Yttrandefriheten avskaffad

Ett samhälle som förnekar tankens, ordens och vetenskapens frihet är illa ute. Här en artikel av Per Shapiro om bakgrunden till lagen mot förnekelse av förintelsen som infördes 1 juli 2024 som först publicerades på Folkets radio.

---

Yttrandefriheten i Sverige är nu formellt avskaffad. Från den 1 juli kan den som ”förnekar, ursäktar eller förringar Förintelsen” dömas för hets mot folkgrupp. Straffet kan bli fängelse i upp till två år eller böter.

Flera remissinstanser har undrat varför denna lagstiftning ska gälla just förintelsen. Exempelvis pekade Värmlands tingsrätt på att det armeniska folkmordet under första världskriget inte kommer att omfattas.

Regeringens proposition nämner heller inte med ett ord ”Nakba”, Israels etniska rensning av Palestina 1948 då uppemot 750.000 människor fördrevs, ett folkrättsbrott som många proisraeliska debattörer har satt i system att förneka, urskulda och förringa.

Begreppet förringa ges för övrigt ingen tydlig definition i regeringstexten. Man skriver blott att ”med uppenbart förringande avses ett tydligt nedvärderande”. Hur ska det tolkas? Kommer denna typ av gummibegrepp att kunna tillämpas på den som jämför Israels brott med nazisternas?

Regeringen ger följande exempel på vad som skulle kunna innebära ett förringande:

”… att påstå att det under Förintelsen eller folkmordet i Rwanda dödades avsevärt färre människor än vad som var fallet eller att påstå att dessa brott är likvärdiga med någon annan händelse som står i uppenbar disproportion till dem”.

Kan det således innebära ett åtalbart förringande att använda ordet förintelse för Israels terror mot Gazas civilbefolkning? Skulle rentav Internationella brottmålsdomstolen kunna uppfylla regeringens kriterier för hets mot folkgrupp ifall de väcker folkmordsåtal mot Israel?

Med tanke på regeringens diffusa formuleringar är det antagligen på sin plats med en disclaimer: Denna text varken förnekar, ursäktar eller förringar folkmordet som skedde under andra världskriget. Artikeln handlar om de faror som inskränkningar i det fria ordet medför.

Krattandet av manegen

Avskaffandet av yttrandefriheten är inget som kunnat genomföras utan en väl krattad manege. Lagändringen har föregåtts av flera illavarslande tendenser. Covid-19-pandemins förkunnande i början av 2020 blev startskottet på en lavin av censur. YouTubes VD meddelade att man skulle plocka bort allting som gick emot WHO:s rekommendationer. De stora sociala medieplattformarna gjorde likadant. De forskare som utvalts att representera WHO blev de facto immuna mot kritik inte bara från allmänheten utan även från resten av forskarvärlden.

Nätet började patrulleras av så kallade ”faktagranskare”, som åberopades för att tysta och censurera allehanda ifrågasättanden av det offentliga narrativet. Det visade sig snart att dessa digitala filialer till George Orwells ”Sanningsministerium” inte begränsade sig till pandemin utan även gav sig in i allehanda politiska spörsmål. I en artikel från december 2020 påtalade journalistveteranen Glenn Greenwald att flera av dessa faktagranskare i själva verket var faktaförvrängare, t ex när de plötsligt förnekade att de lagar som Joe Biden drivit fram under sin tid som senator under 1980- och 90-talet bidragit till en enorm ökning av antalet fångar, i synnerhet bland afroamerikaner.

”Att Facebook nu stämplar en person som spridare av desinformation för att ha framfört väldokumenterad kritik av Joe Bidens olika brott, skriver Greenwald, ”är ännu en dyster glimt av en framtid där teknikens osynliga ägare reglerar och kontrollerar vår kommunikation, genom att ensidigt bestämma vad som är tillåtna och otillåtna idéer, och strikt upprätthåller gränserna för acceptabel debatt.”

Svenska sanningskommissarier

En svensk filial till ”Sanningsministeriet” återfinns vid Linnéuniversitetet och bär det orwellska namnet Faktajouren. Projektledare är idé- och lärdomshistoriker Andreas Önnerfors, som gjort en framgångsrik karriär i korståget mot ifrågasättare. I egenskap av expert på konspirationsteorier har han de senaste åren ofta medverkat i mediala sammanhang. Han har även fått skriva en rapport för MSB om hur dessa teorier kan hota vår demokrati.

