Wien, kvinnor och svanesång

1889 var ett händelserikt år: nere i Paris firades hundraårsminnet av Den stora revolutionen med världsutställning och Eiffeltorns-bygge. I Londons glädjekvarter befann sig Jack uppskäraren ännu på fri fot, efter att till menighetens vrede gång på gång ha decimerat de prostituerades antal. Vidare kom trion Charles, Adolf och Ludwig – Chaplin, Hitler och Wittgenstein – till världen under en tiodagarsperiod i april (16, 20 samt 26/4), de båda sistnämnda rent av på nästan samma plats.

Här i Sverige grundades Socialdemokratiska Arbetarepartiet, SAP, omsider med August Palm, Hjalmar Branting, Axel Danielsson och Kata Dahlström som riktningsgivare och vägvisare.

Dessutom träffade den grevlige löjtnanten Sixten Sparre en lindansande cirkusartist vid namn Hedvig Jensen, mera känd som Elvira Madigan (1867 – 89), under guden Amors överinseende.

Mayerlingdramat
Men 1889 var även Mayerlingdramats år. Detta mörka sorgespel ägde rum på jakt- och sagoslottet Mayerling en bit utanför Wien och kan uppfattas som ett gammaldags passionsskådespel, utstofferat med en nutida såpoperas alla klichéer och schabloner. Emellertid rymde dramat fler komponenter än de strikt amorösa och glatt såphala. Inte minst kan en rad viktiga politiska dimensioner urskiljas.

Detta är vad som faktiskt inträffade:

Klockan 07:00 på onsdagsmorgonen den 30 januari sköt sig kronprinsen och ärkehertigen Rudolf, den österrikisk-ungerske tronföljaren, en kula för pannan i det nyssnämnda herresätet och avslutade med den aktionen sitt knappt 31-åriga liv. Baronessan Mary Vetsera, endast 17 på det 18:e, följde honom i döden. Sannolika skäl talar för att Rudolfs unga älskarinna av fri vilja lät sig avrättas av sina drömmars prins, innan denne höjde revolvern mot sin egen tinning. Det exakta händelseförloppet har dock varit omstritt i alla tider och är så än i dag.

Rudolf var kejsaren Frans Josefs (1830-1916) ende son och en väsentlig bricka i dubbelmonarkins in- och utrikespolitiska spel. Till skillnad från den konservative suveränen hade kronprinsen/ärkehertigen uttalat liberala värderingar och publicerade sig länge anonymt, skyddad av inflytelserika vänner, i den oavhängiga – och vid hovet djupt misstrodda – Neues Wiener Tagblatt. Bladets chefredaktör tillhörde Rudolfs närmaste krets. Till detta kan läggas att arvprinsen underhöll kontakter av första rangen med den ungerska oppositionen, kontakter som bestickande nog tilltog i intensitet precis i början av 1889. Enligt obekräftade uppgifter hade kejsarens son rent av ställt sig i spetsen för en grupp konspiratörer, som förenats under kodbeteckningen R.I.U.O.: R(udolf) I(mperator) U(ngarn) O(esterreich). Tyvärr vet jag ingenting om detta, åtminstone inte med någon grad av säkerhet.

Men att kronprinsens utrikespolitiska bedömningar nästan alltid gick stick i stäv med den gamle självhärskarens är obestridligt. På goda grunder verkade Rudolf för allianser mellan Österrike-Ungern och England respektive Frankrike, samtidigt som han energiskt motsatte sig olika slags tyska särintressen.

Trots sin intellektuella virtuositet framstod Rudolf emellertid som en ovanligt dubbeltydig herre: som en dandy med förfinade överklassmanér, sedan länge begiven på alkohol och andra berusningsmedel (bland annat morfin) och ideligen på jakt efter nya upplevelser och allt yngre kvinnor. Hans äktenskap med den belgiska prinsessan Stéphanie hade tidigt gått i kvav, men även relationerna till den oböjlige fadern/kejsaren hade slutgiltigt kapsejsat på tröskeln till 1889.

Mary Vetsera förpassades efter dödsdramat till en angränsande klädkammare, där hon bäddades ner i en tvättkorg, varefter gömstället förseglades av kronprinsens adjutanter.

Sent på kvällen den 31 januari anlände två av älskarinnans manliga släktingar till slottet. De placerade den livlösa kvinnokroppen i en glasvagn med kejsarens livläkare i baksätet, forslade iväg kvarlevorna i hällande regn till ett angränsande kloster och lyckades där ombesörja jordfästningen på eget initiativ. Från och med nu var Mary Vetsera en icke-person i alla tänkbara bemärkelser.

På den djupt skakade kejsarens inrådan mörklades den pinsamma affären, och inte förrän 1918, efter Donaumonarkins slutgiltiga sammanbrott och 29 års tystnad, dök namnet Mary Vetsera återigen upp i den österrikiska pressen.

