Xinjiang, en fortsättning på Tibet

Nu råder högkonjunktur för falska nyheter om Xinjiang. Men det är egentligen bara en upprepning av de kampanjer som bedrivits mot Tibet. Jag har tidigare berättat om den franske författaren Maxime Vivas vars bok, Oüighours pour en finir avec led fake news, behandlar de falska nyheterna om Xinjiang. Men redan år 2011 har samma författare också skrivit en bok om Dalai Lama och vad som döljer sig bakom hans agerande kring Tibet.

Bokens franska titel är Pas si zen: La face cachée du Dalaï-Lama – Essais – documents, en bok som redan år 2012 översattes till engelska med titeln Behind the Smile: The Hidden Side of the Dalai Lama.

Maxime Visas presenterar i ett appendix en lista över Tibets alla Dalia Lama. Den nu levande föddes år 1935 och är den fjortonde i ordningen, medan den förste levde mellan åren 1391 och 1474. När en Dalia Lama dör menar man att hans egenskaper går över till ett samtidigt fött gossebarn. Särskilda ritualer gäller för att hitta denne näste Dalia Lama som har uppdraget att föra rörelsens traditioner vidare.

Men vilka är egentligen dessa traditioner? De är i princip de levnadsförhållanden som rådde i Tibet mot slutet av 1400-talet med förbud mot alla moderniseringar av samhället. Det var till exempel inte tillåtet att använda hjulet, en av civilisationens största landvinningar. Den styrande överklassen bestod av jordägande aristokrater och munkar och utgjorde på 1950-talet en tjugondel av befolkningen. Resten var rättslösa trälar som levde under eländiga förhållanden och kunde saklöst bestraffas av sina ägare och även slås ihjäl. Befolkningen led också svårt av sjukdomar mot vilka man sedan länge utvecklat verksamma behandlingar i den övriga världen.

Folkrepubliken Kina utropades i oktober 1949 under ledning av Mao Zedong och under tio år kom Dalia Lama att med ledande funktion i Tibet verka sida vid sida med den centrala kommunistiska makten i Kina. Vid det kinesiska nyårsfirandet i Peking år 1955 höll Dalia Lama ett tal där han tackade den kinesiska ledningen och skrev en dikt till Maos ära.

Men samtidigt växte en proteströrelse fram bland munkar och aristokrater i Lhasa som var oroliga för att mista sina privilegier. Dalai Lama spelade i hemlighet en dubbelroll och uppmuntrade upprorsmakarna. År 1956 bröt den väpnade revolten ut i Litang och spred sig från region till region och nådde slutligen Lhasa i mars 1959.

Dalai Lama flydde till Indien den 17 mars år 1959. Elva dagar senare förbjöd Kina träldom och slaveri i Tibet. Beslutet gynnade de 95 procent av Tibets befolkning som inte var aristokrater eller munkar, nära en miljon människor. Dalai Lama hade under sin tid i Tibet inte tagit initiativ till förbud mot träldom och slaveri. Men i närliggande länder, där munkar inte skrev lagen, hade förbud införts långt tidigare, år 1923 i Afghanistan och år 1956 i Butan.

Under sin exil från Tibet har Dalai Lama byggt upp en bild av sig själv som en mysig tomtegubbe och till och med tilldelats Nobels fredspris. Men Maxime Vivas tar fram många dolda sidor av hans personlighet och visar att målsättningen för hans verksamhet är att han som religiös ledare åter skall få hela makten i Tibet. Munkarnas kontroll över samhällslivet i Tibet har sedan ett halvt årtusende haft karaktären av en religiös sekt där merparten av befolkningen varit helt rättslös och utsatt för övergrepp.

Han Suyin
Författarinnan Han Suyin (1916-2012), som i oktober-november 1975 besökte Tibet, har i en bok beskrivit omfattningen av dessa övergrepp som upphörde först när Folkets befrielsearmé tagit kontroll över området. Han Suyin föddes år 1916 i provinsen Henan i Kina, dotter till den i Belgien utbildade kinesiske ingenjören Chou Wei och hans flamländska hustru. Hon kom att leva ett mycket omväxlande och händelserikt liv. Påbörjade en utbildning till läkare och tjänstgjorde som barnmorska vid ett sjukhus i Kina. Hennes första roman, Destination Chungking (1942), bygger på erfarenheter från denna tid.

Hon gifte sig, paret adopterade en dotter och de flyttade till London, där maken blivit militärattaché och hon studerade medicin. Maken förflyttades till fronten i Manchuriet där han stupade medan hon efter avslutade studier flyttade till Hongkong för att arbeta som läkare. Hon förälskade sig i Ian Morrison, en gift australisk krigskorrespondent som dödades i Korea år 1947. Hennes bästsäljande roman A Many-Splendoured Thing från år 1952 baserar sig på deras förhållande.

Efter år 1956 besökte hon Kina så gott som årligen. År 1966 hade hon fått tillstånd att besöka Tibet, men kulturrevolutionen pågick så besöket blev inställt. År 1975 sade hon vid ett besök i Peking:

”Nu har jag varit i nästan varenda del av Kina, inklusive Sinkiang. Jag har varit i båda ändarna av kinesiska muren, från havet till Det grymmaste regnets port i Gobiöknen. Nu återstår bara Tibet”.

Och den här gången blev resan av. Oktober 1975 flög hon från Chengtu till Lhasa och besöket i Tibet resulterade i boken Lhasa, the Open City. A Journey to Tibet (1977) som år 1978 kom ut på svenska med titeln Lhasa Den öppna staden.

