Efter andra världskriget gick Europa och Sverige in i en lång och stabil utvecklingsperiod. I det sammanhanget skulle den svenska skolan äntligen befrias från sin malätna gamla undervisning och sin parallella klassorganisation. Modernt, sekulärt och antinazistiskt skulle det bli. De pedagogiska idéerna hämtades från USA. Så började det senaste stora kapitlet i svenska skolans historia.
Men det visade sig att idéerna gömde ett litet frö, som med åren grodde och växte till en okultiverad pedagogisk ogräsodling. Vi fick inlärningsteknologi, specialkliniker, bokstavsdiagnoser, allmänt flum, betygsförbud och aversion mot vanlig hederlig kunskapskontroll. Det här undergrävde till sist grundskolans legitimitet.
På 90-talet kom så upplösningen. Med ”valfrihetsrevolutionen”, kommunaliseringen och friskolereformerna sjönk arbetarrörelsens dröm om en gemensam skola för alla barn ihop som en sufflé.
Runt senaste sekelskiftet fick kritiken mot ogräsodlingen äntligen fäste och marken kunde mödosamt röjas för en ny realistisk pedagogik som rymde både katederundervisning, kunskapskontroll och betygssättning. Det här har nu slagit rot i alla politiska läger och man kan nog tala om att ”flumskolan” äntligen förpassats till historien. Men, grundskolan upplöstes alltså, vilket gett oss klassegregeringen åter, fast nu med starka etniska förtecken. Alltså operationen lyckades, men under processen dog tyvärr patienten.
Gunnar Ohrlander har med sin bok Den gudarna älskar – Om konsten att överleva som lärare lyckats fånga in och berätta denna omfattande historia. Förutom att skildringen tar upp alla tänkbara aspekter och faktiska förhållanden är den både spirituell och lättläst.
Skolan präglas av samhällsekonomin, lärarnas kompetens, lärarnas arbetstidsavtal, lärarlönerna, organisation i stort och smått, lagen, läroplanen, skolledarnas kompetens och arbetsvillkor, pedagogiska idéer, betyg, elevernas och föräldrarnas förväntningar, avnämarnas behov etc.
Att finna en enkel struktur för hur allt det här hänger samman och för de senaste decenniernas mycket komplicerade skeende är nästan omöjligt. Därför för Ohrlander läsaren varsamt framåt där alla tunga aspekter på skolan vävs samman som man kan tänka sig att de gör i verkligheten. Allt hänger samman, varje sak går också att diskutera för sig, men inget enskilt förhållande är helt avgörande för hur skolan är eller blir.
Går det att finna syndabockar för att det gick som det gick? Ja, förutom att alla politiska partier pekas ut, får Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp de största åsneöronen. Båda är pedagogiska forskare i Karlstad. Ekholm var Scherps handledare och mentor när denne disputerade. De skaffade sig närmast monopol på utvecklingsidéerna under slutet av 90-talet. Som generaldirektör för Skolverket förhindrade Ekholm vettig skolinspektion och kunskapskontroll samt krattade manegen för kompisen Scherp, som tjänade grova pengar på att leda orealistiska skolutvecklingsprojekt i många svenska kommuner.
Riksdagens revisorer påtalade problemen 2001/02, efter hela tio år av vanstyre, varpå Mats Ekholm (den siste generaldirektören) helt sonika i en skrivelse (11 juni 2002) skäller ut riksdagens revisorer. Men då sköt han sig själv i foten. Skolminister Östros utdelade sitt Alexanderhugg. Han bokstavligen krossade myndigheten genom att dela den i två; en kontrollmyndighet (Skolverket) och en för utvecklingsfrågor (Myndigheten för skolutveckling). Ekholm fick flytta hem till Karlstad och antalet uppdrag till Scherps konsultbolag minskade kraftigt.
Pedagogiken som nu tagit över grundar sig på den ryske pedagogen och psykologen Vygotskij. Dennes svenska banerförare; docenten Lennart Grosin, psykologen Leif Strandberg och läsforskaren Bo Sundblad redogör klart och enkelt för vilka förutsättningar som måste skapas och hur undervisningen bör utformas i framgångsrika skolor.
Framgångsexemplet framför andra är Haninge kommun. Där vågade socialdemokraten Robert Noord bryta med sitt eget parti och göra upp med moderaterna om att slå in på en linje med tidiga kunskapskontroller i läsning och matematik. Mats Öhlin anställdes där som ny skoldirektör. Han får förklara hur man faktiskt kan lyfta kvalitén i en kommun ganska fort, vilket är mycket uppmuntrande med tanke på hur många kommuner som tappade sugen och kört sina skolsystem i botten efter kommunaliseringen.
