Tänker tillbaka på sommaren och livet. En regnig dag vandrade jag runt i det förvandlade paradiset; den högexploaterade bohusländska kustorten Mollösund. Jag gör det varje sommar. Nå, paradis har de nog aldrig varit annat än korta stunder om sommaren, då solen värmer, vinden smeker och solgnisttrande vågor svalkar lagom och gör att skinnet smakar salt och känns varmt och sidenlent.
En och annan urinvånare biter sig fortfarande fast. Mellan parkerade stadsjeepar av märket BMW, Lexus och Porsche Carrera hukar de små fiskarstugorna, numera med blankmålade fasader och fönsterbågar i färger man tycker passar. Kycklingult, kritvitt marin- och kalsongblått har ersatt grått, brunt, rostrött och dovgrönt.
Annat som skvallrar om den sociala omrörning som skett är att bofasta aldrig skulle placera en segelbåtsmodell i fönstret. Ännu mindre skulle de skruva upp flygande havstrutar i tung keramik på fasaderna. Möjligen skulle någon bofast hälla blomjord i en gammal järnmina från kriget och plantera petunier, eller helt sonika sätta en pelargon utanför dörren. Men aldrig keramiktrutar eller segelbåtsmodeller. Det är för stadsjeepmänniskorna.
Allt i Hemmet-idyllen döljer mycket, men den kan inte radera strukturen. Varför byggde man så tätt? Inte var det för att man önskade bo nära grannen. Varför står husen upphöjda på höga stenfötter på berget? Inte var det för att man sökte vacker havsutsikt. Och varför så nära vattnet? Inte för att man tyckte om salta bad. Nej, man trängde under sillperioderna ihop sig så nära en hamn som möjligt där fiskefångsterna kunde landas. Man var stenrik, alltså rik på sten, därför fick husen höga stensocklar. Sill och sten är dessa samhällens urnäringar. De gav strukturen.
På ett mycket oansenligt litet anslag utanför den inträngda ICA-butiken vid bryggan läser jag att hembygdsföreningen efterlyser gamla bilder från förr, som kanske kan ge en glimt av livet och arbetet då. Det klappar till i bröstet. Är det en slump att just jag, just nu, läser just detta lilla handskrivna meddelande? Jag som just går igenom min morfars gamla fotoarkiv, med bland annat många bilder från den tidiga sommargästtiden på tidigt 1900-tal i just dessa samhällen. Borde samla ihop bilderna och skicka dem. Men jag har inte adressen.
Andra bloggar om: Mollösund, stadsjeep
Jo, visst är förvandlingen stor i de gamla kustsamhällena; de vita fiskebåtarna i trä med sina tennkulemotorer och sina karakteristiska stånkanden gav liv åt varje hamn av betydelse. Nu är det som att komma till en industristad där bruket eller fabriken är nedlagd.
Nåväl. Tidens gång… Fast visst heter det petunior och pelargonier?
Mina sommar på 1950-talets Ã…stol fick mej att upptäcka Gråbon. Varje år drar jag av blomsterställningen och gnuggar knopparna i handen.
Samma vindar, samma dofter…
Vi brukade skoja om den där blommans namn, därför skriver jag fel numera – utan att tänka på det. Nu är det rättat, tack.
Hej, Kjell!
Och välkommen till denna alltför undanskymda blogg i dagens mediebrus. Nu undrar jag lite var du fått ”tennkulemotorn” ifrån?
Jag är ingen teknisk expertis, men (om jag inte minns fel) syftar du på den s k, TÄNDKULEMOTORN, som gav oss ”dunket från en fiskebåt”. Namnet kommer av att man måste värma den lilla kulan överst på topplocket för att den skulle gå igång när man släppte på bränslet. Om kulan vore av tenn, tror jag den inte skulle fungera som det var avsett.
Gråbon är fin. Finare dock dess ”look alike”, malörten, av vilken man kan göra så fina bäska droppar, där man helt själv reglerar styrka och smak.
Men nu sjunger sommaren på sista versen och då är den snart här, den vår de svage kallar höst!
PS. OBS! Det går utmärkt att klicka på länken till motorn, också! DS
Det är kul med felskrivningar. ”Trygga räkan (kan) ingen vara” hörde jag och såg något konstigt som jag alls inte önskade vara. Pittunier tyckte jag var trista blomster, därav skrivningen och skojandet. Kul att även min egen tryckfelsnisse Kjell kunde skriva fel. Inte fan kan kulan vara av tenn, då hade den smält (med ett l).
Så fin berättelse om ett fiskesamhälle med viss igenkänningsfaktor när det gäller husmiljön, och annat intressant.
Och då tänker jag på Råå utanför Helsingborg med sin mycket väl bevarade omgivning må jag säga och dessa hus ligger också nära tätt intill varandra precis som du beskriver i din berättelse.
Även sillfisket har varit för Råå en betydande näring och det sägs att orten när det begav sig var Landets största fiskeläge.
Numera ett lite ”finare” boendeområde som i övrigt en föränderlig värld skapat där klassmarkören visar hur man bor. Så är det bara. Omständigheter som gör att människor väljer ett sådant uppdelat förhållande även i övrigt. Och i mitt lilla radhusområde där jag bor inne i stan skall en vägbom monteras för att förhindra ovälkommen trafik på natten.