I boken Att riva plåstret – tankar om en ny (s)kolpolitik [NOORD-PR & KOMMUNIKATION] får vi veta att Socialdemokraterna inte har mycket nytt att komma med annat än anpassning till Jan Björklunds (regeringsalliansens) skolpolitik.
Anna Amnéus intervjuar på de 94 sidorna elva socialdemokrater om skolan. Stig-Björn Ljunggren visar upp sin briljanta förmåga att förenkla: Valfriheten är ofrånkomlig, S har förlorat initiativet för att Björklund är för bra, skolan är en sorts befriande slaveri och lärarna är den enda yrkesgrupp som kan gå i snö utan att lämna fotavtryck efter sig. Och, allt är så komplext så man måste låta de i periferin få initiativet. Det sista är en flirt med denna boks skapare Robert Noord, det socialdemokratiske kommunalrådet i Haninge som lämnade sitt partis politik och gjorde upp med Moderaterna. Hans käpphäst är tidig kunskapskontroll. Med det löste sig problemen i Haninge. Till det här ansluter sig Lotta Grönblad (skolpolitiker i Strängnäs). SSU-arna Mattias Vespä och Jytte Guteland är fortfarande emot betyg, men vill inte säga det rent ut för risken att beskyllas för flum. Marie Granlund (S-talesman i skolfrågor) balanserar i sin roll mellan försvar av den misslyckade politiken och att låta som man har förnyat sig, vilket förstås blir intetsägande. Hennes vänliga leende på sidan 41 är det enda som återstår. Hon flankeras av Louise Fernstedt (SKL), Kristina Scharp (SN) och Mikael Damberg (riksdagens utbildningsutskott) som förstärker intrycket av att S-toppens politik är substanslös.
Tre röster skiljer sig. Carin Jämtin (oppositionsborgarråd i Stockholm) är den enda som tydligt poängterar de sociala relationerna i klassrummen som avgörande. Självklart tycker nog många, men att de flesta ”reformer” fått som följd att dessa relationer försvårats, märkte inte beslutsfattarna, utom Carin Jämtin alltså. Irene Wennemo (LO) menar att betyg inte alls behöver ha negativ effekt på social snedrekrytering. Att Gymnasieskolan hycklar med sina mediaprogram och estetiska program, program utan arbetsmarknad, menar hon också; ”Det ska inte vara fritidsintressen på dagtid”. Klart och trovärdigt språk. Johan Kant (SO-lärare på Jordbromalmsskolan i Haninge) anser att allt hänger på lärarna, att rektorer i allmänhet är skräp och så tror han att alla barn kan lyckas. En nödvändig röst.
Vad som saknas i denna bok är en socialdemokrat som vågar uttala att de stora 90-talsreformerna – själva systemskiftet – var fel. Då satt Göran Persson (S), Beatice Ask (M) och Ylva Johansson (S) som skolministrar. Alla var alltså överens. Det gällde decentraliseringen, det fria skolvalet, kommunaliseringen, målstyrningen, friskolorna etc. Här finns öppningen till en ny socialdemokratisk skolpolitik. Då först blir självkritiken trövärdig, vilket skulle kunna ge (S)kolpolitiken lite substans.
Andra bloggar om: Beatrice Ask, Carin Jämtin, Göran Persson, Irene Wennemo, Johan Kant, Jytte Guteland, Krisatina Scharp, Lotta Grönblad, Louise Fernstedt, Marie Granlund. Mattias Vespä, Mikael Damberg, Robert Noord, Socialdemokraterna, stig-björn ljunggren, Ylva Johansson
Publicerad i FiB/K 2009-04
När flumskolan tog över och kunskaperna förvisades till andra fiolen, framför skolans ”fostrande roll”, då var det naturligt att föräldrarna (och de elever som vill lära sig något) själv började ta initiativet för att skapa bättre skolor. Politikerna förvägrade, bland annat med stöd av lärarprofessionen, deras inflytande. Resultatet blev friskolor och ett pedagogiskt låta tusen blommor blomma.
En av mina enkla poänger är att det är föräldrar och elever som äger rätten över utbildningen, inte politiker, makthavare och proffs. Det måste finnas en exitmöjlighet. Människor äger sig själva. Det är inte staten som äger dem. Skolan ska vara en möjlighet för folk, inte ett instrument för makten.
Det är enkelt, förvisso, men det är likväl en princip värd att kämpa för.
Flumskolan som växte som en hussvamp från mitten av 70-talet jämnade vägen för den stora upplösningen (fria skolvalet och friskolesystemet). Om det är vi helt överens. Utan kunskapserna i högsätet kan grundskolan inte hållas samman. Den var en av socialdemokratins stora insatser – att grundskolan verkligen blev generell. Utan den ökar klassklyftor och segregation, vilket svider verkligt ont i sossehjärtat. Du underskattar det samhälleliga värdet av själva sammanhållningen.
[…] riva plåstret som Robert Noord lanserade tillsammans med en ung kvinnlig journalist i våras. Jag recencerade den här den 18 juni. Carin Jämtin var en av få som uttryckte något vettigt i den boken. Det ska nu bli spännande […]