Konspirationsteoriexpert Andreas Önnerfors intervjuad i Folkets Radio:

En annan flitigt anlitad grindvakt för officiella narrativ är akademiledamoten Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi och författare till boken Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender. Wikforss har även skrivit Kunskap och kritiskt tänkande som används i gymnasieundervisningen i samhällskunskap. Hon betonar vikten av att elever vid sidan av källkritik ska få lära sig källtillit, det vill säga uppmanas att lita till de av etablissemanget utsedda auktoriteterna. Till dessa räknar Wikforss mainstreammedia och den statligt finansierade journalistiken.

”En del barn kommer från hem där man läser tryckta dagstidningar och har för vana att lyssna på public service. Andra är hänvisade till nyheter på nätet och har ingen aning om vad public service är”, skriver hon på förlaget Gleerups hemsida. ”Det här är en orättvisa som skolan har möjlighet att rätta till. Lär alla elever hitta de vederhäftiga källorna!”

Vägen till helvetet är som bekant kantad av goda intentioner. Akademiledamoten tycks inte se de uppenbara riskerna med utvalda institutioners licens att tillhandahålla Sanningen med stort ”S”. Den nya lagstiftningen – en stor spik i yttrandefrihetens kista – hade knappast varit möjlig utan det intellektuella klimat hon representerar.

När regeringen vill kriminalisera påståenden om att det under ett historiskt skeende dödades ”avsevärt färre än vad som var fallet” underförstår man att historieforskning till skillnad från övrig vetenskap inte är något som ständigt kan omprövas. Brukar man inte säga att det enbart är kvasivetenskapen som ger sken av att förmedla eviga sanningar?

Lögner, demoner och kättare

Den brittiska filosofen John Stuart Mill, en tänkare som haft stor betydelse för synen på yttrandefrihet som en okränkbar rättighet, påpekade att det endast är i mötet med andras syn på saker och ting som våra egna ställningstaganden kan bevara sin äkthet och styrka. När vi tvingas höra andras uppfattning och när vi blir motsagda tvingas vi slipa våra argument och fördjupa vår förståelse. Etablerade sanningar som inte får utmanas, varnade Mill, förvandlas till dogmer, en läpparnas bekännelse som vi omfattar på samma sätt som vi har fördomar.

Den för liberalismen inflytelserike filosofen levde på 1800-talet, en tid då häxbålen och massmorden på ”kättare” ännu var färska i minnet. Det kan vara värt att påminna sig om att ursprunget till ordet ”heresy” (kätteri) kommer från grekiskans ”hairesis”, som betyder att välja. När man genom hot om bestraffning förbjuder ifrågasättandet av vissa narrativ, begränsar man människors frihet.

Den tyske författaren och mystikern Wolfgang Weirauchs hävdar i boken Nature Spirits and What They Say: Messages from Elemental and Nature Beings, att varje lögn ger upphov till en demonisk entitet som utövar ett destruktivt inflytande över livets utveckling på Jorden.

En liten, vit lögn, säger han, ger upphov till en mindre demon, medan en storskalig lögn ger upphov till en stor och kraftfull demon.

Även om vi väljer att tolka Weirauchs metaforiskt blir budskapet att det är farligt att acceptera ”ultimata sanningar” – det vill säga sanningar man inte får ifrågasätta – oavsett om det rör sig om religiösa urkunder eller historiska narrativ.

För att illustrera vad han menar kan vi anta – nota bene: för hypotesens skull – att det officiella narrativet om förintelsen faktiskt inte är helt sant. Men att priset för att ifrågasätta detta narrativ är så pass högt både karriärmässigt och socialt – och nu alltså förenat med risk att hamna i fängelse – att inga historiker eller andra debattörer vågar framföra sina argument i frågan. Man har då lyckats förvandla en historisk diskurs till en form av fundamentalistisk religion, ett ”master narrative”, som i och med att det så länge förblivit oemotsagt har gett upphov till en kraftig energimässig laddning. Denna laddning kan sedan överföras till andra narrativ. Till exempel kan epitetet ”förnekare” nu även användas för att stämpla dem som invänder mot det officiella klimatnarrativet. Vi har numera så kallade klimatpsykologer som tycks se ”klimatförnekelse” som en sorts diagnos och vid Chalmers tekniska högskola har man inrättat ett forskningscentrum med inriktning på ”klimatförnekelsens mekanismer”.

Kanske kommer även klimatnarrativet snart att skyddas av brottsbalken? Och alla vi som ”förnekar vetenskapen” genom att ifrågasätta att mRNA-vaccinerna är säkra och effektiva, kommer även vi löpa risk att placeras bakom lås och bom.

Lagändringarna som trädde i kraft den 1 juli bör vara en väckarklocka för alla som bryr sig om det fria ordet. Vi borde vid det här laget veta vilken extremt destruktiv inverkan det har på ett samhälle när människor som ifrågasätter vissa dogmer kan bli bannlysta och straffade som kättare.