FÖR ATT INTE inte hamna i Gestapos händer gick den unge socialisten Willy Brandt i landsflykt 1933 i Norge. När landet ockuperades i april 1940 sökte han sig till Sverige. Hösten 1945 återvände han till Tyskland och inledde en politisk karriär som gjorde honom till borgmästare i Västberlin och även till Förbundskansler. Han fick Nobels fredspris 1971.
Ett av de första uppdragen i hemlandet var att som 32-åring bevaka Nürnbergprocessen för svensk
och norsk arbetarpress. Han ackrediterades som ”War-correspondet” i norsk uniform.
Nürnbergrättegångarna 1945 var en juridisk och moralisk uppgörelse med nazismens krigsförbrytelser. Hitler, Himmler och Goebbels hade begått självmord. Göring som hade överlämnat sig själv till amerikanerna och Rudolf Hess med flera partiföreträdare satt på de anklagades bänk. Men även Wermacht generalerna Keitel och Jodl. Militärerna kunde inte hävda att de var tvungna att lyda order. Anklagelsepunkterna var att de åtalade hade planerat anfallskrig, brott mot freden samt krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten, försök att förinta de europeiska judarna. De allierade segrarmakterna USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike verkställde processen.
Hösten 1946 reste Stig Dagerman (26 år) runt i Tyskland och samlade material till boken Tysk höst. Även Dagerman rapporterade från domstolsförhandlingar mot lägre företrädare i nazistpartiet.
Willy Brandt rapporterade i norska Arbeiderbladet att nazikoryféerna såg inledningsvis ganska muntra ut. Attityderna stelnade dock när åtalspunkterna räknades upp. Göring uppfattades som en form av ledargestalt. Willy Brandt rapporterade också att den amerikanske fängelsepsykiatern Douglas M. Kelley ansåg honom som ”mest intelligent” i jämförelse med övriga åtalade.
Stig Dagerman lyssnade på partimedlemmarna på låg nivå som förhördes i avnazifieringsdomstolarna. Före detta partimedlemmar som hade svurit Führern blind lydnad och betalade fyrahundra mark om året i partiavgifter riskerade att dömas till fängelse upp till fem år. Det var en stor apparat att hålla igång dessa domstolar mot ”små” partimedlemmar med en löpandebandsteknik.
Dagerman redogör för några ”typiska” fall. Herr Müller var en representant för den misslyckade nazistiska fackföreningsrörelsen. Han hade inte agiterat i någon större omfattning på arbetsplatsen enligt vittnen. Men två gånger hade han burit fackföreningsuniform varav en gång på Adolf Hitlers födelsedag. I sitt försvarstal anförde han att han lyssnat på utländsk radio och varit snäll mot en judisk familj. Han dömdes till böter.
Herr Krause hade blivit nazist 1940. Anledningen enligt herr Krause var att han kände sig förbigången i befordran av partianslutna kolleger på banken där han tjänstgjorde. Då domaren frågade om medlemskapet inte berodde på att Frankrike besegrades det året var det naturligtvis inte så enligt herr Krause. Till sitt försvar anförde han vidare att han lyssnade till utländsk radio och hade en judisk kusin.
Nästa man i domstolen är Herr Sinne. Han är visserligen sjuttiotre år gammal, bräcklig, vithårig med ett litet docklikt huvud. Han ser enligt Stig Dagerman ut som en ”pensionerad ängel”. Men han är ingen snäll man. Han har varit blockledare för nazipartiet i Frankfurt. Han har inga intyg på att han varit snäll mot judar eller lyssnat på engelsk radio. Istället finns det bevis på att han sagt att ”Mitt block skall vara judefritt”. Ett judiskt vittne anförde. ”Herr Sinne tillhörde inte nazistiska spetsarna, men herr Sinne var en av dessa trogna, fruktansvärt effektiva kuggar utan vilka det nazistiska maskineriet inte skulle ha fungerat en dag.”
Det framgår inte i Stig Dagermans Tysk höst om herr Sinne fick något straff.
En liten sidokommentar om att Willy Brandt lärde sig våra nordiska språk: I början på sjuttitalet var norskfärgad svenska Europas första språk! De nordiska regeringscheferna (inklusive Finlands) och Willy Brandt och Bruno Kreisky kunde ju sitta och utforma den socialdemokratiska framtiden på ärans och hjältarnas språk.
Det var lite oväntat att möta Dagermans Tysk höst på lindelof.nu så här i dessa krigstider. Men varför inte. Stig Dagermans bok var ju också oväntad när den kom 1947. Ett detaljerat reportage om ”die deutsche Ruine” (som han skrev) som med empatisk blick kunde redogöra för det lidande tyska folket. Denna ståndpunkt skapade raseri bland de svenska kommunisterna och oro hos de nyligen omvända svenska Hitlerbeundrarna – nu när vi äntligen bestämt oss för vem som var ond och god.
Men Dagerman lockades inte in i denna svart-vita fälla.
Idag våren 2022 är frestelsen stor att åter vara svart-vit. Det är inte läge för gråskalorna. Nej, pansarskott till Ukraina, ska det va!
Tack för Dagerman.