När den israeliska militären (IDF) nyligen lyckades döda den högsta palestinske ledaren i Gaza, Yahya Sinwar, skedde det i en direkt konfrontation, en markstrid där det palestinska motståndet drog det kortaste strået. Sinwar gömde sig inte – till skillnad från de flesta ledare i Israel och västvärlden – i tunnlar och bunkers långt från striderna, utan stod hela tiden i spetsen för sitt folk.
Väl medveten om att vara högt eftertraktat byte för IDF hade Yahya Sinwar formulerat ett politiskt testamente. Sinwars testamente är ett viktigt dokument om ett liv under ockupation och nödvändigheten av att stå upp mot förtryck och för sitt folks frihet.
Född i ett flyktingläger i Gaza 1962 beskriver Sinwar sig som en man som växte upp och levde ett liv mellan eld och aska och tidigt insåg att ett liv under ockupation inte betyder annat än permanent fängelse … Jag lärde mig att på Gazas gator värderas en människa inte efter sin ålder utan för vad han ger för sitt land. Och att detta var mitt liv: fängelser och strider, smärta och hopp”.
Ur småpojken, som kastade sten på ockupanterna, växte en motståndsman, som genom sitt motstånd dömdes till fängelse 1988. Ett livstidsstraff från vilket han frigavs i samband med en fångutväxling 2011. Åren i fängelse gjorde Sinwar än mer övertygad om att, även med väpnat motstånd, stå upp mot ockupationen, och minnas alla de som redan fallit i kampen. ”Fienden vill att vi ska ge upp motståndet, och vända vår sak till ändlösa förhandlingar”. Men: ”Förhandla inte om det som rättmätigt är ditt”.
När Yahya Sinwar 2017 tog över som högste ledare i Gaza ärvde han en situation där 10 år av blockad, och återkommande militära angrepp, fullständigt utarmat området – med massfattigdom, arbetslöshet, förstörd infrastruktur med icke tjänligt vatten, läckande avloppssystem, halvsvält och en sjukvård oförmögen att ge behandling mot cancer och andra sjukdomar. ”Varje dag kände jag mitt folks smärta under belägringen, och visste att varje steg mot frihet skulle ha ett pris. Men jag säger er: priset för underkastelse är mycket högre”.
När utbrottet kom, med attacken mot södra Israel den 7 oktober förra året, ”var jag inte ledare för en grupp eller rörelse, utan snarare rösten för alla palestinier som drömmer om frihet”, skriver Sinwar. ”För varje mor som burit sin dödade son på sina axlar. För varje far som gråtit bittert över sin dotter mördad av en försåtlig kula. Min sista vilja och testamente är att ni alltid kommer ihåg att motstånd inte är förgäves, och det inte bara är en avfyrad kula utan ett liv vi lever med ära och värdighet. … ”Kampen är lång, och vägen svår”.
”Vi förväntar oss inte att världen skall ge oss rättvisa, för jag har levt och bevittnat hur världen förblivit tyst inför vår smärta”, avslutar Yahya Sinwar insiktsfullt sitt testamente.
”Men vi är här för att stanna … Om jag faller, fall inte med mig … och glöm inte att hemlandet inte bara är en historia att berätta, utan snarare en verklighet att leva, och för varje martyr kommer tusen motståndsmän att födas ur detta lands moderliv”.
