Melodifestivalen var en uppvisning i tomhet, men svenska folket röstade på det enda som visade åtminstone något av intresse.
Cirkusen har nu pågått i veckor. Den mediala uppumpningen har varit massiv och har bara blivit värre för varje år. Varför vinner aldrig Sverige? var frågan de sista dagarna före den stora Globenfinalen. Men nu satsade man massivt så nu skulle man väl ändå kunna stampa fram något som kan slå knock out i Moskva. Så satt då även jag i TV-soffan för att övervara spektaklet.
Show var det utan tvivel. I grenen sprakande bilder och hisnande kameraåkningar slogs alla rekord. Mest glittrande kostymering och mest spektakulära utstyrsel var en kamp i kampen. Robotartade unga papegojor i långa rader, skickligt men ekande tomt. Färdigformaterat flamsigt rundsnack överkryddat med billiga skämt (under bältet med bögstuk) serverades av vacker kvinna intill gäspningsgränsen. PK-humor av värsta sort.
Denna elefaniasisgala med sin abnorma mediala uppbackning säger något om vårt samhälle. Eller hur? Varför diskuteras inte det? Det är ju helt uppenbart att ingen riktigt gillar det hela, precis som när någon så träffande skrev om Dansbandskampen. Minns inte vem just nu. Det gick i alla fall ut på att det var dum-TV för pleps. På TV gillade man inte dansbandsmusik, men man gjorde dumroligt nedlåtande tävling för de andra som ju älskar dansband. Tydligt märktes det också att de som gör melodifestivalen (eliten) inte själva tycker om det. Allt är en gigantisk produktplacering av smaklös design och vulgärt överflöd. En oemotståndlig affärsidé. Formens slutgiltiga seger över innehållet. Vem minns något av låtarnas texter? Vem såg något som uttryckte något annat än intighet, banalitet och mänsklig tomhet? Uppvisning i högklassig fascistisk estetik väl i nivå med Riefenstahls filmer i 30-talets Tyskland, skulle jag vilja säga. Nu det fria marknadssamhällets yppersta propagandanummer.
Med några små undantag dock. Allt gick som smort ända fram till slutet då svenska folkets röster kastade grus i maskineriet. ”Snälla, snälla” och ”La Voix” med Caroline af Ugglas respektive Malena Ernman drog plötsligt upp från listans nedersta del och knep de två topplaceringarna. Det är riskfyllt att ge folket rösträtt, särskilt i komplicerade frågor. Det visade sig i Palestina där Hamas vann, i Sverige när Euron föll och nu när fel låt vann i melodifestivalen.
Med detta sa folket ett rungande nej till de innehållslösa produktplaceringarna och lyfte fram det enda som åtminstone utstrålade lite originalitet, självironi och på oväntade vis. Ugglans kroppsspråk sa mer än alla akrobater och håsade gudinnor. Och Ernmans upphissande på slutet uttryckte stark ironi mot hela skiten.
Läs vad andra bloggar skriver om: Caroline af Ugglas, Globen, Malena Ernman, melodifestivalen 2009
Kan man tänka sig – en gammal gubbe sätter sig framför TV-apparaten och melodifestivalsupppgörelsen (vilket långt ord förresten) tillsammans med den äkta hälften. Inte nog med det – man röstar också – på ”fel” deltagare, d v s Ernman. Tänk att det finns fler som tänker annorlunda! Om det inger hopp vet man förstås inte, men …
Stig!
Du röstade alltså på Ernman om jag fattade rätt, vilket väl var ”rätt” med tanke på att du känner folkets innersta själ. Jag tänkte faktiskt att du skulle kommentera inlägget ”Arbete på egen hand”, som ju är citat från dig.
Jag funderar oxo på att kommentera saken, men i.s.f. gör jag det på min egen blogg så du får lite reklam Knut. 🙂
Jinge!
Det vore tacknämligt. Jag blir verkligen fundersam var folksjälen smyger sig undan. Många mår torsk i vår osunda kulturmiljö. Fantasilösheten ger svår klåda.
Om jag erkänner att jag aldrig någonsin tittat på Melodifestivalen blir jag säkert stämplad som snobbig. Men det är faktiskt sant! I stället lyssnar jag på sådan musik som Malena Ernman normalt ägnar sig åt. Och det är inte ett dugg snobbigt, bara en fråga om tycke och smak.
Om jag däremot råkar befinna mig i Italien när Sanremo-festivalen — den italienska motsvarigheten till Eurovision Song Contest, men med bara italienska deltagare — går av stapeln (det brukar vara i slutet av februari varje år) lyssnar jag gärna på några låtar i studiesyfte. Där sjunger de åtminstone på sitt eget språk, men schlager på schlager i all oändlighet blir ändå för mycket för mina öron och det slutar alltid med att jag stänger av teven efter ett par nummer.
Margareta!
Jag orkade inte sitta hela tiden. I pausen reste jag mig direkt och missade det som alla sedan diskuterade mest av allt – Tingeling. Omröstningen brydde jag mig inte heller om förrän jag blev informerad om att telefonröstningen vänt listan upp och ner. Har nu sett Tingeling på nätet, det var rätt bra faktiskt.