Vad hände egentligen häromdagen när Lars Vilks skulle hålla föreläsning om konst och yttrandefrihet på Uppsala universitet? Det har gått en tid och man börjar kunna urskilja ett mönster. Det finns två videofilmer på UNT:s hemsida. Den ena är en redigerad kort med kommentarer som koncentrerar sig på själva tumultet. Den andra är hela skeendet i salen som varade ungefär 25 minuter utan kommentarer, som ger en nyanserad bild av vad som verkligen hände .
Halva salen var fylld med från början upprörda muslimer, som tidigare känt sig kränkta av både rondellhundar och annat från Lars Vilks produktion. När Vilks efter tio minuter visade en videosnutt av en holländsk konstnär, föreställande nakna bögar med profetmasker, rann det över för några. Skrik för att störa, någon försökte rent fysiskt hindra Vilks fortsatta framförande. Man kan säga att de kränkte hans yttrandefrihet. Den saken är glasklar. Visserligen var upprördheten stor, men våldsinslagen var mycket begränsade. I huvudsak gjorde polisen sitt nödvändiga arbete med lugn och behärskning. Men medierna skildrade det som ett ”hundslagsmål”.
Frågan om vem som är boven i detta drama återstår alltså.
Yttrandefriheten gäller alla medborgare – även Lars Vilks alltså. Men alla är även skyldiga att visa respekt för och inte skada andra medborgare. Grundlagen sätter vissa gränser för yttrandefriheten, hets mot folkgrupp till exempel. Möjligen kan de maskerade bögarna prövas i efterhand mot den lagen. Jag utgår för enkelhetens skull från att det Vilks framförde var lagligt.
Var hans budskap rätt och angeläget och därmed politiskt/moraliskt försvarbart? Den frågan är ur ett medborgarperspektiv helt nödvändig. Bloggaren Ehsan utvecklar det här på ett intressant sätt.
Vilks motiverar sin provokativa konst med att han vill testa yttrandefrihetens gränser. Något politiskt/moraliskt ansvar känns han inte vid officiellt. Men ibland läcker han. Peter Kadhammar käkade lunch med honom på serveringen Skafferiet i radiohuset efter Jihad Jane-historien och skrev om detta i Aftonbladet i mars. Då blottade han sin dolda agenda, sitt moraliskt/politiska syfte:
”Misstaget är att man proklamerat det mångkulturella samhället. Kan man integrera muslimer på ett bra sätt? Man har ingen idé om hur man ska integrera dem. Det kan uppfattas som om det är för många muslimer eftersom man inte vet hur man ska ta hand om dem. … Man säger att allt är tillåtet i konsten. Men det är vänsterperspektivet som är dominerande. Du kan inte angripa islam och indirekt muslimer eftersom de, i likhet med vänstern, är emot USA. Du får inte ge dig på Palestina och muslimer. Du ska vara kritisk mot USA. Du ska vara öppen mot queer och olika minoriteter. Man har den agendan och följer den slaviskt. Konstvärlden är inte så öppen som den låtsas. De människor som försvarar muslimer som svag grupp kan du räkna med tillhör Socialdemokraterna och vänsterut.”
När yttrandefriheten börjar uppfattas som ett problem i breda folklager ökar risken för att populistiska politiker ska hitta på kreativa vägar till inskränkningar. Vilks värnar inte yttrandefriheten, han komprometterar den och visar på dess skörhet. Han spelar på fördomar om gruppen muslimer. Han stryker popolismen medhårs. Hans agerande kommer att leda till fler tycker yttrandefriheten är det stora problemet.
En annan tänkvärd röst är Bittes blogg. Hon fördjupar perspektivet på Vilks dubbelmoral.
Sorgebarnet Mohamed Omar var visst också där. Jag såg honom inte på videon, men han relaterar vad som hände och ger sin syn på saken på sin blogg. Där undslipper han sig följande typiska Omarfraser:
”En ung muslim överväldigades av sorg och ’helig vrede’ och försökte handgripligen stoppa visningen. Han gjorde bara det som polisen borde ha gjort. Det som polisen faktiskt hade gjort för femtio år sedan. När Sverige fortfarande var en tämligen civiliserad nation.”
