryssarna. ”USA/Nato” invånare är sex gånger fler är Ryska federationens medborgare, och åtta–nio gånger fler än de etiska ryssarna. Den ”förlorade förmågan” i Väst beror på politiska beslut. Den ”industriella kapaciteten” i OTAN-lander är större än Rysslands. Med politisk vilja kunde Väst bli militärt starkare än Ryska federationen. Vad tror du skulle hindra det? Polens militära tillväxt är redan mycket kraftig.
Jan Arvid G!
Klart vi kan spekulera. Men det är realiteterna som avgör. Västvärldens allianser får allt svårare att enas. USA:s statsskuld är orimlig. Dollanrns ställning vacklar. USA är ett krigarsamhälle under cover i socialt förfall (som Romarriket mot slutet). Motsättningarna i EU blir allt svårare att hantera. Antidemokratiska krafter verkar i en kniptångsprocess i många västländer (Tyskland m fl länder), dels via högerextrema (ibland nynazistiska) krafter och dels kapas demokratin från toppen under förevändning att man måste försvara sig mot de de högerextrema krafterna – samtidigt som man stöder dessa krafter i Ukraina. Västdemokratierna är på dekis. Hur ska man kunna mobilisera dessa befolkningar i ett anfallskrig mot Ryssland. Nej, det tror jag inte mycket på. Och det kommande ryska anfallet på Öst- och Västeuropa är ju en myt.
Karl XII, Napoleon, Adolf Hitler och nu tydligen även Jan Arvid Götesson var alla övertygade om att väst kunde krossa Ryssland.
I Ukraina ser vi hur svårt det är för en anfallare att komma någon vart. Satelliter och drönare ser allt som händer och målstyrda robotar och numera t o m målstyrd artilleriammunition slår ut det mesta. Stridsvagnar och flygvapen blir allt mer överspelade. Sannolikt kommer inte Ryssland så mycket längre i Ukraina om nu inte väst har så begränsade resurser så dom måste satsa allt dom har på att stödja folkmordet i Palestina istället.
Förhoppningsvis har Knut L rätt i att den blodbesudlade västvärlden är på dekis. Så länge imperialismen frodas i väst hänger Homo sapiens överlevnad på en skör tråd.
Det allvarligaste hotet mot Sverige är den faktaresistenta politiska naivitet som väglett och vägleder landets utveckling sedan Sovjetunionen imploderade och som är en följd av en ideologisk indoktrinering av närmast Orwellsk typ; främst driven av socialdemokraterna men även av övriga partier i riksdagen. Det blev som bekant inte ”Fred i vår tid” som Anna Lind och de andra naiva förkunnade, som ett eko av Chamberlain. Inte den här gången heller.
Emellertid: Den avgörande faktorn i krig är soldaternas och folkets motivation. Ett enat och beväpnat folk kan aldrig besegras! För krigshetsare gäller alltså att splittra opinionen och där är kultur och media den absolut viktigaste delen av krigsförberedelserna och för att sätta folket på krigsfot. Så har det alltid varit och kommer att förbli. Sverige är nu p g a propaganda det mest russofobiska landet i EU-ropa och har tagit på sig ansvaret att vinna kriget mot Ryssland.
Då stödet till Zelenskij från USA vacklar, måste EU öka sina insatser enl von der Leyen. I USA börjar nämligen insikten sprida sig att kriget är förlorat. I SR/SVT har en grupp ”journalister” och skrivbordsmilitärer, med en Fredrik Wadström, Persson–Löfgren, Lunar Shanty och en Paasikiwi och en Bydén m fl i spetsen, bedrivit en intensiv aktivistisk desinformationskampanj mot Ryssland. I nästan alla program byggs hotet från Ryssland och en galen Putin upp på ett eller annat sätt. Det enda undantaget är t v SMHI:s väderrapport.
Nuvarande regering drar in oss i krig med falska argument och fullföljer därmed Magdalenas svanhopp in i USA/Nato. Historiens dom kommer att bli hård. Vi upplever en statskupp och landsförräderi! Man kommer att tänka på socialdemokratins förräderi vid första världskriget. De har vanan inne.
PS. Hela Tucker- intervjun med Putin föreligger nu tillgänglig för var och en. Nu kan du bilda dig en egen uppfattning därest du vill.
I en tidigare kommentar framförde Pierre Schori att om Trump vinner presidentvalet så har han sagt att han inte skall stötta Nato.