I det kejserliga hovets officiella nyhetskommuniké torsdagen den 31 januari hette det att kronprinsen drabbats av ”en plötslig hjärtattack” och gått in i den eviga vilan. Men Rudolfs hjärnskada var alldeles för påtaglig och hade setts av alltför många. Följaktligen dementerades ursprungsbeskedet nästa dag i ett nytt meddelande, enligt vilket tronföljaren ”i sin ensamhet” och ”under tillfällig sinnesförvirring” tagit sitt eget liv. Tillkännagivandet kompletterades med utdrag ur ett förfalskat obduktionsprotokoll, som i svindlande fart ställts samman av beställsamma läkare. Diagnosticerad som ”tillfälligt sinnesförvirrad” slapp den döde att klassificeras som självspillning och kunde garanteras plats i vigd jord.

Prinsens ceremoniella jordfästning i centrala Wien följdes av människomassor i hundratusental, men inga utländska dignitärer hade infunnit sig. De var inte bjudna.

Men varför dog Rudolf för egen hand och varför gav Mary Vetsera upp andan? Vad den förstnämnde beträffar, torde de utlösande skälen ha varit ganska många och dessutom komplexa: ännu bara 31 såg tronpretendenten ut som nästan 50 och var fysiskt och psykiskt en bruten man. Hans alkoholproblem hade accelererat och var bekanta för många. Numera tror vi oss veta att han också led av syfilis. Hans äktenskap låg som sagt i ruiner, fadern var besviken på sin ende manlige avkomling, sömntabletterna hade slutat verka – och Rudolfs politiska ambitioner var i praktiken kvästa. Det ena gav det andra. Allt kom att samverka.

Baronessan Vetsera dog av romantisk tonårskärlek och torde frivilligt ha ledsagats till andra sidan.

Överdödlighet vid det kejserliga hovet

Frans Josef satt på den kejserliga tronen i hela 68 år. Till bilden hör att människor i hans omedelbara närhet ägde en smått vidunderlig förmåga, att skiljas från det jordiska under dramatiska former: hans lagvigda maka, kejsarinnan Elisabeth, blev kallhamrat mördad av en italiensk anarkist (1898); den två år yngre brodern Maximilian, som med fransk hjälp utsetts till imperator i Mexiko, dömdes till döden och arkebuserades (1867); sonen Rudolf tog, som vi redan sett, farväl av livet genom att en becksvart januarimorgon osäkra den egna revolvern och sedan fyra av (1889) … och brorsonen Frans Ferdinand sköts till döds samman med sin maka av en serbisk nationalist vid namn Gavrilo Princip (1914-06-28).

Den sistnämnda händelsen är i annalerna känd som skotten i Sarajevo. Dessa skott, som gjorde slut på dubbelmonarkins nye tronföljare, blev ouvertyren till ett världskrig.

Kanske var det så att Mayerlingdramat med sin dubbelmoral och sin ytterligt besynnerliga inramning förebådade det österrikisk-ungerska imperiets undergång.

År 1889 hade stora delar av samhällsbygget vittrat sönder och kännetecknades av fattigdom och djup misär. I det kejserliga Wien fanns 20 000 prostituerade och ytterligare 140 000 som led av olika könssjukdomar. Trångboddheten kände nästan inga gränser. Omkring 60 000 människor hade sin utkomst direkt från hovet som drängar, pigor, knektar, betjänter, lakejer, av- och påklädningsjobbare etc., etc.  Kejsarens huvudstadsetablissemang kan tveklöst uppfattas som ett slags föregångare till den ytterligt bisarra medarbetarstab som Donald J. Trump i dag omger sig med.

Mayerlingtragedin kom att utlösa en formlig självmordsepidemi i hela Donaumonarkin, en farsot av nästan samma typ som Wolfgang von Goethes brevroman Den unge Werthers lidande hade orsakat i en tidigare epok (1774).

Att jag i början av denna text nämnde greve löjtnant Sixten Sparre och lindansösen Hedvig Jensen var ingen slump. Här finns nämligen en ’Madigan connection’ av den milt svindlande arten.

Denna anknytning redovisas bland annat i romanen Möte med kärleken (1954) av Birgit T. Sparre, där sista kapitlet heter just Mayerling och där Sixtens och Elviras unisona farväl till livet i danska Taasinge skildras ganska ingående. T ex får läsaren veta att de två gjorde ett studiebesök i Breidinge kyrka bara ett knappt dygn före det gemensamma självmordet. Där, i kyrkans gästbok, skrev sig cirkusprinsessan Madigan som … baronessan Vetsera.

Ja, ”sorgeliga saker hända”. Elvira Madigan tycks fullständigt ha identifierat sig med sin olyckssyster i Mayerling.