Grundskolan ska bereda alla lika möjligheter. Den ska tråla fram de lämpliga och lotsa dem vidare till högre utbildning. Vad begåvning egentligen är, är svårt att svara på. Men vi kan utgå från att det är ganska normalfördelat i befolkningen. Vi vet att Grundskolan, som mellan 1962 och cirka 1980 var rimligt likvärdig, förde fram ovanligt många barn från arbetarklassen till högre utbildning. Den bidrog alltså, om än tillfälligt, till att bryta överklassens bildningsprivilegier en smula. Så är det inte längre.
Att överklassen åter tar sig fram och effektivt reproducerar sig har Ida Lidegran visat i sin avhandling Utbildningskapital: Om hur det alstras, fördelas och förmedlas, som hon la fram 15 maj vid Uppsala universitet. Hon har skärskådat studenter -91 (födda -72) med de högsta betygen i Uppsala och samma årskull studenter från Danderyd, Lidingö, Täby och Sollentuna. Denna elitgrupp av studenter gick i Grundskolan åren 1979 till 1988, då den redan var starkt dominerad av medelklassens individualism och valfrihet, den så kallade flumpedagogiken.
Lidegran visar att en majoritet av dem som tar sig fram till de mest åtråvärda utbildningarna, de med högst status och socialt anseende kommer från hem där föräldrarna också gått igenom åtråvärda utbildningar (stort utbildningskapital) – eller är rika (stort ekonomiskt kapital). De dras som flugor till syltburken; de långa klassiska yrkesutbildningarna, främst Karolinska Institutet, KTH, Chalmers TH, Handelshögskolan och juridiken. Räcker inte betygen tar de sig in i alla fall via högskoleprov och intagningsprov, där de resursstarka också klarar sig mycket bra. Intressanta skillnader finns mellan Stockholmseliten och Uppsalaeliten, samt mellan pojkar och flickor, men det lämnar jag åt sidan här.
Mycket få från skikt med litet utbildningskapital lyckas alltså ta sig in. En avgörande detalj är emellertid att själva utbildningen (det förvärvade utbildningskapitalet) är viktigare än den sociala bakgrunden (det nedärvda utbildningskapitalet) för själva slutresultatet, vilket antyder att något är skevt i rekryteringen.
Elitutbildningarna passar idag studenter med högt nedärvt utbildnings- och ekonomiskt kapital för att allt är så extremt välordnat och för att de är extremt väl förberedda på vad som väntar – både socialt och kunskapsmässigt. De förmår utnyttja systemet optimalt, vilket också återverkar på och förstärker dessa utbildningars funktion och exklusivitet.
När nu Grundskolan blivit en valfrihetsskola sker sållningen alltså ännu tidigare, vilket gynnar de resursstarka. Allt färre resurssvaga gör sig besvär att ens aspirera på en plats i solen.
Om sållningen inte skedde så tidigt skulle den sociala rekryteringen förstås bli bredare, som den faktiskt var 20 år tidigare. Ingen påtalar heller de självklara problemen som följer av att den sociala rekryteringen till dessa viktiga yrken är så smal.
Andra bloggar om: doktorsavhandling, skolpolitik, Ida Lidegran, utbildningskapital
”Vad begåvning egentligen är, är svårt att svara på.”
Du vet, inget kan ersätta hårt arbete. Jag kan rekommendera boken ’Talent is Overrated’ av Geoff Colvin. De exempel som nämns i boken på personer som vanligtvis anses vara utrustade med en begåvning har alla en sak genemsamt: de har lagt ned många tusen timmar för att nå dit de nått.
10 000 timmar tycks vara någon magisk gräns för vad som krävs för att bli riktigt duktig på någonting.
För att återknyta till svenska skolan: skillnaden mellan en duktig elev och en som halkar efter är egentligen ganska liten. Ofta är skillnaden bara en stunds studier varje dag.
Kristoffer!
Visst är det viktigt att plugga, men vore det bara det skulle Björklund vara den optimale skolministern. Det finns ett sociologiskt perspektiv, ett klassperspektiv, ett språkperspektiv, ett etniskt perspektiv etc som komplicerar pluggperspektivet.