I dagens Text-TV så kan man läsa att Finland satsar 200.000 Euro på att utreda ett brobygge över Kvarken mellan Umeå och Vasa. 6-8 mil lång. Bakom kravet ligger Nato-medlemskapet och bättre
försörjningsberedskap vid eventuell rysk blockad till havs. Sverige har inga planer på att delta säger Andreas Carlsson, infrastrukturminister (KD) enligt SR Ekot.
Knut L och Anders Å!
Ni tillskriver mig osakligt åsikter, som jag inte uttryckt.
”Hur ska man kunna mobilisera dessa befolkningar i ett anfallskrig mot Ryssland.”
”Karl XII, Napoleon, Adolf Hitler och nu tydligen även Jan Arvid Götesson var alla övertygade om att väst kunde krossa Ryssland.”
Jag har konsekvent skrivit motsatsen till ovanstående.
Jan Arvid G!
Jag svarade dig på följande, som antyder att Västvärldens stora folkmängd är avgörande för att de vinner kriget mot Ryssland: ”Men om vi skall tala om infanteri, är det till syvende og sidst en fråga om antalet soldater. Västeuropéerna är tre gånger fler än Ryska federationens medborgare, och fyra gånger fler än de etniska ryssarna. ’USA/Nato’ invånare är sex gånger fler är Ryska federationens medborgare, och åtta–nio gånger fler än de etiska ryssarna. Den ’förlorade förmågan’ i Väst beror på politiska beslut.”
Det är knappast motsatsen till det jag citerat.
Knut L!
Skillnaden oss emellan är ordet ”anfallskrig”. Jag har konsekvent skrivit, att folken i Väst (och deras ledare) aldrig skulle gå till anfallskrig över Ryska federationens gräns av 1991.
Men nu förstår jag skillnaden oss emellan! Du räknar Europas folks gemensamma kollektiva självförsvar mot Ryssland, utan offensiv in i Ryssland, som anfallskrig mot Ryssland!
Jan Arvid G!
Ursäkta, men jag förstår inte…
Jan F och Knut L berör både allianser och den förblindelse som finns i Sverige kring det påstådda hotet från Ryssland här på lindelof.nu.
Vi lever just nu farligt där stormakterna misstror varandra och säkerhetsdilemmat är uppenbart. Det s k säkerhetsdilemmat som nämns i överenskommelserna i Istanbul (1999) och Astana (2010) i OSCE:s regi, framgår att ingen stat eller grupp av stater ska stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet. Detta är ju numera överspelat, men det var det som Lavrov framförde i december 2021. Man struntade i Rysslands protester då Ukraina hade lovats medlemskap i Nato. Det är en fråga om förtroende och att hålla sig till ingångna överenskommelser.
Det finns en lång lista av avtal som USA sagt upp eller avbrutit. När det gäller kärnvapen sade man år 2001 upp ABM-avtalet om antiballistiska missiler, lämnade INF-avtalet 2019 om kortdistansmissiler och sa sedan upp överenskommelsen Open Skies om övervakning 2020. Till det kan läggas JCPOA-avtalet med Iran.
Att lämna dessa avtal var inga förtroendeskapande åtgärder, utan tvärtom. Sedan uppfattade Ryssland sig dessutom förda bakom ljuset efter misslyckandet med Minsk II avtalet som gör läget ännu sämre. Misstroendet mellan Ryssland och USA har ökat och relationerna är nu i bottenläge.
Båda stormakterna svävar nu i osäkerhet om motpartens verkliga avsikter. När läget är så låst ökar risken för både missförstånd och misstag.
I detta läge har Sverige – av egen förskyllan – hamnat mitt i alltihop genom värdlandsavtal, Natoansökan och senast med DCA-avtalet. Sverige och för övrigt Finland, Norge och Danmark har också försökt stärka sin säkerhet med att ingå allianser och detta sker på bekostnad av Rysslands säkerhet. Vi har nu bara att vänta på hur Ryssland ska svara på detta. Det sker en upprustning av väst på Nordkalotten i närheten av Rysslands komplex av baser med kärnvapen på Kolahalvön.
Självklart känner de sig hotade. Den förda politiken har i istället för att minska riskerna gjort att de ökat. Risken finns att det kan spåra ut till en öppen konflikt utan att någon egentligen vill det.