Han heter Markus Andersson och är konstnär, har Bruno Liljefors, Anders Zorn och Carl Larsson som formmässiga förebilder. Han är född 1968 och har en omfattande produktion och egen konsthall, Theoderik Hall, nära Harbo, 4 mil norr om Uppsala. Där visar han sin konst under sommarhalvåret. Han har förstås också ett bildgalleri på sin hemsidan. Ordentliga konststudier och att ha varit elev hos Odd Nerdrum i Norge ingår också i meritlistan. Han är alltså väl förtrogen med konsthistorien, påläst och kan svara för sig. Han vet vad han gör.
Att han är en skicklig målare och hantverkare är lätt att konstatera. Hans teknik följer förebilderna. Allt han gör är tydligt föreställande och ibland bedövande vackert. Ofta är det dunkelt och mystiskt. Inspiration från tyske romantiker som till exempel Caspar David Friedrich, som hyllades av nazismen, är påtaglig. Det är konst som oroar. Idag verkar hans konst minst lika oroande för etablissemanget som Peter Dahls Sibyllamålning på sin tid. Den rör vid något strängt förbjudet. När han tas in i något officiellt konstsammanhang kommer det att bli skandal.
Det förbjudna är framför allt beröringen med nazismens estetik, som var en blandning av mycket. Det förbjudna innefattar också de dilemman han behandlar. Det är naturmystik, fornnordiskt, vikingasymbolik, machomän, kvinnor som kön och en serie han kallar syndabockar, som är klart dagspolitisk. Men det är också känsliga porträtt som Kaj med barnbarn och Annika med schersminer.
Klart är att Markus Anderssons konst gestaltar ting som vårt kulturetablissemang inte förmår ens närma sig? All god konst är visserligen inte önskvärd. Men bör inte Markus Anderssons konst ändå lyftas fram som ett tecken i tiden och för att vi bättre ska få syn på vårt samhälles förmörkade skrymslen?
En lång intervju med Markus Andersson finns att läsa på islamisten Mohamed Omars blogg. Om Andersson stigmatiseras som en bildkonstens syndabock, hamnar han nog i Omars och Nationaldemokraternas kulturstall?
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Anders Zorn, Bruno Liljefors, Carl Larsson, Markus Andersson, Mohamed Omar, mystik, Caspar David Friedrich, Odd Nerdrum, realism, syndabock, Theoderik Hall
Jo, Markus Andersson är skicklig. Det är roligt att det finns konstnärer som fortfarande arbetar med traditionellt hantverk.
Olof, Det finns otroligt många som gör det bland unga konstnärer utan att de inbillar sig vara ”regimkritiker” för det. Kolla bara på de sista årens elevutsällningar.
Bra och hedervärt, att Du lyfter fram konstnären Markus Andersson konst. Det är han verkligen värd.
Precis som Du har några favoriter, har också jag det. Bl.a. det vidunderliga porträttet på den gamla polismannen, fast där civil. Det är ett helt livs prövningar, som syns i det gamla ansiktet. En annan favorit är ”cellospelerskan” eller Requiem, som den också kallas.
Din redogörelse för alla hinder mellan Markus Anderssons konst och det så kallade etablissemanget var klargörande. Det är dock inget, som jag kan identifiera mig med. Bara ett exempel: Caspar David Friedrich levde från 1774 till 1840. Han var romantiker och skulle möjligen kunna vända sig i graven om han visste att man binder ihop honom med nazismens estetik. Det borde vara riskfritt att gilla hans konst fortfarande utan att bli ifrågasatt.
Nog om detta. Som sagt, hederligt och rakryggat av Dig att med respekt närma Dig Anderssons konst.
Jag tycker man kan se romantik i Anderssons bilder, liksom i Friedrichs, även om tiden dem emellan är lång. Problemet för Friedrich var att han långt efter sin död lyftes fram av nazisterna. Det tog död på hans konst under mycket lång tid. Dock ställdes han ut i Stockholm i höstas om jag inte missminner mig.
Hans konst ororar också, liksom Anderssons. Kanske lockar det mystiker, fascister, nazister, nationalister och allsköns antidemokrater. De vädjar ju helst till känslan och vänder helst det rationella ryggen.
Men intressant är det!
Tack för en insiktsfull betraktelse av Anderssons tavlor.
Du går verkligen direkt på kärnan av de problem det etablerade konstetablissemanget har när de försöker hantera Anderssons konst; någonting oroar.
Många av hans verk har sitt fokus bortom det som enbart är samtida, och tar steget ut i det tidlösa i både naturen och människan. Då har av nödvändighet även döden och de mörka sidorna av att vara människa sin plats i det kosmiska. Av de reaktioner på hans konst som jag sett i media får jag uppfattningen att det ofta handlar om en, förmodligen undermedveten, misstolkning av den känsla som uppkommer då vår egen rädsla inför det okända berörs. Man föredrar att tolka detta som något utanför sig själv, en fara som finns i tavlan eller till och med personen Andersson! Att ge sig på att dra paralleller till t.ex. nazism blir då naturligt, det är det ondaste vi känner till!
Just nazismen lade beslag på en hel del tidigare skapad konst och gjorde den därigenom stigmatiserad, något som jag tycker att vi vid det här laget borde kunna släppa och lägga bakom oss. De verk som skapades under direkt inflytande av nazismen präglas dock av helt andra uttryck än de som fanns hos de tidigare konstnärer de hyllade. Den liknade mycket konsten från det totalitära Sovjet; kärlekslösa, uppstyltade och propagandistiska verk oftast utan något egentligt hantverk inblandat. Inget av detta stämmer det minsta in på Anderssons tavlor. Jag skulle nog vilja modifiera din egen kommentar en aning och säga att Markus Anderssons konst borde lyftas fram för att ge oss alla en chans att få syn på vår egen själs förmörkade skrymslen. Och på köpet se dess bländande skönhet!
Har träffat honom vid ett tillfälle han visade runt och berättade om sina målningar. En jättetrevlig kille och begåvad. Tycker att han lyckats bra med att väcka intresse och nyfikenhet kring sina motiv. Bra konst handlar om att beröra betraktaren och förmedla något. Sedan är det en sak var han tycker och står för.