Under sommarens har utbasunerandet av Iran som värsta krigsanstiftaren i Mellanöstern varit bedövande. Att motsäga detta har blivit liktydigt med högerextremism. Lättast alltså att hålla truten.
Men, jag känner direkt obehag och är faktiskt rädd för vart kulturdebatten och politiken om Mellanöstern är på väg. Därför gör jag ändå ett försök att resonera utifrån vad jag lyckats uppsnappa den senaste tiden.
Ett tydligt exempel på hur tilltrasslat allt nu blivit är debatten om och med Mohamed Omar. De flesta trodde att han efter sin omvändelse till högerextremist skulle förpassas ut i tystnaden. Men så blev det alltså inte. Exempelvis fick han representera Irans sittande regim (den som alla med alla medel vill misskreditera) i SVT:s Godmorgon Sverige den 15 juli. Eftersom Omar numera är Sveriges mest kända högerextremist och dessutom utgett sig för att stödja Iran, Hizbollah och Hamas passar han perfekt när Iran & Co ska demoniseras. Med sådana vänner behöver de inga fiender.
Debatten om Omar rasar hit och dit i medierna (SvD, UNT, Newsmill …). Standardåsikten är att det bästa vore om han kunde stängas ute. Men man vet att det inte fungerar. Det gick ju inte med Sverigedemokraterna. Omar har dessutom en plattform som ”kullturnisse” och arbetar effektivt vidare i bloggvärlden med sina intervjuer av gamla och nya garderobslik. Mediavärlden läser och följer honom. Alltså släpps han fram här och där, vilket gör den obildade men munvige Omar till en slags nyckelfigur just nu. Han legitimerar även de klassiska högerextremisterna. Nationaldemokraternas tidning Nationell idag har säkert fått ett rejält uppsving tack vare den stora Omar-intervjun.
Allt det här är till stor skada för solidaritetsarbetet med folken som plågas av USA:s och Israels nykolonialism i Mellanöstern.
Nå, hur stöder man då folken i Palestina, Libanon, Syrien, Jordanien, Iran och Irak om man bor i Sverige och ser USA och Israel som de största bluffmakarna och krigsförbrytarna – utan att hamna i knät på några högerextremister? Det är knepigt, men jag ser det så här:
Inom och mellan länderna i Mellanöstern råder oändligt många problem och motsättningar, underblåsta av ett par hundra års kolonioalism och imperialism. Vi har knappast förmåga att överblicka allt detta. Vi kan förstås studera och försöka förstå, men vi bör icke blanda oss i hur de kan tänkas att i framtiden lagstifta om exempelvis islams ställning och om kvinnors rättigheter. Det får bli deras egen sak. Och varför ska vi peka ut Iran som extra förfärligt, när även USA och Saudiarabien har dödsstraff och/eller lagar som diskriminerar kvinnor? Dem bojkottar vi ju inte eller kallar till manifestationer mot.
Iran är ett stort land med lång dramatisk historia. Shahens glittrande kungadöme, som i praktiken var en amerikansk/israelisk lydregim, gynnade en sekulariserad över- och medelklass. De importerade lyx och pumpade ut billig olja till västvärlden. 1979 kastades Shahregimen över ända av Khomeiny med stöd av fattiga och allt annat än sekulariserade bondemassor. Khomeinyregimen blev förstås en fiende till USA och Israel och skruvade därför åt oljekranarna.
Iran blev i kolonialismens spår en konkurrent till Irak. Alldeles efter den islamiska revolutionen leddes dessa länder in i ett mycket blodigt krig (1980-1988). USA beväpnade Saddamregimen i Irak och tänkte genom detta krossa den förhatliga revolutionen i Iran. Men det misslyckades, vilket var en stor men dyrköpt seger för Iran.
Iran styrs idag av religiösa lagar där bland annat kvinnans ställning är radikalt annorlunda än i Sverige. Till detta finns historiska orsaker. 33% av Irans befolkning är idag fattiga bönder som faktiskt bland annat odlar en stor del av all världens saffran. Saffran utvinns från de torkade pistillerna i den ljuslila krokusblomman. För ett kilo saffran krävs omkring 150.000 blommor, vilka måste handplockas. Vår lussekattkultur är alltså starkt beroende av iranska bondekvinnors arbete. De är troende muslimer och har därmed inte samma syn på kvinnofrigörelse som svensk medelklass. De flesta iranska kvinnor kämpar för säkrare inkomster, bättre skolor och sjukvård. På dessa områden har det blivit bättre efter revolutionen. Därför har den islamska revolutionen starkt stöd på landsbygden. Varför ska vi inte stödja det här?
