Wallenberg – den eviga frågan

Svenskt frimärke; Raoul Wallenberg 100 år

---

Frågan om vad som hände Raoul Wallenberg dör inte. Den har varit ett återkommande irritationsmoment mellan Ryssland (före 1990 Sovjetunionen) och Sverige sedan januari 1945 då han försvann. Försvinnandet skedde efter ovanliga och synnerligen okonventionella insatser för att rädda judar undan nazisternas deporteringsprogram i Budapest under kriget sista år.

Självklart ska människor inte försvinna ens i krig. Och när det kommer till diplomater, som med Raoul Wallenberg, blir det förstås politiskt laddat och mellanstatligt trassligt om saken inte kan redas ut. Om man därtill fogar hans uppdrags och gärnings speciella art, samt betänker att det rör en Wallenberg, så får frågan definitivt evigt liv, såvida alla frågetecken inte rätas ut, vilket alltså inte skett. Därför fortsätter spekulationer och mytbildning att frodas.

Ingrid Carlbergs digra bok om hela Raoul Wallenbergs liv före 1945, hans verksamhet i Budapest, försvinnandet och alla politiska förvecklingar fram till idag har jag nu jobbat mig igenom. Boken heter Det står ett rum här och väntar på dig … – berättelsen om Raoul Wallenberg. Med sina 700 textsidor, 80 sidor noter (1705 st), personregister, käll- och litteraturförteckning och ett släktträd finns nu den heltäckande boken om Raoul Wallenberg. Den kanske behövs, men inte tror jag Wallenbergaffären kan avslutas för det. Alltför många har intresse av att den fortlever.

Boken är välskriven och den kan läsas i små portioner under lång tid utan att man tappar tråden. Berättelsen tar sin början då Raouls unga föräldrar Raoul Oskar Wallenberg och Karin Wising träffas och blir ett par. R-Oskar var son till Gustaf Wallenberg som var bror med Knut och Marcus – bankirerna. Gustaf var diplomat och länge förlagd i Turkiet. Tre månader innan Maj skulle föda dog pappa R-Oscar i kräfta. Maj gifte senare om sig med Fredrik von Dardel, därför hette Raouls yngre halvsyskon, Guy och Nina, von Dardel i efternamn. Dessa personer blir de som ska driva Wallebergfrågan vidare från januari 1945 ända in i 2000-talet. Det är de som aldrig accepterar sovjetiska/ryska försäkringar om att han dog av hjärtinfarkt i Lubjanka 17 juli 1947.

Situationen i Ungern
Intressant är den inträngande bilden av Ungern under kriget. Jag ska inte gå in på den här, men det var alltså i denna speciella situation som Wallenberg kom att verka och göra sina betydande insatser.

Ungern hade en stor judisk befolkning, omkring 750.000, och 1944 när Wallenberg satte igång hade redan huvuddelen deporterats till lägren i Polen. Men för de kvarvarande (kanske 250.000) fick Wallenbergs skyddspass och ”svenska hus” stor betydelse.

Det är osäkert hur många som räddades. Gissningar finns mellan 20.000 och 100.000. Men många var det.

I januari 1945 stod röda armens styrkor i centrala Pest och Wallenberg väntade på rätt tillfälle att knyta kontakter med ”befriarna”.

Sveriges förhållande till Sovjet
Sverige hade haft goda förbindelser med Sovjet under kriget, men nu när kriget gick mot sitt slut ansåg man i Kreml att det var dags för Sverige att betala för sin förljugna ”neutralitetspolitik” genom följsamhet mot vinnarmaken Sovjet. Sovjet var kraftigt misstänksamma mot Wallbergs verksamhet främst på grund av att den initierats och finansierats av War Refugee Board, som i ryssarnas ögon var en amerikansk spionorganisation, vilket inte heller kunde förnekas. Till detta kom avvisandet av ett svenskt förslag till handels- och kreditavtal, samt ryssarnas kraftiga irritation över de många balterna som flytt till Sverige. Förhållandet till Sovjet var alltså plötsligt ordentligt nerkylt, ja rent av frostigt. Och ryssarna hade som sagt skäl för sin misstänksamhet mot Raoul Wallenberg.

