Solidariteten med eliterna breder ut sig ytterligare. I den nya skollagen, som Jan Björklund ska presentera i juni, ska de redan duktiga beredas ännu bredare trottoarer i sin framfart mot toppen. Expressen ropar Elitskolor – ja tack! Örnsköldsviks Allahanda menar att Förslaget är välkommet. Lärarnas riksförbund är positiva och alla regeringspartier står bakom. Skeptiska är Lärarförbundet, Socialdemokraterna och de som känner tidens typiska knutpiskor vina.
Nuvarande skollag tillåter inte att i grundskolan sortera ut de ”duktigaste” för att sätta dem i specialklasser, där de kan få sina elitambitioner förstärkta. Så har politiken varit under många år. Verkligheten, som inte alltid är enkel, gjorde det förr möjligt att på högstadiet inrätta grupper för så kallad allmän (elementär) och särskild (avancerad) matematik . Eleverna fick också välja ett tredje srpåk: tyska eller franska. Allt i den egna skolan och bara på dessa lektioner. Eleverna valde inriktning, de placerades inte. I systemet fanns inbyggt en ambition att alla skulle kunna bli bra, inte att en del var begåvningar och andra inte. Skillnaderna hanterades med viss varsamhet således. När den här möjligheten togs bort skapades andra problem.
Jan Björklund anser det här helt förlegat. Är det tillåtet med fotbollsklasser och musikklasser ska också matematik- och språkklasser tillåtas. Varför inte hemkunskapsklasser förresten? För dem som är riktigt duktiga på hushållsarbete och vill bli ännu bättre? Nå, det här bekräftar den våg av antisociala förändringar som fortsätter att välla fram ur unkna gömmor från förr.
Grundskolans stora kvalité låg i att alla granskapets barn lekte och arbetade tillsammans. För detta byggdes skolor och utvecklades metoder där kollektivet ansågs viktigt, där olika erfarenheter kunde mötas och lära av varnadra. Grundskolan skulle vara en gemensam start för alla svenska barn, där en högkvalitativ undervisning skulle skänka alla en gemensam referensram, fri från kyrkligt inflytande, men ändå rik på bildning och respekt för olikheter. Efter grundskolan (i puberteten) gjorde ungdomar sina olika vägval.
Det låter som en gammal journalfilm. Så marginaliserade har dessa sant radikala, inkluderande och integrerande tankegångar blivit. Om denna skollag blir verklighet sänker sig mörkret ännu något över landet.
Andra bloggar om: Jan Björklund, ny skollag, skolpolitik, systemskifte
Bra skrivet! Lägg ut den på fibsidan, tycker jag.
”Varför inte hemkunskapsklasser förresten?” frågar du, Knut. Svaret är ju att dom redan finns. Har för mig att jag såg någon ”värstingklass”, som under Carl-Jan Granqvists ledning skulle lära sig laga mat, för att sedan kunna ta jobb i restaurangköken.
Argumentet är väl annars bestickande. Är det tillåtet att utveckla sina färdigheter inom idrott och musik borde det väl vara det även om det så skulle gälla matematik. Inte minst med tanke på att matematiker-proffsen når sin ”peak” redan i tjugoårsåldern. Därefter avtar snabbt förmågan att tänka nytt, dvs ”outside the box”.
Om det däremot börjar talas om särskilda klasser för de som är särskilt begåvade att styra oss andra, dvs politikerproffs i vardande, tycker jag det finns anledning att reagera. Att någon vill utveckla sina färdigheter att räkna tycker jag snarare är värt uppmuntran!
Bra, att du orkar fortsätta med skoldebatten jag börjat dra mig ur, men jag tycker det ligger en del i det Dennis skriver om klasser för blivande politiker proffs. Däremot borde folkrörelsetanken och demokratin utvecklas i skolan. Läs boken ”Snart går vi utan er” utgiven på Leopard förlag.
[…] Knut Lindelöf: â€Solidariteten med eliterna breder ut sig ytterligare. I den nya skollagen, som Jan Björklund ska presentera i juni, ska de redan duktiga beredas ännu bredare trottoarer i sin framfart mot toppen… …Är det tillåtet med fotbollsklasser och musikklasser ska också matematik- och språkklasser tillåtas. Varför inte hemkunskapsklasser förresten? För dem som är riktigt duktiga på hushållsarbete och vill bli ännu bättre? Nå, det här bekräftar den våg av antisociala förändringar som fortsätter att välla fram ur unkna gömmor från förr.†[…]
DZ!
Förstår inte riktigt vad du menar. Har inte hört om Granqvists killar från högstadiet. Mina hemkunskapsklasser var ironi om att hålla flickor kvar vid spisen. Extrema mattebegåvningar bör kunna få sitt vid sidan av skolan. Det vore fullt möjligt. Det krävs däremot lärare som ser eleverna.
Bror!
Ska ta itu med ”Snart går vi utan er”. Bloggade Suonen efter FiB-stämman.
Jag är yngre än Knut, men minns den rörelse för Kunskap i skolan som fanns på 80-talet. Det var en demokratisk rörelse som, om jag minns rätt, hävdade att om skolan inriktar sig på kunskap framför fostran så gynnas alla elever, särskilt de elever som kommer från hem som saknar akademisk tradition.
Men för diskussionens skull skulle jag gärna vilja ta del av Knuts uppfattning om de skolor med specialinriktning för särskilt begåvade elever som redan finns. För att komma in på dessa (Adolf Fredrik till exempel) krävs att man klarar intagningsprovet.
Här handlar det om kultur, men vari ligger den egentliga skillnaden?
Bo!
