Meningslöst att ”lagstadga barns rätt att utvecklas i lust och trygghet”

I uppropet mot Jan Björklunds och alliansens skolpolitik, vars initiativtagare är tre förbrukade och förbittrade auktoriteter i skolpolitiken, skjuter man in sig på helt fel saker – tyvärr. Det finns all anledning att kritisera Jan Björklunds skolpolitik, men det man lyfter fram blir lika flummigt och intetsägande som det brukar vara i Mats Ekholms, Bengt-Erik Anderssons och Hans-Åke Scherps skrifter. De är liksom många andra akademiska pedagoger fixerade vid sökandet efter ”den rätta läran”. De framställer sig som barnens vänner och motståndarna som motbjudande presumtiva barnaplågare.

Skolans problem är emellertid efter 1985 mer politiskt (ideologiskt) än pedagogiskt. Det pedagogiska är idag en andrahandsfråga eftersom vi via regering och riksdag i alla fall inte kan påverka den. Alla skolor gör ju som dom vill, det är ju själva idén med valfriheten. Trots att barnaga och mobbning i alla dess former är förbjudet och brännmärkt i alla sammanhang vet vi att det ändå förekommer i ökande utsträckning. Att göra barnkonventionen till svensk lag, som uppropet kräver, är lika verkningsfullt som att kräva jämställdhetsplaner, antivåldsplaner, antimobbnigsplaner etc i alla skolor, d v s praktiskt taget helt verkningslöst. Jag har varit med och gjort dem och vet att de endast är till för att tillfredsställa dem där uppe och det egna samvetet; Nu har vi i alla fall gjort något. Uppföljningar eller aldrig så kreativa framtagningsprocesser ändrar nästan ingenting av allt detta. Planerna förblir verkningslösa. Attitydförändringar är mycket längre och mer komplicerade processer.

Skolans problem idag är segregation på längden och på tvären. Livets Ord liksom till exempel den kommunala innerstadsskolan kan effektivt sortera ut vilka elever man önskar med smarta marknadsmanipulativa åtgärder. Orsaken är ”det fria skolvalet” som beslutades i riksdagen omkring 1990 (minns inte exakt när). Då började sönderfallet. Möjligheten till kommunal planering av skolor vittrade sakta sönder till det vi har idag. I städerna sorterar sig barnen prydligt efter etniska och sociala kategorier. Friskolereformen gjorde sedan den så kallade valfriheten (rätten att välja bort sin granne) total. Den radikala grundskoleidén om att ”olika barn leka och lära bäst” ersattes av den främlingsfientliga föreställningen ”lika barn leka bäst”. Här finns kärnan i vår svenska skolkris.

Det här berör uppropet inte med ett ord. Denna fråga intresserar nämligen inte de tre pedagogikprofessorerna, för de var mycket aktiva och upphöjda på den tiden då det fria skolvalet och friskolereformerna genomfördes. De hade under många år talat ”fint” om barns lärande. Men de har varit alltför mycket inriktade på små gulliga barn. Pubertetsbarn har legat i utkanten av deras områden. De har dessutom bildat skola för en pedagogikriktning som länge aktivt utstötte andra pedagogiska forskningsriktningar. Vygotsky-inriktade pedagoger och det förträffliga läsutvecklingsschemat LUS och deras företrädare ignorerades t ex. Det skapades inpinkade revir i den pedagogiska forskarvärlden. Uppropets företrädare seglade upp i det pedagogiska etablissemanget, medan de utstötta levde en mager tillvaro ute på någon perifer institution. Här lades grunden till den strid vi nu ser. Nya pedagogiska vindar blåser och sveper bort det gamla etablissemanget, som under många år skaffade sig tusentals supportrar ute i skolsverige. Uppropet speglar därför skolans interna svårigheter och de slitningar som finns i grundskolan idag.

Jag skriver inte på uppropet just därför att jag inte tror på supernannys.

Andra bloggar om: friskolor, upprop, Mats Ekholm, Bengt-Erik Andersson, Hans-Åke Scherp, Jan Björklund