Skitsnacket om att Sverige förr var en ”tämligen civiliserad nation” visar att Omar är dåligt bevandrad i sin svenska historia. Det är inte brottsligt, men knappast förlåtligt. Han är ju läskunnig. Det viktigaste här är emellertid vad han önskar sig av staten. I samband med den så kallade Al Quds-demontrationen på Sergels torg i september 2009 var Omar lika bestämd på att polisen skulle ha ingripit mot dem som kränkte hans och Lasse Wilhelmsons yttrandefrihet med talkörer, apelsinkastning med mera. Då var yttrandefriheten i princip absolut. Nu har den blivit synnerligen relativ. Nu kallar han på statliga ingripanden mot det han finner osmakligt.
I det här möts de – yttrandefrihetens dödgrävare av alla slag, lagvrängare på justitiedepartementet, islamisterna och de ”riktiga” kommunisterna – förbud och inskränkningar är det enda tänkbara.
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Al Quds-demonstrationen, konst, Lars Vilks, Mohamed Omar, muslimer, Peter Kadhammar, Uppsala universitet
Så din ide är att vi ska ha yttrandefrihet men inte kunna utnyttja den? Då har vi ju i praktiken inte yttrandefrihet. Det enda sättet att säkerställa den är att faktiskt utnyttja den. Testar man inte regelbundet ett rep kan det vara helt murket när man väl vill använda det.
Jag förstår inte varför du å ena sidan försöker ge sken av att du bryr dig om yttrandefrihet när hela ditt inlägg är genomsyrat av förakt mot den.
Vilka vi, menar du har i praktiken inte yttrandefrihet?
Tänk efter vem som tjänar på yttrandefriheten? Jo, de som inte har resurser och makt att genomdriva sin vilja mot andras intressen. Fri offentlig debatt har hjälpt de mindre mäktiga att flytta fram sina positioner de senaste seklerna.
Att nyttja yttrandefriheten för att kränka och häda i största allmänhet tjänar överheten och makten, ger dem argument för inskränkningar.
Felet med ditt resonemang är att du inte utgår från att Yttrandefriheten är en absolut rättighet. Sedan laborerar du glidande med att muslimer på något sätt skulle vara en ”folkgrupp” vilket torde vara uppenbart att de inte är. Sist men inte minst. Att Lars Vilks skulle ha en ”dold agenda” är ju befängt, han är konservativ och han uttrycker också detta, inte för att jag läst Kadhammars text men att framställa det som något ”skvallrigt” där han låter tungan löpa när ingen antecknade är rent löjeväckande. Jag har följt Vilks i många år och han har sagt det han säger under en följd år. I DN av den 20 mars finns också en bra redogörelse av hans konstprojekt och hans konstsyn (vilket kan diskuteras när han talat till punkt). Vilks skall kunna prata till punkt och inte bli avbruten av en pöbelhop.
Rakel Chukri har också en intressant artikel i Sydsvenskan den 18 maj där hon visar på att den film som sägs vara en pornografisk film, istället är en video av en exiliransk konstnär Sooreh Hera och där kritiseras inte bara islams syn på homosexualitet utan också påven och George Bush.
Alltså yttrandefriheten är absolut – konstkritik relativ Vilks skall få tala till punkt – börjar vi ursäkta oss med att vi inte gillar det någon talar om är yttrandefriheten blott ett minne …
Yttrandefriheten är inte absolut! Den har alltid varit mer eller mindre kringskuren. I bästa fall mindre kringskuren. Muslimer är lika lite folkgrupp som judar. De är en religiös grupp, som i den egenskapen kan kränkas. Det är befängt att se kritik av Vilks agerande som ett hot mot yttrandefriheten. Hur lämpligt var det att häda judiska symboler på 30-talet? Du gör det lätt för dig.
Denna diskussion är hopplös. Den bygger på att det är okej att kränka muslimer med yttrandefriheten som fikonlöv. Hela diskussionen är politisk och den drivs med den grundlagsskyddade yttrandefriheten som sköld. Vi har alla, inklusive Vilks, rätt att yttra oss i ord, skrift och konst. Därefter måste en diskussion av yttrandena ske. Lagen säger att ingen får skada någon för sina yttrandens skull. Klart som korvspad.
I den akademiska världen är opposition ett hedersbegrepp. Ingen har skyldighet att upplåta en scen för Vilks där han ensam får fritt spelrum att framföra sina provokationer. Inte ens ett universitet. Uppsala universitets upplägg saknade en opponent. När akademin blir en tummelplats för ensidig plakatteater har den deserterat från sitt uppdrag.