Intressant beskrivning av rörelsen för Kunskap i skolan. Den överensstämmer med min. De flesta skoldebattörer ser denna rörelse som motsatsen. De specialbegåvade har aldrig varit problemet, varken för skolan eller sig själva. Kulturintegrationen har varit problemet – själva projektet, eller klassamarbete som jag idag skulle vilja kalla det. Att specialbegåvningar for illa i grundskolan efter 70-talet beror på att kvalitén sjönk. Då började medelklassen dra sig ur. Den gemensamma skolan kräver resurser och hög standard i alla avseenden. Nu är medelklassen inte längre intresserad att bekosta en skola för alla. Detta var mycket kortfattat. Det kommer mera …
Knut – Ida Lidegran disputerade för några dagar sedan på sin avhandling om hur elitens barn väljer sin utbildning. Antar att du tagit del av den:
https://www.sfs.se/sv/node/1158
Det är nog så att elitens barn nästan alltid har samlats på KTH, KI och Handelshögskolan och på juristutbildningarna osv…Ingen större skillnad där alltså.
Det är nog precis som du säger att de som har inte längre vill dela med sig till dem som inte har så mycket. Vårt samhällsbygge förmår ju inte längre att sätta folk i arbete. Vi skiljer oss inte i det avseende från övriga Europa. När det är fel på systemnivå riktas kritiken mot individerna. De är bortskämda och lata. Men än behöver ingen svälta. Men våra invandrartäta stadsdelar börjar nog alltmer likna Brasiliens favelas. Klart att medelklassen måste säkra sina barns karriärsmöjligheter i detta läge.
Bosse!
Jag håller helt med. Vi skiljer oss inte från övriga Europa. Utveckingen mot totalt medelklassvälde går kanske tilol och med fortare här än på andra håll. Ida Lidegran känner jag. Hon ledde seminarier och handledde bl a mig i uppsatsskrivning – som aldrig blev klar. Skarp tjej. Ska kolla in hennes avhandling. De är bra där hos Broday på ILU i Uppsala.
Det finns ett problem inbyggt i Jan Björklunds många förslag till förändring av skolan. Han tycks med sin militära bakgrund ha valt den militära utbildningen som modell utan att analysera vad som präglar denna. Sannolikt är den militära utbildningen landets mest effektiva. Detta sagt med all respekt för den. Den har emellertid inte till främsta syfte att hjälpa fram de mest begåvade och lämpade utan att se till att de som inte platsar kuggas ut. Tänk efter: först sållas de bort som inte duger alls, kronvraken. Och därefter, på varje nivå, gäller det att stöta bort dem som inte längre räcker till. Har man tur får man den bäste generalen kvar och dugliga befäl på varje underliggande nivå. Man får, i varje fall i teorin, en kompetent armé.
Men medborgarskolan kan inte begränsa sig till att vaska fram en armé, att vaska fram guldet men offra slasket. Samhället beöver medborgare som efter måttet av förmåga kan utföra sina arbetsuppgifter och nå längre som medborgare och människor än att få veta att de duger, eller inte duger, som soldater.
Jag stöder helt tanken på att grundskolan skall vara en sammanhållen utbildning för alla barn. Friskolor, elitsatsningar och dylikt borde i lag förbjudas. Det oavvisliga målet skall vara att alla elever skall klara minst Godkänt i alla ämnen. Elever som vill gå fortare fram eller som behöver stöd för att nå målen skall ges utrymme inom den vanliga skolans och klassens ram. Kritiken gäller dock även systemet med allmän och särskild kurs i matte och ett extra språk på högstadiet. Valen skall inte ske förrän vid slutet av grundskolan. Det finns en period när en sådan modell prövats. Det var på LGR62 tiden. Elevernas val av fortsatta studier på antingen någon av yrkeslinjerna eller teoretiska gymnasiestudier gjordes inte förrän i årskurs 9. Och som en följd av att ämneslärarna (läs realskoleadjunkterna) fick ansvar för arbetarbarnens utbildning sökte så många som 30% av dem till 9g. Utomordentligt, eller hur? Men detta sågs som ett problem, makthavarna oroade sig för rekryteringen av arbetare till industrin. (Arbetarklassens är ju så stor så stor.) Så i stället fick Sveriges barn LGR69, där valet mellan fortsatta studier och yrkesalternativ fördes ner till slutet av mellanstadiet. Valen förverkligades genom systemet med allmän och särskild kurs i matte samt ett ytterliggare språk. Och eftersom det skedde redan vid övergången till högstadiet (och inte som på LGR62 tiden efter högstadiet) så fick arbetarbarnen inte chansen att upptäcka vad studier är och adjunkterna kunde inte på samma sätt påverka deras framtida val. De negativa förväntningarna gjorde att klassresandet tog slut.
Grundskolan skall alltså vara sammanhållen men medge att elever med olika läggning och intressen får utrymme respektive tillräckliga kunskaper för att ha full valfrihet vid valet av gymnasiealternativ efter avslutas grundskola. Vad var och en väljer är vederbörandes sak men de skall ha chansen. Se där en alternativ progressiv innebörd av begreppet valfrihet.
Bengt!
Björklund är farlig men också slug. Han rider på åratal av försummelser från medborgarskolans vänner.
Lennart!
Mycket intressant tankegång. Lgr 62 var förmodligen Grundskolans höjdpunkt. Du har nog rätt i att redan 69-an med sitt språk- och matteval var det första avsteget. Jag blev inte lärare förrän under Lgr 69. Jag minns en pensionerad lärare Finn Lønskov som hörde av sig med långa ingående brev efter skoluppropet 1979. Hans tydlig mening var att efter Lgr 62 började utförsbacken. Han uttryckte stor sorg över detta.