Den första riktiga vårdagen samlades i centarala Stockholm ett 50-tal personer från Varberg i söder till Kiruna i norr för att diskutera kultur och politik. En märklig samling människor i åldrarna mellan 25 och 82. Mest män, men också ett betydande antal kvinnor.
Medan solen sken och träden sakta vecklade ut sina små lövknoppar valde dessa människor att tränga ihop sig i ett försterlöst rum i ABF-huset vid Sveavägen mitt i huvudstaden för att ta ett nytt avstamp i det gemensamma projektet för att förbättra världen. Alla var helt eniga om att, trots olika syn på vägarna framåt och inom ramen för det gemensamma projektet, följa de mer än sekelgamla diskussions- och beslutsformer som vi kallar demokrati.
50 personer satsar en vacker vårdag, betalar själva vad det kostar och samlas för att bara diskutera. Helt obegripligt för många, men för dessa 50 var det en höjdpunkt och ett tillfälle att berika sina personliga erfarenheter och förstärka meningen med livet. Varken mer eller mindre.
En 63-årig kvinna fick till exempel äntligen chansen att framföra sin syn på hur kulturens förflackning drabbat den klassiska musiken. Andra pratade för Internets interaktiva möjligheter för att erövra ännu en tum av kulturområdet, medan en faktiskt talade emot i denna sak. Vidare ansågs att den ekonomiska krisen kommer att vända i november och att det finns en stor mänsklig kulturell och politisk skaparkraft utanför storstäderna, som ingen ser eller intresserar sig för. Beslut fattades att förbättra tidningen, hemsidan och det satiriska bildarkivet. Beslut fattades att skildra de skändliga krigen i Afghnaistan, Irak och Palestina på ett sätt som ingen annan förmår. Beslut fattades att dra ännu ett strå till stacken för att återställa ordningen i vårt land som rivits ner och tagits över av krämare och bluffmakare. Ja, man tänker återerövra kulturen, historien och se till att vanliga människor sätter sig i rörelse för att få sin del av kakan. Allt viktigt finns ju hos folket.
Ingen gick från mötet oberörd. Alla kände allvaret i det demokratiska arbetet. Det här är vad alla folkrörelser trodde på och sysslade med förr. Det här är vad de här underliga människorna fortfarande tror på och fortfarande gör. Med sina små resurser, utan staliga bidrag, fortsätter de sitt idoga arbete för en bättre framtid. Märkligt kan det tyckas, men mycket hoppfullt. Det här sättet att jobba är faktiskt enda vägen till en fortsatt demokrati i vårt land.
Andra bloggar om: demokrati, föreningsarbete, yttrandefrihet
Tack Knut även för denna blogg. Jag skulle gärna ta in den i min tidning krattan med bild och allt för att på så sätt slå ett slag för FiB, samt med en hänvisning till din blogg och gärna en presentation med din bokutgivning. Bilden bör vara med hög upplösning i Tiff-format för att inte bli ”pixlad” i tryck. Med vänlig hälsning.
Bror!
Maila mig när du behöver bilden.