Hej Peter!
Tycker du att det hade varit okej om UU istället hade bjudit in Ernst Zündel, som har spenderat sju år i fängelse för att han inte tror på Förintelsen, att tala? Och tror du att Zündel skulle få tala ostört om han väl blev inbjuden? Jan Bernhoff förlorade jobbet efter att ha deltagit i Förintelsekonferensen i Iran. Det var inte många röster som försvarade honom då det begav sig …
Slutligen: Hur skulle du reagera om Vilks i stället hade visat Förintelsepornografi?
Jaha! Peter Larsson inbillar sig att yttrandefriheten skulle vara en absolut rättighet. Då skulle den ju inte ens behöva försvaras! Ett intellektuellt självmål och ett exempel på ofrivillig komik!
Men, skämt åsido! Den är en intressant och viktig medborgerlig rättighet. Alldeles för viktig att lämna till pladdrare av Peter Larssons typ. Jag har själv kortfattat summerat min åsikt i frågan på Ehsans blogg (länk i Knuts inledning ovan, femte stycket), som rekommenderas till studium och då särskilt hans berättelser om sina möten med Lars Vilks.
Knut och jag är båda medlemmar och aktiva i en förening, som just har ett försvar av yttrandefriheten som en av grundparollerna. Tyvärr har FiB/K nu själva bundit sig till händer och fötter och kan inte på något vettigt sätt gå in i diskussionen. Detta efter att föreningens högsta beslutande organ godkänt vår ”ständige” ordförande Lundgrens desavouering av denna paroll i sin kommentar i SvD till AlQuds-dagens manifestation till stöd för det palestinska folket på Sergels Torg i höstas! Då var det inte tal om att försvara någon yttrandefrihet för en annan föreningsmedlem, som hade blivit brutalt nedslagen och fått sina plakat sönderrivna, utan han fick väl snarast skylla sig själv! I konsekvens därmed tycker säkert den dompterade föreningsstyrelsen att även Vilks får skylla sig själv!
Men jag försvarar inte Vilks yttrandefrihet för Vilks skull!!! Utan just för att det som är viktigt är den efterföljande demokratiska dialogen, där inte bara yttrandefrihetens fiender kan avslöjas utan också de som drivs av islamofobiska och andra mer dunkla motiv!
Så trots allt har nog Peter Larsson, trots att han uppenbarligen inte vet exakt vad som hände under Vilks Uppsala-föreläsning, likt en blind höna ändå lyckats hitta det rätta kornet; kärnfrågan om yttrandefriheten!
Att FiB/K skulle ha bundit sig till händer och fötter håller jag inte med om. Då skulle jag vara lika låst efter vad jag skrev i det sammanhanget. FiB/K liksom jag kan med bevarad trovärdighet (anser jag) kritisera både Wilhelmson/Omar på Al-Qudsdemonstrationen liksom Vilks agerande i olika sammanhang utan att deras yttrandefrihet kränks. Jag blandar mig i just ”den efterföljande demokratiska dialogen”.
Att FiB/K tiger när yttrandefriheten angrips, såväl på AlQuds-dagen den 20 september i Stockholm som på Vilks föreläsning i Uppsala den 11 maj, är ett faktum. Att föreningens ordförande i stället angrep den vanlige föreningsmedlemmen Lasse Wilhelmsson, för att han försökt utnyttja sin grundlagsskyddade rättighet, är också bevisat i svart på vitt. Väntar nu med spänning på att den nya, av stämmomajoriteten beslutade linjen, ska manifesteras i ett generalangrepp på provokatören Vilks! Eller måhända kastar man sig i muslimhetsarnas säkra men kvävande famn? Allt är möjligt i en förening där man låter grundvalarna raseras!
Du är all heder värd, Knut, för att du tar upp och problematiserar att det ”försvar” för yttrandefriheten, som nu formeras i flera borgerliga media, har udden riktad mot det man kallar för ”muslimer”. Men vi måste erkänna att detta inte kan avslöjas annat än i öppen diskussion och att det är JUST DÄRFÖR vi måste försvara yttrandefriheten.
