Jag nämnde Oskorei i artikeln om Mohamed Omar. Denne anonyme debattör reagerade med våldsam ordkraft på min kortfattade karaktäristik av honom och Omars nya supportergäng. Tån verkar lustigt öm. Han beskriver sig själv så här på sin blogg:
”Pro-svensk, traditionalistisk blogg med inriktning mot indo-europeana, radikalkonservatism och traditionalism.”
Att det här pekar bort från demokrati i meningen folkvälde och mot de självutnämnda geniernas och elitmänniskornas konstitutionella lösningar, behöver man inte ha levt särskilt många decennier för att snappa. Programförklaringen är väl till för att visa sin profil.
Typiskt är också att Oskorei endast framträder som pseudonym. Frammanandet av känslan att vi lever i ett samhällsklimat med underjordiska dissidenter ingår i spelet. Att få reda på vem Oskorei är är säkert ganska enkelt. Någon antydde att han är en gammal kommunist, som också gjort ett lappkast. Det vore intressant att veta, inte för att tysta en fri röst, utan för att få veta vad som föranlett omtänkandet. Mohamed Omar är åtminstone modig som framträder som en människa av kött och blod.
”Politisk korrekt (PK)” är ett förklenande omdöme. Jag brukar underteckna mina mail till min dotter lite skämtsamt med PK (Pappa Knut), fast lite på allvar också. Det är nämligen också av värde att ta politisk ställning till realiteter, vilket jag som bekant ibland sysslar med. Att bara följa med strömmen eller först vänta på att alla maktmänniskor sagt sitt och sedan tycka det motsatta är två sidor av samma sak; att någon annan bestämmer, eller att inte tänka själv.
Nå, ”dissidenterna” runt Omar hävdar att diskussioner endast ska föras med sakargument. Och visst är det så, inte ska känslorna få styra. Dock är det just det som sker. Dissidentrollen innebär ju att reflexmässigt (följa känslan) orientera sig bort från etablissemanget, oavsett vad som sägs och utveckla ett vitglödgat politiker- och expertförakt. Myten om att ”etblissemanget” i ett enda stort gemensamt intresse sopar ”den stora förklarande sanningen” under mattan, mörklägger och desinformerar, blir en logisk slutpunkt, ja en förklaring till all världens ondska; Palmemordet, Estonia, 911, Förintelserevisionism, judenätverken, de hemliga sällskapen … Gränser mellan höger och vänster, rik och fattig, hög och låg, försvinner. ”Den verkliga sanningen” – den som hela tiden mörkläggs – kan däremot bara dissidenterna se.
Det här är nu ett samhällsfenomen som påskyndar eroderingen av vår politiska demokrati. Yttrandefrihet är inte en garanti för alla att överallt fritt få uttala sin mening. Det är en uppsättning lagar (grundlag) som bland annat skyddar rätten att ostraffat få yttra allt annat än några ganska väl definierade åsikter (förtal, landsförräderi etc). Myndigheten för levande historia är ett oroande exempel på att staten rör sig mot fler ”åsiktsförbud”. Folk sitter dömda för sina åsikter i andra europeiska länder, så risken för fler inskränkningar ska inte underskattas. Man kan emellertid ännu tala och skriva förhållandevis fritt i Sverige.
Precis som att vi måste lära oss att kalla en spade för en spade så får Oskorei, Jonas De Geer och Lars Adelskogh med anhang finna sig i att bli kallade för demokratins dödgrävare. De kanske inte ens kommer att protestera. Mina argument kommer de säkert att kalla ”politiskt korrekta”, osakliga och känslomässiga för att därigenom framställa mig som okunnig, dåligt påläst och icke trovärdig. De önskar därmed sätta sig på mig och andra och få oss att känna mindervärde.
Men, kolla själv vad de skriver. Du som har svårt att följa deras långrandigt krångliga resonemang kan lugnt lita på att obegripligheten är exempel på Tegnérs kloka devis: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Lita på ditt förstånd och låt dig inte tystas av dessa elitismens predikanter.
Andra bloggar om: antisemitism, Förintelsen, demokrati, Mohamed Omar, yttrandefrihet, Oskorei, Jonas De Geer, Lars Adelskogh, politiskt korrekt
Tråkigt att du inte fått någon kommentar än på detta inlägg, Knut! Du tar här upp flera väsentliga frågor om ett demokratiskt meningsutbyte. Ett av de väsentliga är frågan om källkontroll. För att få reda på vilka Jonas de Geer och Johan Adelskogh är måste man leta upp detta på egen hand, så även med ”Myndigheten för Levande Historia”, som inte finns vad jag vet. Däremot finns ett statligt ”Forum för Levande Historia” och därutöver en hemsida ”Levande Historia”, som är Förintelse-kritisk. Så det gäller att hålla tungan rätt i mun.
