Han blev 88 år. Jag träffade honom 1978 när Kunskapsrörelsen var i sin linda. Arne var den självklara auktoriteten i kärngruppen som jag också kom att tillhöra. Han var en sorts bildad socialdemokrat jag dittills inte träffat. Under åren med denna rörelse hade vi mycket täta kontakter både på möten och via telefon. Hans bildning, förmåga att lyssna även på vad jag hade att komma med, humor och resonerande slagfärdighet gjorde djupt intryck.
Han föddes i Karlsborg och var många år verksam som folkhögskolelärare. Blev sedan lektor i statsvetenskap vid Umeå universitet och från 1970 vid Linköpings universitet, där han var verksam till sin pensionering 1986.
Hans största insats låg i de böcker och artiklar han skrev inom sina specialområden; franska upplysningsfilosofer, arbetets idéhistoria och folkbildningens betydelse för samhällsbygget. Hans första bok Traktat om folket (1975) om de franska upplysningsfilosoferna som skapade den stora franska encyklopedin fick stor betydelse för synen på kultur i den radikala vänstern på 80-talet. Den blev en slags vattendelare mellan den vänster som knöt an till arvet efter upplysningen med tro på teknik och vetenskap och den mer idealistiska vänster som såg en framtid mer i Newageröreslens riktning.
När Vietnamkriget inte längre höll samman vänstern blev frågorna kring bildning och kultur sprängstoff. Arne Helldéns betoning av arbetets betydelse för kulturen var som renande klart källvatten i en unket psykologiserad debatt. Han hade alltid misstrott 68-vänstern, där han från början såg dragen av idealism och flum och beblandade sig aldrig. Men genom kunskapsrörelsen knöts plötsligt en del av 68-vänstern samman med dessa gråsossar med bildningspatos.
Arne fortsatte sedan producera böcker som fick stor betydelse; Platon och soptippen (1982), Maskinerna och lyckan (1986) Ernst Wigforss – en idébiografi (1990), Social arrogans – också ett kulturarv (1994). Hans stora arbete var Diderot – en biografi (1994) gav honom ett pris från Svenska akademien. Den knöt an till Traktat om folket, men koncentrerade sig på encyklopeisternas huvudperson och Arne Helldéns store förebild, Denis Diderot.
Nu är han borta, liksom flera andra ur kunskapsrörelsens kärna. Etablissemanget då och nu kände/känner sig provocerade av kunskapsrörelsens och Arne Helldéns upplysningspatos. Dåvarande Skolöverstyrelsen och hela den akademiska pedagogvärlden fick frossa när den timide Arne Helldén tog till orda. Frid är knappast vad jag önskar lysa över hans minne.
Andra bloggar om: Arne Helldén, Diderot, folkbildning, upplysning, upplysningsfilosoferna
Vilken rättvisande och bra artikel om Arne Helldén. Den bör sändas till en stor tidning också enligt min åsikt, och så bör vi fundera på hur vi kanske skulle be VoF eller någon sådan organisation att göra ett Arne Helldenpris för folkbildning.
Lägg omedelbart ut detta på fibforum. Motverkar, om inte annat, tendenser till allmänt flum, som då och då ger sig till känna på forumet.
Utan Helldén, ingen förståelse av vad riktig bildning kräver!
Vilken utmärkt idé med ett Helldénpris för folkbildning!
Ãven jag inspirerades av Arne Helldéns böcker, men lyckades aldrig axla manteln.
Jag tillhörde också den så kallade Kunskapsrörelsen. På sjuttiotalet diskuterade vi som arbetade lokalt inom skolvärlden vad som höll på att hända med den svenska skolan. Plötsligt insåg jag att synpunkterna delades av många i Sverige. En av dem var Arne Helldén. Ett ljus i tunneln …