Man kan knappast tänka sig en mer kunnig författare till en bok om Tibets historia och vad som hänt sedan befrielsearmén från Folkrepubliken Kina tågade in i denna del av Kina år 1959. Sedan slutet av 1600-talet är den kinesiske kejsaren områdets beskyddare och från år 1720 residerade en kinesisk vicekonung i Lhasa. Ett kejserligt edikt förvarades i översta våningen av Potalapalatset och varje nyår skulle Dalai Lama buga djupt inför det, som tecken på att han erkände Kinas överhöghet över Tibet.

Tiden hade sedan länge bragts att stå stilla i Tibet och skulle fortsätta att stå stilla till år 1959. Teokratin hade resulterat i en förfärande exploatering och utarmning av det tibetanska folket. När Han Suyin med flyg anlände till Lhasa möttes hon av sin guide, Madame Chen från Shanghai, som varit mer än femton år i Tibet och arrangerade alla intervjuer och visiter. Vid färden in till staden blev det första, det bestående och slutligen bekräftade intrycket: så få människor!

”’Tre saker råder brist på i Tibet: bränsle, kommunikationer och folk’, sade Madame Chen. ’Och tidigare hade vi tre ting i överflöd: fattigdom, förtryck och skräcken för det övernaturliga. De tre sistnämnda var orsaken till de förra’”.

De kineser Han Suyin mötte i Tibet berättade för henne hur de upplevt den första tiden i landet:

”Under de första åren hörde vi ofta skrik och tjut … och vi såg människor ute på gatorna som bar halsok eller släpade på fotbojor … men vi kunde inte göra något, eftersom vi inte ville ingripa. Reformer, av vilket slag det vara månde, kunde börja först sedan Dalai Lama lämnat landet”.

Han Suyin berättar vidare att vid foten av Potalaberget låg fängelsehålan, helt enkelt ett hål i marken. Dit kastade man ner fångar, speciellt skuldsatta personer. Deras släktingar fick komma dit med mat till dem.

”’Det fanns skorpioner och andra skadedjur nere i det där hålet’, utbrast Madame Chen, ’Då Dalia Lama gav sig iväg befriade vi människorna som var därnere: en var en två dagar gammal pojke. Hans mor hade slängts ner i hålet och hade fött där’”.

Under de första dagarna vände Han Suyin ofta sina blickar mot Potalan, med glittrande guldtak över massiva vita murar. En gång säte för Tibets överstepräst och härskare, Dalai Lama. Men när hon fått tillfälle att utforska palatset vände hon sig med hätskhet och vämjelse bort från dess monstruösa skönhet. Hit hade alla rikedomar förts som kunde ha gett tibetanerna ett bättre liv. Bland annat det guld som vaskats ur landets floder och nu täckte palatsets tak och de talrika statyerna inne i palatset.

Efter befrielsearméns inmarsch var flertalet av soldaterna sysselsatta med att bygga vägar. Längs vägarna igångsatte armén statliga jordbruk på nyuppodlad mark där man producerade sina livsmedel och foder för de djur man uppfödde. Befrielsearmén hade strikta order att inte ta så mycket som en nål eller tråd från befolkningen.

Så småningom vågade sig tibetaner fram till dem och frågade om arbete. Tibetanerna förvånades över den respekt de möttes med och att de fick lön för det arbete de utförde. De var vana vid ula, d v s tvångsarbete, som var exakt detsamma som medeltidens corvée. Den lön som arbetarna fick, och den justa och vänliga behandling som de dessutom blev föremål för, var redan det en revolution.

Antalet förrymda livegna och slavar tilltog nu månad för månad och befrielsearmén gav dem mat och kläder. Ungdomar och till och med medelålders människor skickades till skolor eller till de Institut för nationella minoriteter som inrättades i ett flertal städer i Kina.

Lägg därtill befrielsearméns läkarpatruller: vart armén än kom, fann man en total avsaknad av sjukvård, men snart var läkarteamen i gång med att kurera sjuka barn, män och kvinnor. Detta utgjorde ett stort hot mot den religiösa auktoriteten.

Som utbildad läkare var Han Suyin särskilt intresserad av sjukvården i Tibet. Allmänna sjukhuset i Lhasa började som en liten tältpoliklinik men hade nu 250 sängplatser och hon greps av effektiviteten, det utmärkta, omsorgsfulla och grundliga arbete som sköterskor och läkare utförde. Det finns tre kuvöser för alltför tidigt födda barn och i två av dem låg tvillingpar. Tidigare betraktades tvillingar som djävulens avföda och hon skall senare träffa en tibetanska som såg sin mor brännas levande tillsammans med de trillingar hon hade fött.

Kina hade satsat mycket på barfotaläkare och det fanns nu 6.400 stycken spridda över Tibet. Alla var tibetaner och de hade fått utbildning i medicinsk baskunskap. Många tidigare vanliga sjukdomar som mässling och smittkoppor hade utrotats. Liksom könssjukdomar som tidigare drabbade 80 procent av befolkningen.

Han Suyins bok är en skrämmande läsning då den berättar om den vidskepelse som i århundraden drabbat ett helt folk. Men framför allt en överraskande positiv bok då hon berättar om hur gamla förtryckande sedvänjor kunnat bekämpas och gett folket i Tibet ett människovärdigt liv.