Talade med en kvinna häromdan som liksom jag höll på med Mankells sista Wallanderbok Den orolige mannen. Hon tyckte den var hopplöst tråkig med allt gubbgnäll och alldeles för lång. Jag hade nästan läst ut då och hon hade ännu inte passerat mitten.
Det är en lång bok. Det ska medges. Men jag tycker om den. Gillar skildringen av en åldrande mans gradvisa förfall. Det där med minnesluckorna som återkommer håller en oro vid liv hos läsaren och får sin sorgligt trovärdiga förklaring. Och diabetesproblemen. Och rädslan för att bara bli gammal och tappa livslusten. Vi är många som uppnått åldern när urinstrålen tappat sin spänst och knäna börjat värka – trots att vi är medicinskt helt friska. Skildringen är kanske inte så munter, men mycket bra.
De goda sidorna av livet finns ju också med, även om Kurt Wallander inte själv verkar ta vara på tillfällena särskilt bra. Han är fortfarande en mästerlig kriminalare med erfarenheter och full intuition i behåll. Dottern Linda och dotterdottern Klara finns där och han drömmer om att få ha Klara hos sig och se henne växa upp i sitt hus på landet. Och förhållandet till Linda är mycket bra skildrat. Han älskar Linda och Klara och Linda känner sin pappa bättre än han känner sig själv. Det är genialt och så självklart.
Ovanpå denna goda människoskildring är faktiskt spiontemat och de politiska tankegångarna intressanta. Mankell har med denna bok effektivt tagit död på sin deckarhjälte Kurt Wallander. Han sörjer nog lite själv, men det är nog också en sorts befrielse.
Artiklar om boken: DN 2009-08-18, SvD 2009-09-18, Expressen 2009-08-18, Kulturbloggen
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Den orolige mannen, Henning Mankell, Kurt Wallander
Alla är så oroliga hela tiden. Försöker knyta ihop trådarna, men lyckas inte efter att ha lyssnat i ca 3h av 16 eller vad det är. Krister Henrikssons inläsning är suvve. Skön att somna till. Väntar på att få reda på vad Kambodja-rapporten ovanför dokumentskåpet egentligen handlar om.
Har ännu inte läst denna Mankell-bok. Han brukar producera en hyfsad bok ungefär varannan gång. Den senaste jag läste var Kinesen. Den tyckte jag var mycket tankeväckande. Och Mankells berättelse om Kinas intåg på världsarenan besannas nästan varje dag på nyheterna.
För att kunna vara orolig måste man väl vara rolig ibland? Eller hur …
Ja, oroande rolig, som en del ibland lyckas med.