Meningen med grundskolan var att alla barn skulle gå i likvärdiga skolor av hög materiell, kulturell och pedagogisk standard. Att inte skilja patrons och tjänstemännens ungar från arbetarnas och böndernas var en politisk radikal idé. Efter lång politisk kamp mot den gamla högern lyckades en allians av bönder, liberaler och arbetare efter andra världskriget äntligen avskaffa systemet med parallella skolsystem för olika samhällsskikt. Det var omvälvande. Folkbildarna fick rätt, det var givande eftersom kunskaper och erfarenheter forsade över klassgränserna på det att alla blev klokare på sitt sätt. Överklassens bildningsprivilegium underminerades kraftigt. De som förutspådde ett grånivellerat samhälle fick fel. Istället var det ett sätt att ta vara på begåvningsreserven – i allas intresse faktiskt. 1962 var denna unika vision verklighet.
Men inget är för evigt. Redan i slutet av 70-talet vände utvecklingen. Standarden i grundskolan sjönk både kulturellt och materiellt. Det började med SIA-reformen som skulle riva staketet mellan skoltid och fritid, fortsatte med betygsfrihet och Lgr 80 som gynnade en flummig medelklasspedagogik. Så blev det lokal profilering, fria skolval, skolpeng, kommunalisering, lokala arbetsplaner, friskolereformer, individuella löner och hela containern med nyliberalt idégods.
Så började medelklassen röra på sig. De tyckte sig få vatten på sin kvarn. Grundskolan var usel, sämst i världen till och med. Kunskapsförmedlingen måste systematiseras. Enfalden måste få bli mångfald. Satsa på dig själv! Var och en sin egen skola! Eliter är inte fel! Låt de begåvade få luft under vingarna!
Jan Björklund var den politiker som till slut slog mynt av alla dessa försummelser. Med enkla oneliners, tycktes allt kunna förklaras. Han koncentrerade sig på ordningsfrågor och förenklade skolans kunskapsförmedling till en fråga om prov och kontroll. Han undvek däremot den nya ofriheten i skolpengens, valfrihetens, kommunaliserings och friskolereformernas spår.
Men det är värre ändå, inte heller Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet har några allvarliga invändningar mot det som skett. Alla har medverkat till den organisatoriska upplösningen i frihetens namn och lydigt antagit Björklunds förenklande skolspråk. Ingen säger stopp till det förment fria skolvalet, skolpengen eller skattefinansierade friskolor. Resultatet är en förskräckande multiparallell bottenskola med extremt stora standardvariationer där frihet blivit liktydigt med segregering. Sveket är fullbordat. Grundskolan är stendöd.
Texten publicerad i FiB/Kulturfront nr 2-2009
Jag diskuterade skolan i dag med några kvinnliga kolleger med barn på högstadiet och i gymnasiet. Det är kloka kvinnor och de var förbaskade över kunskapsföraktet och att det är så svårt att som förälder tränga genom ordridåerna. Den ena hade varit på ett föredrag och fått känna sig dum och reaktionär när hon ifrågasatte. En tredje kvinna har sitt barn på en friskola och när hon gav exempel därifrån tittade de andra lite avundsjukt på henne. Man skulle kunna gråta över utvecklingen men jag ska i stället skicka en länk till din artikel, Knut.
Jo, Knut, som pensionerad skolmänniska har jag hållit med dig i det mesta. men förstår inte att det skulle varit Jan Björklunds fel.han kommer ju långt senare in i bilden och är närmast att betraktasom en struntfigur.
Den dåliga trenden går som du tidigare skrivit långt tillbaka och hänger ihop med att socialdemokratin tog över brgerlighetens (läs FP:s) kultur- och utbildningssyn. Har jag inte rätt?
Till Sixten A:
Jag är helt enig med dig. Det var därför jag skrev: ”Jan Björklund var den politiker som till slut slog mynt av alla dessa försummelser…” Du har helt rätt.
Betygen i friskolorna skiljer sig inte mycket från betygen i de kommunala skolorna läser jag på sid 33 i FiB/K 2/09. Och det var ungefär samma siffror i LO-tdningen för några veckor sedan, så man får väl anta att det stämmer.
Och min fråga till dig, Knut, blir alltså: Vad drar du för slutsatser av denna statistik?
Till Bo Persson:
Jag drar inga speciella slutsatser alls. Betygsinflationen pågår ständigt. Den drivs på av det så kallade fria skolvalet (gäller både fri- och kommunala skolor). Alla är beroende av att visa goda resultat – för att locka till sig elever. Enligt min åsikt är alltså ”det fria skovalet” ett stort problem, som ingen talar om. Precis som det nu så populära fria vårdvalet som gynnar friska och rika på bekostnad av sjuka och fattiga.
Går det då inte att fastställa de faktiska prestationerna? Centrala prov och liknande?
Jag skulle gärna vilja ha min speciella hypotes prövad. Alltså att frågan om en kunskapskultur i skolan är en helt annan fråga än den om segregationen.