När han så dök upp hos general Malinovskij i Debrecen i Ungern, där röda armén hade sitt högkvarter, blev han först korrekt mottagen. Men efter några dagar blev han och chauffören Vilmos Langfleder arresterade på order från Kreml och förda till ett NKVD-fängelse. Därefter har han varit försvunnen.

Wallenberg blir politik
Det är här den politiska historien om Raoul Wallenberg börjar. Det är också här som meningsskiljaktigheterna om hur saken har hanterats av svenska UD går isär.  Ryssarnas ståndpunkt landade, efter att först inte ha velat kännas vid Wallenberg över huvud taget, i att han ”dog i Ljubjankafängelset 17 juli 1947 – förmodligen av hjärtinfarkt”. Detta har man vidhållit fram till idag med stöd av den så kallade Smoltsovrapporten, en handskriven rapport från fängelsets sjukvårdschef (överste Smoltsov) till chefen för sovjets säkerhetspolis Abakumov. I den konstaterades att Raoul Wallenbergs lik kremerades utan obduktion den 17 juli 1947.

Wallenbergfamiljens representanter har konsekvent ifrågasatt äktheten av Smoltsovrapporten. Därmed kan de hävda att det inte är klarlagt att Raoul Wallenberg är död, han kanske till och med lever.

I Expressen 13 november 2012 kunde man till exempel läsa den ”sensationella nyheten” att Wallenberg troligen giftmördades. En rysk historiker (Nikita Petrov) ”klargjorde att Wallenberg med ganska stor säkerhet (sic) giftmördades den 17 juli 1947”. Detta framkom på ett ”slutet symposium hos Forum för levande historia”. Så fort det finns behov av att blåsa liv i frågan så dyker sånt här upp. Så har det varit sedan sent 50-tal.

Men de flesta accepterar trots allt Smolsovrapporten, alltså att Wallberg dog 17 juli 1947. I Gromykos memorandum (där Smoltsovrapporten ingick), som alltså överlämnades 6 februari 1957 till dåvarande ambassadören Sohlman, angavs att dödsorsaken troligen var hjärtinfarkt, vilket dock mycket få tar för troligt. Troligast är att han dog av tortyr eller att han helt enkelt avrättades. Abakumov ges skulden för att ha vilselett sovjetiska UD angående fången Wallenberg. Vidare meddelas att Abakumov avrättats för sina brott och att inga fler dokument står att finna i ärendet Wallenberg.

I Yngve Möllers biografi över Östen Undén (Norstedts 1986) läser jag om ett intressant parallellfall till Wallenberg. Det österrikiske sändebudet i Prag dr Malek, försvann i maj 1945 tillsammans med två ryska officerare. Trots nio år av österrikiska efterforskningar återfanns han aldrig. Men, från Sovjet återvändande krigsfångar vittnade om att Malek funnits i olika fängelser. Då erkände till slut Sovjet och sände en dödsattest som sa att Malek avled i maj 1947 av hjärtfel. Likheterna med Wallenberg är slående, men kan förstås vara ren slump.

Sedan Gromykos memorandum 1957 har ryssarna vidhållit sin position.

Lång tystnad
Raoul Wallenbergs familj och dess bundsförvanter har hårt kritiserat den svenska regeringen och UD för flathet gentemot Sovjet (Ryssland efter 1990). Östen Undén, som var utrikesminister från augusti 1945 till 1962 är kanske den som fått ta emot mest kritik. Han beskrivs som undfallande och ansågs inte vilja framställa tydliga krav på att Wallenberg skulle utlämnas, eller eventuellt utväxlas mot ryssar som fanns i Sverige. Undén var principfast och gjorde tidigt klart att han inte ägnade sig åt människohandel. Schweiz hade emellertid lyckats få loss människor på det viset. Undén ansåg att diplomatin hade sina begränsningar i det här fallet, men agerade hela tiden på olika vis, men utanför pressens blixtsken.

Den 26 februari 1957, efter Gromykos memorandum, gjorde Undén ett uttalande där han försökte få bort Wallenbergfrågan från agendan i umgänget med Sovjet. Bland annat skrev han:

Men vi har enligt min mening inte anledning att hålla igång ett kontinuerligt gräl med Sovjet, sedan vi nu sagt vår mening om var ansvaret ligger. Vi har själva ett ansvar för att utvecklingen av vårt förhållande till Sovjetunionen. Det hör till våra viktigaste utrikespolitiska uppgifter att vidmakthålla eller bygga ett vänskapligt förhållande till Sovjet i den mån detta kan ske utan offrande av viktiga värden. Vi bör inte skapa det intrycket, att den svenska nationen är inställd på att betrakta Sovjetunionen som en fientlig makt.

