Har aldrig varit i Berlin förut. Efter ett fyradagars besök över sistlidna helg ändrades min gamla fantasibild helt. Från en trång klaustrofobisk västdel omgärdad av höga murar och ett utspritt glest, grått, slitet och deprimerat område i öst, har det nu blivit en pulserande storstad. Stor alltså, inte minst ytmässigt. Man kan omöjligen vandra genom de centrala delarna på en dag som i Prag, London eller Paris. Berlin kräver buss, S-bahn eller U-bahn, annars når man bara en liten del. Från Alexanderplatz till Kurfürstendamm är det över 1 mil. Allt är ändå i centrum, eller rättare sagt i olika centra.
På tidig medeltid sammanslogs två små städer på var sin sida om Spree – Cölln i väst och Berlin i öst – till Berlin. Brandenburger Tor är äroporten till Brandenburg (Preussens hjärta) i nyklassistisk stil från 1700-talet på gränsen mellan det gamla öst och väst. Det ligger mitt i Berlin i västra änden av paradboulevarden Unter den Linden.
I öst har kvarteren oregelbundna gatunät med olika karaktärer. De flesta hus är uppsnyggade, men här och där finns fortfarande obebyggda tomter, vilket förstås är spår av de segrande västmakternas massiva bombningar i världskrigets slutskede eller rivna östkomplex. Mitt emot Berlinerdomen på Karl-Liebknecht Strasse, i Unter den Lindens östra förlängning, vid Spreestranden låg förut det vulgära så kallade Republikpalatset, DDR:s främsta centrum för (kontroll av) kulturen. Det representerade det kanske mest bisarra i drömmen och ett kommunistiskt lyckorike. Nu är det jämnat med marken. Där planeras istället ett återuppförande av det preussiska gamla kungaslottet.
Den rivningen kan vara ett stort misstag. Där borde DDR-muséet ha inrymts. Miljön hade den helt rätta. DDR-muséet ligger istället i en trång fönsterlös lokal under det nybyggda akvariet AquaDom snett över gatan. Där fick man tränga sig fram som i ett fullsatt buss och utställningen verkade upplagd speciellt för barn. Man fick öppna små luckor och lådor för att se vad som fanns i DDR. Här suddas brutalt i historien.
Området alldeles norr om Brandenbuger Tor med riksdagshuset, parlamentsbyggnader, Hauptbahnhof och promenader längs den vackert svängda Spreekröken är arkitektoniskt storartat. Man vandrar plötsligt i ett lätt och spännande framtidslandskap av glas, betong och andra vackra material i fantasirika konstruktioner. Arkitekterna har här fått spela ut hela registret. I det superkommersiella SonyCenter vid Potsdamer Platz får man lätt svindel under de flygande vingarna som bildar ett tältliknande tak, trots att man står stadigt med båda fötterna på jorden.
Byggnader fascinerar mig. Det finns oändligt att se av den varan i Berlin, dock ej riktigt gamla hus. De är bortbombade. Man kan också förstås bada i restauranger, kaféer, shopping, och konst. På Neues Nationalmuséum på Museumsinsel itog vi stordos av tyskt 1800-talsromantiskt måleri av K D Friedrick, Arnold Böcklin m fl. Mycket bra elektroniska guideapparater förhöjde värdet på rundvandringen. Jag fann också min egen resaurang LINDENLIFE, som för all del var stängd, men mycket elegant bakom stora galsväggar. Var? Jo, på Unter den Linden förstås.
Andra bloggar om: Berlin, historia, Arnold Böcklin, Caspar David Friedrich
Caspar David Friedrich är ju högaktuell i våra diskussioner, här på din blogg bl a. (jag antar att han döljer sig bakom ”K D Friedrick” i texten) Samlar du tankar och influenser för ett generalangrepp på elitismen? Jag väntar med spänning på detta!
C och K är ibland utbytbara bokstäver. Men här blev det in i helvete fel. Jag rättar inte, för då fattar ingen din vassa kommentar. Var CDF elitist? Det var väl de flesta på den tiden. Det pågår en stor utställning av hans verk på Nationalmuseum, vilket jag inte hade en aning om förrän igår. https://www.nationalmuseum.se/sv/Om-Nationalmuseum/For-press-och-media1/Pressbilder1/Caspar-David-Friedrich/
Tack för utställningstipset, Knut. Friedrich tillhör dessa mörka (somliga skulle säga ”dunkla”, samma ord på tyska ju) idealister, där det ständigt drar fuktkalla (källarunkna kanske vore ett bättre ord) stråk genom det romantiska grundackordet. Han tillhör ju favoriterna och inspiratörerna till ett av våra stridsäpplen, den ”indo-europeiske identitären” Oskorei.
Kjell Martinsson la ut en fundering på fibforumet kring en intervju med denna man, gjord 2007 av Svenska Nihiläst-Sällskapet (spännande namn) där han bl a resonerar kring Friedrich, som också får illustrera intervjun. Mycket gamla ruiner i blötvinterskrud blir det!
Du har alldeles rätt om C och K, däremot har ju inte K och H riktigt den utbytbarheten.
DZ!
Vad är det för elitism du åsyftar? Förklara dig, så att även en konstälskare som jag begriper vad det är som diskuteras.
Efter att nu ha stiftat bekanstskap med både Böcklin och Friedrich (med h på slutet), kan jag säga åtminstone något om vad jag själv upplever i deras märkliga bilder. Inte tilltalar de mig mest där på muséet, men flera fångade min blick och drog in mig i bilderna. De är mystiska på ett sätt som skapar obehag. Namnen lade jag på minnet för att jag hört dem förr. Som sagt, Hitler gjorde visst Friedrich till sin favorit efter att länge ha varit bortglömd. Han kanske målade likadant själv.
Margareta!
Som du ser av mitt svar till Knut (som skrevs samtidigt med ditt, så vi har ju inte sett varandras inlägg förut) är det mera elitismen hos vissa Friedrich-beundrare jag talar om. Om han själv var elitist vågar jag inte ha någon definitiv uppfattning om. Men jag ska gå på Nationalmuseum och fundera lite. Det är väl inte helt otänkbart att jag kommer fram till något. Jag har ju, efter att ha sett bilder på datorskärmen och i böcker, samma något svårgripbara känsla av obehag som Knut redovisar. Kanske en påminnelse om att man sällan är så ädel som man inbillar sig.