Det går att fastställa (bedöma) prestationerna. Centralprov och liknande kan utvecklas. Men man är mycket enkelspårig om man tror på någon slags objektivitet i sammanhanget. Det kan aldrig bli bättre än rimliga bedömningar. Visst kan det ses som två skilda frågor. Men jag tror faktiskt inte att det är det ur ett samhällsperspektiv. Segregationen gör samhället dummare.
Men om alternativen idag är ett ”dumt” samhälle och ett inte riktigt så ”dumt”?
… så väljer jag förstås det mindre dumma, d v s ett utan segregation (gemensam skola utan fritt skolval).
Ja, det jag tänkte på var ju de två varianterna av det du kallar den ”dumma” skolan. Det vill säga den segregerade. Den flummiga varianten. Och den icke flummiga.
Och om det nu är två krig det här handlar om – ett mot segregeringen och ett mot flummet – så är det ju ändå så att vi i det senare idag har vinden i ryggen. Medan vi i det förra idag knappast har några bundsförvanter alls. Så vilket skall vi försöka vinna först?
BoP
PS Hälsa din vän Omar att Ronny E har en ”insider”-sketch kring 9/11 i sin senaste revy. Jag har inte sett den i något tidigare sammanhang. Men han har hållit på och ”tjatat” om 9/11 i flera år nu. Så att något var på gång var klart. Det är så han brukar göra. Greppet är fyndigt tycker jag.
Han kör ett 60-tal föreställningar av hela revyn runt om i landet i vår. Det är i Riksteaterns regi. Något nedslag i Uppsala eller dess omedelbara närhet blir det dock inte.DS
Till Bo Persson:
Jag tycker inte det är särksilt konstruktivt att dela upp det i två krig. Det gäller att se till det viktigaste (huvudmotsättningen kanske). Det viktigaste är att man segregerar skolan och förstör sammanhållningen. Det var ju den som gjorde det möjligt att motivera hög kvalité – för alla! Realskolan var på sin tid en förträfflig skola för vissa. Men den var stängd för flertalet. Att värna om privilegieskolans goda pedagogik intresserar mig knappast. Det intresserar bara fackpedagoger, som Arne Helldén föraktfullt och helt rättvist kallde dem. De saknar utblick.
Bortsett från att jag inte talat om pedagogik, så har jag alltid uppfattat det som så, att när Arne Helldén föraktfullt pratade om ”fackpedagogerna”, så var det flummets ideologer han talade om.
Alltså de i vars namn det politiskla etablissemanget på 70-talet gick till angrepp mot den kunskapskultur som den tidiga grundskolan tagit med sig från den tidigare parallellskolan(folkskolan/realskolan)
Glöm inte att det trots allt var inom ramen för detta gamla parallellskolesystem som de stora folkrörelserna växte fram och kungamakten fick ge vika för folkstyret.
Till BP:
Jo men det var trots detta skolsystem, inte tack vare det. Vad anser du om grundskolans upplösning? Spelar den någon roll? Är det kanske ganska likgiltigt vilka finansieringsformer och etableringsformer den verkar i? Alltå vem tjänar på den nuvarande utvecklingen? Kanske det för för långt att föra denna diskussion här. Men jag tror att den är viktig. Jag tror alltför många liksom du lutar at att upplösningen inte spelar så stor roll.
Påståenden av typ ”tack vare…”och ”trots…” går inte att testa empiriskt. Historien känner inte några sådana fyrkantiga orsakssammanhang.
Det uttryck jag använde var ”inom ramen för” vilket är rent deskriptivt. Och du håller tydligen med mig om att min beskrivning i sammanhanget är korrekt.
Sedan är jag alltså intresserad av vilken politiska strategi vi skall välja. Och jag har föreslagit att vi först kraftsamlar mot flummet och när vi vunnit det kriget så kraftsamlar vi mot segregeringen. Och jag har motiverat varför vi ska lägga upp det så.
Vilken är din strategi och hur motiversr du den?
Jag har redan svarat dig på dina frågor tycker jag. Inte först flummet och sedan segregationen. Först segregationen, det är överordnat. I verkligheten hänger de ihop, men man kan lägga krutet där det verkar mest. Men du har inte svarat på mina frågor i förra inlägget. Det glömde du.
Var de inte retoriska? Det är de slutsatser du drar av att jag föreslår den strategi jag föreslår.
Sedan tycker jag du gör det lite för lätt för dig. I min front skall vi ha en paroll åt gången. I din front blir det inte klart om vi skall ha en paroll. Eller en och en halv. Eller två.
BoP
Jag har läst den intressanta diskussionen och vill inte längre tillägga något. För min egen del har jag börjat utesluta skolan, eftersom den uteslutit mig. Jag läser inte längre några pedagogiska diskussioner, men kan känna det positiva i skolan, när jag hälsar på i mina barns klasser.
Men i mycket känns hela skolan motbjudande, eftersom jag är arbetslös och märker, att inte ens lärarfacken vi stötta de massor, som nu blir arbetslösa. Jag vill nästan återgå till ”ruta ett”, som man brukar säga, när jag på första fackinformationen jag var på uttalade mig om att det var bra, när lärare blev arbetslösa för då får man se det samhälle, som så många andra lever i.