Det var ju inte ”attacken mot Vilks” som ströp yttrandefriheten under hans föreläsning. Den hade gått att reparera. I stället var det beslutet att stoppa evenemanget och utrymma lokalen som gjorde det omöjligt att föra ”den demokratiska diskussionen”. Ansvaret för att det gick som det gick får väl delas mellan Vilks själv (med sin provokationsglädje) och de som deltog i förväntansfull vilja att bli provocerade och sedan få utlopp för sina uppdämda aggressioner mot det utanförskapande samhället!
Jag svarar inte för FiB/K. Det gör de förtroendevalda bäst. Men som FiB-medlem beklagar jag att det är så tyst från dessa omkring dessa för yttrande- och tryckfriheten så viktiga händelser.
Nej, om FiB/K inte har något fundamentalt annorlunda att säga, än den livstidsdömde (förlåt, ska vara ”livstidsvalde”) ordförandens cynismer, är det nog lika bra att man håller käften.
Som enskilda fibbare får vi själva i stället efter bästa förmåga försvara föreningens paroller! Styrelsen har ju nu själva stängt ner alla kanaler till föreningsomfattande meningsutbyte och förefaller inte intresserade av att ens uppdatera möjligheten till intern ledningskommunikation.
Med en tidning som satsar krafterna på att bevaka ”prinsessbröllopet” i sitt (sista?) sommarnummer är väl frågan om det är värt att försvara?
Tidningen FiB/K har på senare tid, enligt min mening, bara blivit bättre och bättre. Piggare, snyggare, mer läsvärd, en av de få svenska tidningar som fortfarande kan bita ifrån och skriva om sådana saker som mainstreammedia förtiger. Varför du då, käre Dennis som själv är fibbare, i detta läge bedriver ditt krypskytte mot tidningen begriper jag inte. Önskar du tidningens död? Dina ord om att det kommande sommarnumret skulle kunna vara tidningens sista någonsin, skulle faktiskt kunna tolkas på det viset. Och varför utgå från att detta nummer kommer att vara en hyllning till monarkin? Jag föreställer mig snarare motsatsen.
Jag förstår heller inte varför du kallar föreningens ordförande Kenneth Lundgren för livstidsvald. Att du är oenig med honom i vissa frågor är en sak. Men för den skull behöver du väl inte kasta kränkande personliga tillmälen omkring dig?
FiB/K har aldrig haft några livstidsvalda ordföranden. Snarare har det väl ibland varit svårt att få tag på hugade kandidater till denna förtroendepost.
Fib.se går just nu på sparlåga, eftersom sidan håller på att göras om. Men den lär snart skall vara i gång igen. Att beskriva denna omgörning som att styrelsen ”stängt ner alla kanaler till föreningsomfattande meningsutbyte” tycker jag alltså är orättvist.
Tack för din kommentar, Margareta. Genom sina snart fyrtio (40!) år, dvs. ett längre liv än ”gamla” Folket i Bild (!), har FiB/K haft såväl upp- som nedgångsperioder. Det gäller både för tidningen och föreningen! Just nu är tidningen riktigt pigg, det håller jag helt med dig om. Tyvärr är föreningen nere i en förfallsperiod. Det visas bl a av att det är ”svårt att få tag på hugade kandidater” till föreningens ledning.
Så svårt att det första valberedningen gör, när väldokumenterad kritik riktas mot ordförandens agerande under hösten, är att snabbt samla sig till ett stöduttalande för Lundgren som person, eftersom man inte finner (har man öht sökt?) att någon annan kan ta över. Kritiken avfärdas inte ens utan den ignoreras helt!
Något ”krypskytte mot tidningen” bedriver jag inte. Min kritik mot vår ordförande är öppen och tydlig och innehåller inte några ”kränkande personliga tillmälen”. Men styrelsen försöker tiga ihjäl en nödvändig diskussion om våra paroller och vår politik.
Den i fem år aviserade ”nya” hemsidan på fib.se ska nu äntligen komma igång med kommentarsfunktioner och intern debattlista. På stämman sas att det skulle ske ”till midsommar”. Försiktigtvis sas det inte vilket år! Däremot lades den av FiB/K administrerade debattlistan ”fibforum” ned i höstas, utan föregående diskussion. Kritiken mot Lundgrens ”personliga” tolkningar av vår yttrandefrihetsparoll och styrelsens mer än tioåriga brott mot föreningsstadgan besvarades inte i stämmomaterialet.
Men den här diskussionen kanske vi ska ta upp på ett annat sätt än som en pendang till Lars Vilks framträdande på Uppsala Universitet?