Vi har tre stora politiska deckarförfattare i Sverige. Jan Guillou, Henning Mankell och Kjell Eriksson. De kommer alla ur det radikala 70-talet. Den enda jag inte träffat i det politiskt vardagsarbetet i FiB/K är Mankell. Men han var också med på ett hörn och var den jag först fastnade för som författare med skärgårdsskildringen Sagan om Isidor. Det finns förstås fler, men dessa tre kan jag jämföra.
Skillnaden mellan dem är stor. Grovt sett kan man säga att Jan Guillou skildrar världspolitik med hjälp av deckare, Henning Mankell är en samhällspolitisk skildrare med hjälp av deckare och Kjell Eriksson är en proletärförfattare och människoskildrare med deckaren som hävstång.
Jag tycker att Kjell Eriksson går tätt i Ivar-Lo Johanssons fotspår. Kriminalhistorierna är lite perifera. Polisen Ann Lindell är en mästerligt skildrad människa. Hon är minst lika intressant som modern yrkeskvinna, med ett växande barn, som hur hon är som polis. Tidvis är hon dessutom helt flyttad i bakgrunden.
Kjell Eriksson är nära jorden, odlingen, grävandet, arbetet, vardagen och klassklyftorna. Ibland känner jag att formen kriminalroman är lite ansträngd, men kompositionen är ändå riktigt bra ihopkommen. Man kan också tänka att det är så här livet ofta är. Kriminalitet och brott är ganska mycket i bakgrunden för de allra flesta.
Hans senaste och sista bok i serien om Ann Lindell heter Öppen grav. Man har följt hennes förhållande med Edvard från den stormande passionen i bok 1, över den olyckliga och onödiga brytningen till en mogen separation, som definitivt avslutas i bok 10 på ett trovärdigt sätt. Mänskliga relationer och kärlekar är av många olika slag. Var och en har sin tid som bygger under och förstärker erfarenheter och personlighet. Detta livets stora tema ligger i botten på Kjell Erikssons författarskap.
Klassklyftan mellan professorsfamiljen och deras tjänstefolk är ett annat grundtema i Öppen grav, men som även är närvarande genom hela serien. Systrarna från Gräsö som avlöser varandra som tjänsteandar i det von Ohlerska huset i Uppsalas fina villakvarter Kåbo och dessa kvinnors öden är en högst trovärdig historia som bakgrund till det mord som kommer i slutet av boken. Klassförhållandet mellan hushållerskan Agnes och professons familj är mästerligt gestaltat. Jag känner igen dessa kuvade och tillslutna begåvningar som ser och förstår allt, men som inte förmår göra språk av sina stora insikter.
Nu undrar jag vad som ska komma från Kjell Eriksson framöver efter att han lämnat Ann Lindell. Han är förstås svår att skilja från Edvard, den tystlåtne enslingen som under gynnsamma omständigheter är kapabel att visa stor passion, stora känslor och i Kjells fall skriva böcker. Jag tror knappast på en ny deckarserie, men säkert ett nytt epos ur den uppländska proletära myllan i någon mening.
Andra artiklar om Öppen grav: Lotta Olsson i DN, Nisse Scherman i DAST-magazine, Kristine Bergman i Smålandsposten
Andra bloggar om: Intressant, Kjell Eriksson, Öppen grav, Henning Mankell, Jan Guillou, deckarförfattare, proletärförfattare
Tja, deckare och deckarförfattare var det ja! Guillou är givetvis inte en deckarförfattare i någon rimlig mening, däremot författare av thrillers i internationell miljö, spionsagor eller vad man vill kalla dom. Som alla dylika handlar de givetvis om det kringliggande samhället. Läs Le Carré, som är mästaren på området! Dit har Guillou en bit, men inte någon lång bit, det ska vi alla vara säkra på!
Mankell och Eriksson ligger närmare varandra. Hos båda ligger fokus mera på relationen mellan människor än på de sociala relationerna i allmänhet. Och det hindrar ju inte att skildringen blir social och kritiserar vårt nuvarande samhälles ofullkomligheter. En av Mankells bästa gestaltningar av motsättningarna i dagens svenska samhälle är hans sista Wallander-bok, som kom nu i höstas.
Nu har jag inte läst Erikssons sista (enligt vad han hotat med själv, vi vet ju hur det gick för Mankell, som begravde Wallander för fem år sedan) bok om Uppsalapoliserna kring Ann Lindell. Men jag har höga förväntningar på denna, som inför de tidigare, och goda grunder för att förvänta mig både högklassig underhållning och intressanta samtidstankar!
DZ!
Alla tre skriver ”spänningslitteratur” med kriminella inslag i alla fall. Alla är mycket medvetna om att de på detta sätt höjer sina upplagor, vilket de sannerligen lyckats med. Det ska vi vara glada för.
Det finns fler, som jag räknar till de stora, som t.ex. Aino Trosell, som bland annat skriver kriminalromaner, eller hur hon brukar benämna det. Hon har dock ingen försäljning på pall.
Själv brukar jag inte läsa många deckare och liknande.
Min första bok av Henning Mankell var Bergsprängaren från 1973, som jag under annat namn recenserade för NSD.
Sedan har jag läst några till, men inte mycket av Wallanderserien.
Jan Guillou läste jag en del av före Hamiltonserien.
Likaså Kjell Eriksson, men där har jag även läst någon av hans kriminalromaner.
Samtliga har jag träffat i olika sammanhang. Mankell på tåget till Umeå, innan han debuterade och sedan även vid en teaterbienal i Luleå, Guillou vid IB-avslöjandena och Aino Trosell och Kjell Eriksson i Föreningen Arbetarskrivare. Kanske är detta på något sätt ”klassbundet”? I Föreningen Arbetarskrivare har jag lyssnat på dem som föreläsare. Det har tillfört något till mitt skrivande, kanske för att vi haft en likartad bakgrund.
Ur Wikipedia har jag tagit denna presentation av Bergsprängaren, som jag tyckte mycket om:
”I en notis i en lokaltidning år 1911 meddelades att den unge bergsprängaren Oskar Johansson omkommit vid sprängningsarbeten på en tunnel. Notisen dementerades aldrig, men den svårt skadade arbetaren överlevde. Bergsprängaren handlar om hans långa yrkesliv som invalidiserad, hans drömmar och förhoppningar, sorger och glädjeämnen.”
Till saken hör att min far hade sprängarkort och arbetade bland annat vid bygget av Suorva-dammen.