Gunnar Ohrlander fick uppdraget att skriva denna bok av Lärarnas Riksförbund. Det borgar för att många lärare kommer att läsa den. De som nu är nära pension kan känna igen sig och äntligen få en riktig skildring av skolans sorgliga kräftgång, som de tvingats bli en del av. Yngre lärare får en förklaring till den allmänna skolbitterhet som äldre kolleger ofta ger uttryck för och kan själva förstärka sin framtidstro. Det är fullt möjligt att skapa en bra skola för våra barn. Heder åt Lärarnas Riksförbund för detta goda initiativ.
2009-09-28
Författaren till boken meddelar att boken inte är skriven på uppdrag av LR, men att LR blev mycket intresserade och garantiköpte ett antal böcker medan den växte fram.
Publicerad på politiken.se 2009-09-25
Andra om bo9ken: SKOLVÄRLDEN, Johan Kants blogg,
Andra bloggar om: Gunnar Ohrlander, Jan-Åke Scherp, Lärarnas Riksförbund, Leif Strandberg, Lennart Grossin, Mats Öhlin, Mats Ekholm, Robert Noord, Bo Sundblad
Stort tack för recensionen! Jag ska läsa boken när tiden så tillåter…
Det är nu uppenbart att det nuvarande systemet, som i teorin låter bra, först och främst missgynnar barn från samhällets minst bemedlade skikt. Vänstern förstår inte konsekvenserna av den flumskola de vurmar för. Inte för att högern är så mycket bättre i skolfrågan.
Den boken måste man läsa! Jag var med i kunskapsrörelsen på 80-talet – inte särskilt aktiv. Det var ju däremot du, Knut och Arne Helldén. Vad hette fackförbundsordf i LO som också var en klippa? Gunnar Ohrlander var väl också med.
Äntligen får man säga om den utvärdering av skolan som Skolverket offentliggjorde häromdan. Om fyra grundläggande orsaker bakom de fallande resulten kunskapsmässigt.
Nu kan det börja rättas till. Men grundskolan är nog för död för att kunna återupplivas? Vad tror Knut?
Förresten, när kommer din bok ut?
Du menar säkert Yngve Persoon. Han var förbundsordförande i Träindustriarbetareförbundet. Det finns mycket lite spår efter denne stridbare man. En sann folkrörelsemänniska som aldrig blev fin i kanten, utan behöll sin grundhållning till folket, kuskaper och folkhälsa (antiknark) livet ut.
Ja, jag tror att grundskolan är förlorad för mycket lång tid framöver. Har försökt förklara i en massa artiklar. Men en bok blev det inte. Den ligger på is tills vidare. Men mycket är ännu oskrivet. Om kunskapsrörelsen t ex.
Jag har börjat titta igen på skol och kunskapsdebatten, men skriver inget eget inlägg. Jag är en av de lärare, som inte överlevde skolan. Men jag hade inte överlevt så mycket längre om Gunnar Ohrlanders bok kommit tidigare. Jag hade sympatier för kunskapsrörelsen, men följde även den pedagogiska debatten, när jag gick vid lärarhögskolan 1980 – 1983. Tidigt reagerade jag även mot de renläriga, som med sina svärd högg bort oliktänkare. Ett centralt exempel för mig är Vygotskij.
Jag har mött många lärare av den ”gamla skolan” som haft mycket att komma med, men jag har även fått en del att bli nyfikna på det nya. Vygotskij är dock inget nytt, snarare nyupptäckt och kommer att överleva denna debatt. Kristoffer Larsson ovan skrev att han inte heller vurmar för högerns skola.
I debatten finns slagorden om vem som bäst vurmar för samhällets mindre bemedlade skikt. Jag ser det mesta som försök. Det finns mycket att lära från den svenska skolhistorien. En bortglömd pedagog är Edvin Mäkitalo från Kangosfors, som gick ett par timmar tidigare till skolan för att hjälpa fattigare barn men som fick motstånd från föräldrarna, därför att barnen behövdes hemma.
Men det jag märkt är att det många gånger saknats en öppenhet för nya tankegångar. Frågan är då vart skolan går?
Det här var väl ett inlägg i kuskapsdebatten. Blir nyfiken på Edvin Mäkitalo i Krangosfors.
Kangosfors heter det. Jag tror inte det finns mycket skrivet. Men jag skall tänka på vad jag kan hitta.
Jag tycker hans pedagogik kan liknas med en trädstam, där hembygden blir viktigast, för att sedan vidga blicken till resten av världen. Det verkar likna Maria Montessori, fast tvärtom(?) Jag skall kolla igenom internet.
[…] är tacksam att han hann slutföra sitt sista stora skoljobb Den gudarna älskar, som kom i juni 2009. Medan han skrev den ville han träffa mig och höra mina skolerfarenheter. Vi […]