Blåsenhus heter kvarteret där den stora nya pedagogiska studentfabriken i Uppsala ligger. Där stod nödbostäderna för de stora studentkullarna på 60-talet, så för mig är kvartersnamnet evigt förknippat med dragiga baracker. Inget kan emellertid vara mera annorlunda. På universitetets hemsida presenteras det som ”campus för läran om människan – psykologin – och för läran om människans lärande – pedagogiken”. Det låter pampigt.
Professor Donald Broady och hans forskargäng på SEC (Sociology of Education and Culture) bjöd på inflyttningsvisning av lokalerna i onsdags. Jag smög mig dit. Första intrycket är att här har teknokraterna och planerarna packat in allt som kan räknas till det psykologisk/pedagogiska utbildningsfältet. Rationalitet, teknik och arkitektoniska perspektiv (i just den prioritetsordningen) har varit bestämmande. Det är nästan lika högt som Uppsala slott mot öster och mycket högre än Botaniska trädgården mot väster. Klagovisor om att det blivit en Berlinmur mellan Botan och Slottet har hörts, men jag tycker att det fungerar. Jag har inget emot stora byggnader. Dock ser jag innehållet och funktionen som det viktigaste.
Frågan om människan och människans lärande är både enkel och komplicerad. Att döma av all den teknik och planering som idag anses av nöden för att tränga in i frågan undrar jag om tvärvetenskapen verkligen gynnas av att de olika disciplinerna finns under samma fysiska tak. Pedagogen flyttar in med sina stora problem. Det hela blir så stort att det i alla fall kommer att finnas gott om plats för interna barriärer. Samtidigt är världens alla forskare endast ett knapptryck bort, vilken dragig barack man än befinner sig i. Kanske dimensionerna och den avancerade tekniken även kan få en och annan att känna sig så betydelsefull att det viktiga grodperspektivet på människan och hennes lärande bleknar. Faran finns att de mest självklara insikterna om mänskligt lärande inte har självförtroende nog att slå rot och gro i höjd med slottet.
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Blåsenhus, Uppsala universitet, psykologi, pedagogik, Donald Broady
Knut, har du uppmärksammat debatten kring de nya kurs-/läro-planer som är under arbete? Gunnar Ohrlander skrev om svenskan i Dagens Nyheter för ett tag sedan. I måndags skrev Dick Harrison om historieämnet i Expressen (â€Sidan 4â€) och i går följde tretton den svenska humanistiska bildningens höjdare upp det inlägget i Svenska Dagbladet (â€Brännpunktâ€). Religionsämnet har också varit på tapeten.
Vilka är dessa läroplansskrivare? Broadys elever? Har Björklund missat dem i sin uppstädning?
Är det kanske också dags för en rejäl återställare när det gäller upplägget av historieämnet som sådant. Alltså tillbaka till en lärobok i Sveriges historia och en i allmän. Vad tror du?
Jag har inte följt skriverierna om nya kursplanerna annat än som radionyheter. När det gäller historia verkar det vara de gamla SÖ-progressiva som gjort ett sista försök att göra om historieämnet till ett rent värdegrundsämne. Minns du när man ville byta namn till ”Människans verksamhet – tidsperspektivet”?
Ã…terställare är inte ett ord jag gillar. Kalla det istället modernisering i en tid av globalisering med galopperande historielöshet. Hur böckerna ska redigeras är nog ingen huvudfråga.
Broady och hans gäng sysslar med bra saker. De kartlägger sociala mönster i utbildningsfältet efter Bourdieus kulturteori.
Ja, du kan ha rätt. Men kan man inte också se det som ett uttryck för att vi idag har en överhet som allt mindre är hemma någonstans. Som t.ex. att svenskan i den nya språklagen inte kallas nationalspråk utan man måste ta till en så könlös term som ”huvudspråk”.