Tänkvärt för oss idag!

Tyst diplomati
Bakom kulisserna påminde trots allt svenska statsministrar, utrikesministrar och ambassadörer på många sätt och vid lämpliga tillfällen sina Sovjetiska kolleger om att Sverige önskade klarhet om Wallbergs öde.

Lördagen den 15 juni 1946 klockan 21.00 var tidpunkten, som dagen innan plötsligt och oväntat meddelats Sveriges avgående Moskvaambassadören Staffan Söderblom, för en audiens hos Stalin. Han hade några dagar tidigare träffat utrikesminister Molotov och fått frågan om han hade några särskilda önskemål innan han lämnade Moskva. Att få en träff med Josef Stalin blev hans svar, vilket Molotov lovade att undersöka. Söderblom, som hade dragit på sig mycket kritik för sin påstådda undfallenhet mot ledarna i Kreml, ville slå alla med häpnad genom att få ett möte med själve generalissimus Stalin. Ingen tidigare svensk diplomat hade lyckats med detta.

Kanske var det ingen slump att Stalin till detta möte hade med sig Solomon Lozovskij, en av hans vice utrikesministrar, ”symbolisk judisk representant på högsta nivå inom Molotovs utrikesministerium … och ansvarig för JAFK, Stalins så kallade antifascistiska kommitté” (sid 525 …). Efter sedvanliga artighetsbetygelser frågade Stalin om Söderblom hade några speciella önskemål, vilket Söderblom sa att han egentligen inte hade. Men eftersom han fick frågan ville han i alla fall nämna den svenske diplomaten som försvann i Budapest januari 1945 …
– Var det Wallenberg han hette, avbröt Stalin och bad Söderblom bokstavera och skrev upp namnet i ett anteckningsblock.

Stalin gjorde därpå klart att han kände till fallet och bedyrade att order från Kreml hade utgått att de svenska diplomaterna i Budapest skulle skyddas. Söderblom i sin tur sa att han personligen var övertygad om att Wallenberg fallit offer för en olycka eller för rövare och att sovjetiska militären inte hade några uppgifter om saken. Så begärde han att ”ett officiellt meddelande om att alla möjliga åtgärder vidtagits för hans (Wallenbergs) efterforskning” skulle utfärdas. Söderblom förklarade också att det också låg i Sovjets intresse att få saken klarlagd ”eftersom det finns folk som i frånvaro av upplysningar kunna dra oriktiga slutsatser”. Det var förstås  för att få familjen att äntligen lägga ner sina egna efterforskningar.
– Jag lovar Eder att saken skall bli undersökt och uppklarad, svarade Stalin. (sid 526)

Ny tystnad
Men inget hände, vilket kan betyda olika saker. Det kan vara ett tecken på att Stalin kanske kände till Wallenberg, men att han alls inte hade koll på läget. Det faktum att han nu började rota i frågan kan ha givit andra maktcentra kalla fötter, varpå Wallenberg trollades bort på lämpligt sätt och att arkiven städades. Andra möjligheter är förstås också tänkbara. Men Söderbloms audiens hos Stalin ses som ett lågvattenmärke i UDs hantering av Wallenbergfrågan.

I samband med Chrustjevs besök 1964 passade Tage Erlander på att ta upp Wallenbergärendet, vilket gav Chrustjev ”näst intill ett vredesutbrott” och gav Erlander en kraftig åthutning: ”Kanske gjorde han bäst i att resa hem? Det var att angripa hans heder att inte tro på honom. Skulle han behöva ställas till räkenskap för vad som hände under Stalintiden?” som Erlander uttryckte det i sin rapport till regeringen efteråt. (sid 626)

Enligt Thage G Peterson (som också intervjuats) fick även Olof Palme på 70-talet en avhyvling, fast av premiärminister Kosygin. I en paus på baletten Svansjön på Bolsjojteatern väckte Palme frågan varpå Kosygin brusade upp och deklarerade:
– Sverige borde förstå att Sovjet förlorade 20 miljoner människor i kampen mot Hitler. Sverige förlorade en! (sid 633)

USA gör Wallenberg till sin
Fram till 1977 hade familjen och dess bundsförvanter mycket begränsade framgångar i sina försök att rubba denna UDs principiella linje. Förhållandet dem emellan var sedan länge på fryspunkten.