Iran vill inte bara elda upp sin olja eller sälja ut den billigt på världsmarknaden. De vill hushålla med sina tillgångar. Därför är det begripligt att de satsar på kärnkraft. Talet om ett dolt kärnvapenprogram är förmodligen en uppfinning av USA och Israel. Att Iran inte kategoriskt dementerar, utan spelar med i kärnvapenteatern är fullt begripligt ur strategisk synpunkt. Det är inte ens olagligt. Varför ska Israel få ha kärnvapen, men absolut inte Iran? Hans Blix t ex menar att i kärnvapennedrustningen ska USA ta första steget. Att hota Iran med kärnvapenanfall, som Israel gör, för att de inte lägger sig platt, är något hela världen borde reagera mot.
Israel har sedan 1948 fortsatt sin etniska rensning av Palestina. Det sekulära Fatah korrumperades och istället har Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon intagit roller av palestinska befrielseorganisationer. Båda är shiamuslimska rörelser med starkt stöd från Iran. Antingen vi svenskar gillar deras religion eller inte bör vi respektera och uppmuntra Irans stöd till Hisbollah och Hamas. Bakom Irans politik finns säkert också egenintressen i kampen mellan länderna i regionen. Iran har exempelvis återupptagit oljehandeln med Israel, men skänker förmodligern inte bort oljan som Shahen gjorde på sin tid. De spelar ett högt och riskfyllt spel med alla tillgängliga medel. Allt annat vore faktiskt mycket dumt med tanke på allt man känner till om sina mäktiga motståndare. Men trots allt vi inte begriper eller ogillar i Irans teokratiska styre, bör vi se till huvudsidan. Iran är en motkraft till USA och Israel.
Sverigedemokraterna (högerextremisterna) arbetar som folkrörelser, vilket de gamla partierna nästan slutat med. De pekar på frågor som de gamla ”folkrörelserna” försummat i decennier; raserandet av folkhemmet, EU-frågan, Nato-frågan, försvarsfrågan, mångkulturfrågan, politikens korrumpering, landsbygdens utarmning och annat. Det uppskattas av folk, vilket gör att högerextremisterna nu går framåt på allvar.
På ett liknande sätt är det med Mohamed Omar. Han pekar tydligt på de försummade och onämnbara frågorna i Mellanöstern och har många gånger bra poänger. Han får för detta visst stöd och kan därför inte tystas. Etablissemanget utnyttjar honom därför för att förknippa all Israel- och USA-kritik med högerextremism och/eller antisemitism. Det är mycket effektivt och mycket oroväckande. Högerextremisterna håller på att ta över flera av vänsterns viktigaste frågor och bryter med sin elitism också in i kulturdebatten. Några på vänsterkanten hjälper också till med demoniseringen av Iran genom att beskylla dem för att vilja etablera ett iranskt shiastyre i Irak.
Hur vänstern ska förklara sig blir delikat. En så här krånglig artikel till exempel blir knappast läst.
Tillägg 2009-07-27
Skrev att Hamas är shia. En läsare har påpekat att det är fel. De är sunni, vilket talar än mer för Iran, som alltså inte bara stöder liktasinnade.
Andra bloggar om: antisemitism, Gaza, islamism, Mohamed Omar, Nationaldemokraterna, Palestina, sionism, Sverigedemokraterna
Möjligen har du rätt, Knut! I så fall får du trösta dig med att jag, som gammal hängiven supporter till alliansregeringen, läser vad du skriver. När jag landar i bredbandets Uppsala mot slutet av veckan ska jag också ha funderat ut ett försök till intelligent replik. Vi får väl se hur det kan gå.
sommarhälsningar från södra Östergötland
Väntar med spänning Dennis.
Har redan belagts med ett fel. Hamas är inte shia, utan sunni. Det visste jag, fast tänkte inte efter. De stammar ju ur Muslimska brödraskapet i Egypten. Det gör bara saken ännu svårare genom att shiastyret i Iran även hjälper sunni-Hamas.