Oskorei länkar du till och beskriver även i klartext hans (inte alldeles glasklara, det medges) presentation. Men exakt vad det är som du hittat i hans texter som är så förgripligt att han bör inordnas bland ”demokratins dödgrävare” framgår inte. Jag har läst en del vad han skriver och tycker att det finns en hel del intressanta tankar där. Samtidigt finns det en hel del konstigheter också och en del, som diskuterar på hans blogg, är ännu konstigare.
Men varför denna kissnödiga strävan efter att vara politiskt korrekt. Det behöver vi ju inte vara, Knut! Det räcker att ha rätt!
”Forum för levande historia” är en statlig myndighet, så det var väl en passande felskrivning. Det finns många konservativa personer som är kunniga och pålästa. Det är inte deras sakargument jag först och främst vänder mig mot. Det är deras elitism, något de möjligen inte själva är helt medvetna om. Ibland slår den ut och blir mycket tydlig, trots att den endast står att läsa mellan raderna. Så alltså hos Oskorei, Adelskogh, De Geer och numera även Omar. Har även träffat elitister av samma slag på vänsterkanten. För dem är folket bara en massa i betydelsen ”politisk kraft”, inte ett kollektiv av människor med liv, arbete och kultur. Där går gränsen mellan demokratins dödgrävare och resten. Det räcker alltså inte med att ha rätt.
Jag vet att FLH själva kallar sig ”myndighet”, men dom erkänner också att dom är en ”ovanlig” sådan. För man pysslar inte med myndighetsutövning. I stället sysslar man med påverkan, att sätta dagordningen för debatten. Vi är nog helt överens i synen på detta missfoster till skapelse. En aning mera tolerant repression (måhända kanske också mer effektiv) än de förbud mot vissa åsikter en del stater nere på kontinenten infört.
Sedan håller jag helt med dig i synen på ”elitismen” och att den kan vara tämligen svårfångad hos olika skribenter. Ofta är det ju en attitydfråga, vilket förklarar varför den kan vara svår att se i resonerande texter och brukar bli klarare i polemik och debatter. Om du såg Stefan Lindgren när han försökte ”problematisera” frågan om befolkningsminskningen i Kambodja hos Janne Josefsson i ”Debatt” på TV för några veckor sedan förstår du ju ungefär hur jag menar. Det började bra, men gick sedan raskt utför.
Det var också korkat sagt av mig att det räcker med att ha rätt. Av egna erfarenheter vet jag ju att det inte är så. Och platsar väl därför själv inte riktigt i elitismens gängbildningar. Vi får ta fasta på den direkta hänvisningen till Folkets Kultur du gör och utveckla oss därifrån! Och i det arbetet inte försmå möjligheterna att lära oss från ”dom andra”. Vi kanske t o m upptäcker att världen inte är antingen svart eller vit utan att varje människa är sammansatt av olika gråtoner. Som kan påverkas av oss och andra, vilket gör att jag är synnerligen tveksam till den mycket populära sysselsättningen att stämpla folk och sätta dem i olika fack. Eller för den skull i samma fack om det fungerar demagogiskt.
Människor har inte bara olika gråtoner. Även mer eller mindre kulörta färger kan märkas hos de allra flesta, samt den i detta sammanhang mycket sällsynta bruntonen.
Jag tar gärna en debatt med dig, Knut (vem du nu än är). Det är inte direkt så att jag räds din sort.
Mvh/
Jonas De Geer.
Vad väntar du på, Jonas? Debatten står ju öppen och, som du ser, är det heller ingen av oss som räds din sort (vilken den nu än är).
DZ
Jasså’ru? När öppnades debatten?
Farbror Lindelöf har suttit och gnölat för öppen ridå över att Omar har dragit honom och andra politiskt senila PK-iter vid näsan i åratal. Jag har förtalats, men aldrig tilltalats. Det är för ynkligt, mina herrar stå-upp-för-det-fria-ordet-och-Palestina- bara-det-inte-svider-för-mycket. Kalle Hägglund och Tosse Bergman var av en annan sort.
Lindelöf!
Fika med Omar var trevligt, innan han visade sig vara dum, förstår vi och låna ut pengar till ohederliga muslimer var behjärtansvärt, men hade du haft ryggrad nog att ställa upp för Rami? Ryggrad nog att ge ut Mein Kampf, för tryckfrihetens skull? Ditt agerande demonstrerar verkligen det domesticerade FiB:s intellektuella och politiska integritet.
Jonas De Geer!
Förstår inte vad det kan bli för debatt av det här. JDG:s förakt för vänster är så glödande att det säkert är bättre att tiga. Omar har intagit (enligt min uppfattning) en del politiskt galna ståndpunkter. JDG:s känner jag endast ytligt, men det är tillräckligt. Han bekräftar hittills mina farhågor. Vad gäller Hägglunds utgivning av Mein Kampf är vi trots allt överens. Ahmed Ramis eller Jonas De Geers yttrandefrihet har jag (eller FiB) aldrig ifrågasatt. Men jag väljer mina debatter. Det är fullt möjligt att jag kommer att avsluta den här. Vi får se.