Men plötsligt inträdde en ny aktör på scenen. Med valet av Jimmy Carter inledde USA en synnerligen moralisk Human Rights-inriktad utrikespolitik, som då fått visst stöd i Helsingforsavtalet 1976 och som alltså även Leonid Brezjnev skrivit under på.

Den avideologiserade och pragmatiska utrikespolitiken under Nixon och Kissinger, där man sökte nedrustningsavtal och avspänning med Sovjet och Kina hade starka motståndare. Carlgren skriver:

Nixon och Kissingers mötte högljutt motstånd i liberalkonservativ amerikansk opinion, men bas i den starka judiska lobbyn. För dessa realpolitikens motståndare hade mänskliga rättigheter en självklar plats överst på den utrikespolitiska dagordningen. Ingen avspänningspolitik i världen kunde försvara att USA såg mellan fingrarna på förtrycket i kommunismens Sovjetunionen. Om sovjetiska ledare förnedrades på köpet var det i så fall att betrakta som en utrikespolitisk vinst, menade den kallakrigsinspirerade ’Human Rights’-opinionen.

Alltså, med Carter fick Nixon/Kissinger-politiken ett abrupt slut. Praktiskt taget oberoende av svenska UD började krafter i USA nu driva Wallenbergfallet på egen hand och Simon Wiesentahal i Wien hakade på. Wallenbergfallet passade plötsligt som hand i handske i USAs utrikespolitik, som dessutom ansåg sig ha ett särskilt ansvar för Wallenberg genom initiativet och finansieringen via War Refugee Board.

Hearings, symposier och galor arrangerades till Raoul Wallenbergs ära, han utnämndes till USAs andre hedersmedborgare genom tiderna, den förste var Churchill. Man reste monument och döpte platser och gator efter honom, gav ut böcker, fyllde tidningar och tidskrifter med tunga artiklar och spelade in filmer. I all uppståndelse framträdde till och med gamla sedan länge avfärdade bluffvittnen i stora amerikanska tidningar. Pådraget var så enormt att de flesta nu hukade. Alla utom Kreml.

Något substantiellt nytt framkom dock inte.

Tillbaka på ruta 1
Att Raoul Wallenberg försvann är förstås en sorglig historia, framför allt för hans familj och närmaste anhöriga. Kanske finns den exakta förklaringen i något arkiv någonstans i Ryssland.

Att Ryssland inte presenterat något trovärdigt svar kan ha flera orsaker. Antingen att man faktiskt inte lyckats finna de avgörande bevisen för vad som hände, på grund av interna stridigheter, mörkläggning … i den ryska/sovjetiska byråkratin. Eller så vet man, men vill inte presentera denna sanning av ett eller annat skäl.

Jag tror knappast på det senare, eftersom Ryssland faktiskt visat anmärkningsvärt stort tillmötesgående, medverkat i gemensamma forskningsgrupper och släppt svenska forskare ganska långt in i sina mer eller mindre hemliga arkiv. Man har till och med erkänt att fel har begåtts från sovjetisk/rysk sida. Alltså, frågan borde nu få vila i frid.

Carl Bildt, som var utrikesminister när boken skrevs och förstås intervjuades av Ingrid Carlberg svarar på frågan:

– Tror du att ryska ledningen idag vet mer om Raoul Wallenberg än det som står i Gromykos memorandum 1957?
– Putin, menar du? Nja. Det är svårt att veta. Det är väl inte sannolikt, skulle jag säga.
– Vad tror du själv hände honom?
– Det sannolika är att man avrättade honom.
– Varför avrättade de honom i så fall?
– Det kan ha funnits ett speciellt skäl, det kan också ha varit så att det bara skedde. Det här var ett system som avrättade folk dagligen i stora antal.
– Borde de inte kunna erkänna det efter 65 år?
– Jo, det borde de kunna göra.

Så är vi tillbaka på ruta 1 och frågan kommer att leva vidare och kunna plockas fram vid behov.