Ur ett FiB/K-perspektiv är Iran inte en höger/vänster-fråga. Utan en fokrättsfråga. Om någon reser parollen ”Iran ut ur Irak” så blir det i en helt annan mening än när vi i FiB/K ställer upp på parollen ”USA ur ur Irak”. Iran har inte som USA i folkrättslig mening invaderatr Irak.
Bo!
Jag försöker famna det inrikespolitiska problemet som den senaste tidens Irandemonisering orsakar. En förnuftig vänster får problem när högerextremister säger samma sak och dessutom bereds plats i medierna. Eller anser du att vi ska bilda enhetsfront med Omar & Co?
Ett konkret exempel: Alla som ställer upp på parollerna ”Ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan” och ”USA ut ur Afghanistan” är såvitt jag förstår välkomna att bli med i i Afghanistansolidaritet. Om de sedan är islamkramare eller islamofober eller högerextremister eller vänsterextremister är i sammanhanget irrelevant.
Jag har hört resonemanget många gånger och håller i allmänhet med. Men – uppriktigt talat – att förknippas med högerextremister, och då menar jag uttalade elitfascister, ger väl inte särskilt många pluspoäng i bredare kretsar? Finns det inte en gräns för när det blir politiskt kontraproduktivt att hävda: Stöder man huvudparollen, så ok?
Om man är rädd för att stämplas, så är kanske enhetsfronten inte det första man skall satsa på. Att driva ståndpunkter som inte så lätt låter sig inordnas på en höger/vänster-skala överlåter man då åt andra att göra.
Bo!
Du är väl kategorisk. Som fisken i vattnet var det. Inte som kärringen mot strömmen. Skräcken för opportunism är ibland hämmande på tankeutvecklingen. En KP-medlem och jag diskuterade enhetsfronten en tid via e-post. Diskussionen kan läsas på denna FiB-länk.
”Skräcken för opportunism” kallar du det, när jag vill ha ett intelligent argument för att man skall betrakta ”vänster/höger”-dimensionen som överordnad också i frågor som inte är vänster/höger-frågor.
Risken att hamna i ”dåligt sällskap” tycker jag inte är ett intelligent argument.
Bo!
Finns det inga sällskap som du önskar undvika? Till exempel Nationaldemokraterna och ”Opus Dei-sällskapet” tycker jag det är intelligent att undvika. I alla fall är det politiskt motiverat. Men nu slutar vi det här. Vi ses nog snart, då kan vi gaffla vidare.
Knut!
Du vill avsluta med en fråga. Låt mig också få göra det.
Alltså: Om vi börjar falla undan för ”guilt-by-association”-resonemang, vad blir det då av oss och vad blir det av Saken? Ja. kan undfallenhet för en sådan typ av mobbing någonsin vara ett uttryck för politisk klokhet?
Bo!
Frågorna är ställda. Kanske någon mer nappar på dem.
I diskussionen mellan BoP och Knut får jag nog hålla på BoP. Frågan är om dom tagit hela debattutrymmet i alla frågor Knut tog upp. Tycker nog inte alls att det är så! T ex har vi ju den aktuella frågan om Honduras.
Jag funderar allt mer kring denna. Min sommarläsning (med njutning) har ju vartannat år varit de Erlanderska dagböckerna och i den allra senaste utgåvan finns en utförlig diskussion kring Libanon-konflikten år 1958.
Mig förefaller det helt klart att motsättningarna var desamma i de båda länderna med ett halvtannat decenniums förskjutning. Fast genom Sveriges position som medlem av säkerhetsrådet blev det alldes spännande i slutet med den klarlagda blottlinjen. Där hade vi Undén och Erlander, som höll vår neutralitet klar mellan alla aktivist-brölen. Vi bör nog, på samma sätt som under kriget, förespråka regeringens nationella linje och inte ge dessa ”kritiker” med ”nationaliserna” i spetsen första rummet.
DZ!
Måste säga att jag inte riktigt hajar vad du menar med: ”Fast genom Sveriges position som medlem av säkerhetsrådet blev det alldes spännande i slutet med den klarlagda blottlinjen. Där hade vi Undén och Erlander, som höll vår neutralitet klar mellan alla aktivist-brölen. Vi bör nog, på samma sätt som under kriget, förespråka regeringens nationella linje och inte ge dessa “kritiker†med “nationaliserna†i spetsen första rummet.”
Mycket lärt vederhäftigt skrivet Knut Lindelöf. Det bästa jag läst av dig, och det vill inte säga lite.